Rackare i en mening
En liten rackare.
En listig rackare.
Pigg liten rackare.
De är tuffa rackare.
En tuff liten rackare.
Få i mig en stor rackare.
»Du var mig en seg rackare.
Det var en gammal rackare.
Han är en riktig rackare!.
Din kompis är en rackare på schack.
”Högljudda små rackare”, sa hon.
– En sån liten rackare, sa Johansson.
Det var värst! Kallblodig rackare, du.
”En flitig liten rackare”, sa Sonny Bohman.
Det var en envis rackare, den där statsministern.
Det är en tung rackare, bland dom tyngsta som har gjorts.
Den här gången får det bli en rejäl rackare, bestämde han.
Det marskalken tänkte var att det var en listig rackare, den där pojken.
Sedan hade han beställt in en stor stark och en rejäl rackare före maten.
Jag var övertygad om att om jag bara fick en liten rackare så skulle allting bli bra.
Öppna alla paket och presenter och ta sig en och annan liten rackare medan han höll på.
Till och med smugit ner ett par små rackare medan han höll skärpt uppsikt mot ingången.
– Jag kanske får bjuda på en liten rackare, föreslog han, och nickade antydande mot köket.
Två timmar senare satt han på sin egen kvarterskrog med sin andra rackare och sin andra stora stark.
– Vår gärningsman är en noggrann liten rackare, suckade Bäckström och riste på sitt runda huvud.
Det bekymrade honom inte; Finlay var en lat rackare och den här försiktigheten skulle inte vara länge.
Fan, tänkte Bäckström en kvart senare efter ytterligare en rejäl rysk rackare, en hel saltgurka och en halv korv.
Så, låt det gå fort, säger jag, sömniga rackare! Och bind den här dynstolen baktill, mitt över vagnen, så sätter vi oss i den.
Så åk hem till honom, övertyga honom om mina fredliga avsikter, se till att han får en pilsner och en ordentlig rackare så fort han är på plats.
Det är inte några trötta, krokiga, glest befolkade gamlingar som knappt orkar ta sig fram längre utan massor med unga, friska, alerta rackare i hans säd.
Först trodde han att det var en stor råtta, men när han gick förbi såg han en pälsklädd liten rackare kika upp på honom med blanka reflexer från parklyktorna i ögonen.
En listig rackare.
Pigg liten rackare.
De är tuffa rackare.
En tuff liten rackare.
Få i mig en stor rackare.
»Du var mig en seg rackare.
Det var en gammal rackare.
Han är en riktig rackare!.
Din kompis är en rackare på schack.
”Högljudda små rackare”, sa hon.
– En sån liten rackare, sa Johansson.
Det var värst! Kallblodig rackare, du.
”En flitig liten rackare”, sa Sonny Bohman.
Det var en envis rackare, den där statsministern.
Det är en tung rackare, bland dom tyngsta som har gjorts.
Den här gången får det bli en rejäl rackare, bestämde han.
Det marskalken tänkte var att det var en listig rackare, den där pojken.
Sedan hade han beställt in en stor stark och en rejäl rackare före maten.
Jag var övertygad om att om jag bara fick en liten rackare så skulle allting bli bra.
Öppna alla paket och presenter och ta sig en och annan liten rackare medan han höll på.
Till och med smugit ner ett par små rackare medan han höll skärpt uppsikt mot ingången.
– Jag kanske får bjuda på en liten rackare, föreslog han, och nickade antydande mot köket.
Två timmar senare satt han på sin egen kvarterskrog med sin andra rackare och sin andra stora stark.
– Vår gärningsman är en noggrann liten rackare, suckade Bäckström och riste på sitt runda huvud.
Det bekymrade honom inte; Finlay var en lat rackare och den här försiktigheten skulle inte vara länge.
Fan, tänkte Bäckström en kvart senare efter ytterligare en rejäl rysk rackare, en hel saltgurka och en halv korv.
Så, låt det gå fort, säger jag, sömniga rackare! Och bind den här dynstolen baktill, mitt över vagnen, så sätter vi oss i den.
Så åk hem till honom, övertyga honom om mina fredliga avsikter, se till att han får en pilsner och en ordentlig rackare så fort han är på plats.
Det är inte några trötta, krokiga, glest befolkade gamlingar som knappt orkar ta sig fram längre utan massor med unga, friska, alerta rackare i hans säd.
Först trodde han att det var en stor råtta, men när han gick förbi såg han en pälsklädd liten rackare kika upp på honom med blanka reflexer från parklyktorna i ögonen.
Jaså, ni fick tag i den andre rackaren.
Den listige lille rackaren hade tagit sig in i trafikövervakningskamerornas datasystem.
Det var Herring som släppte in er, inte sant? Jag har aldrig litat på den där gamle rackaren.
Han såg alltid ut som om han bar hela världens sorger på sina axlar – den där fräcke lille rackaren.
Och ändå hade hon inte berättat för Lockhardt – det skulle hon inte berätta för någon, det tillät inte hennes stolthet – att den flinande lilla rackaren på väg ut från hennes expedition hade räckt ut tungan åt henne.
Nå, nu satt i alla händelser den rackaren Hans’ brorsdotter Angela här, och Jakob tänkte på att sista gången han träffat henne hade varit på den där balen hos Peter von Pahlen, då han ingått den misslyckade affärsöverenskommelsen med Hans.
Den listige lille rackaren hade tagit sig in i trafikövervakningskamerornas datasystem.
Det var Herring som släppte in er, inte sant? Jag har aldrig litat på den där gamle rackaren.
Han såg alltid ut som om han bar hela världens sorger på sina axlar – den där fräcke lille rackaren.
Och ändå hade hon inte berättat för Lockhardt – det skulle hon inte berätta för någon, det tillät inte hennes stolthet – att den flinande lilla rackaren på väg ut från hennes expedition hade räckt ut tungan åt henne.
Nå, nu satt i alla händelser den rackaren Hans’ brorsdotter Angela här, och Jakob tänkte på att sista gången han träffat henne hade varit på den där balen hos Peter von Pahlen, då han ingått den misslyckade affärsöverenskommelsen med Hans.
De rackarna är otroligt dyra.
Här har vi dom små rackarna.
Till och med hundarna börjar bli hungriga, de glupska rackarna.
Jag började lära mig om blommor på Norrtäljeanstalten och älskar de rackarna.
”Då kanske vi förstör nåt om vi slår till mot dom här rackarna nu”, sa Bergenhem.
Inte råttorna i bunkern, utan de där feta rackarna som den svenske författaren E berättar om i en av sina romaner.
Det såg så lätt ut när Gutte gjorde det men det var mycket svårare när jag själv skulle få tag på de små rackarna.
Visst – fast jag tänkte nog att vi sedan skulle skjutsa dom små rackarna till djurskyddsföreningen eller något sådant.
Som brukade baka pannkakor och servera i trädgården bara för att det var så mysigt att ha de små piggiga rackarna omkring sig.
Det är nu meningen att jag ska svara att allt är bra, eller okej, eller att man får ta en dag i taget, eller att det är bättre än man kan tro, och jag lovar att jag öppnade munnen för att säga något sådant, men i stället höll jag upp den oranga burken med sömnpiller och hasplade ur mig: Jag äter de här små rackarna och ändå kan jag inte sova, så jag tar fler piller och sen drömmer jag mardrömmar som jag inte kan vakna upp ur eftersom de här jävla pillren inte låter mig, och när jag till sist vaknar är jag tröttare än innan, och det är inte så att jag vill vakna, för när jag gör det tänker jag bara på Hailey och vill somna om igen.
hade alltför länge sluppit detta (den kvinnliga kroppens) liv – den kvinnliga kroppens innersta och oundvikliga liv, så som pojkarna i fosterhemmet för länge sedan hade tvingat yngre, rädda flickor till att våndas och skrika och sparka och fäkta med armarna under sig medan Dyflickan hade sluppit undan, Dyflickan ville i alla fall tro att hon hade sluppit undan pojkarna med de vassa armbågarna, pojkarna med de höga skratten, hundlika, grymma och med blanka ögon – de som efteråt hotade med att de skulle strypa flickorna om de »skvallrade« – fast kanske var det ett skämt och inte något hot – allt det som hänt var ett skämt, inte något hot – och inte på allvar – precis som mycket i barndomen (kanske) var ett skämt och inte på allvar och hur som helst bortglömt, som när mrs Skedd frågade om de där små rackarna hade rört henne och hon stumt och undvikande hade skakat på huvudet och mrs Skedd valde att tro på henne eller att i alla fall inte fråga mer, och när hon hade gömt sig – krupit in i det illaluktande mörka utrymmet under trappan – när mannen med det stripiga håret skrattande drog ut henne i fötterna – hon gjorde det instinktivt precis som hon nu instinktivt hopkrupen och nerhukad vågade dra sig undan från de andra och till sin lättnad på något sätt befann sig under bron eller – det var senare, längre bort på vägen – det var flera timmar senare – hopkrupen under en väg i ett avloppsdike, naken, darrande och ändå lättad och glad – glad över att tro att hon sluppit undan och nu måste ta sig tillbaka hem – var nu »hemma« var någonstans – och göra det slugt som ett vilt djur, på natten så att ingen såg henne; hopkrupen i det smutsiga avloppsdiket länge, länge, ända tills det hördes ett krafsande, syntes ett plötsligt ljussken, skrik och skratt, och hon hade hittats där hon gömde sig, där hon patetiskt nog gömde sig, men männen hade naturligtvis spårat upp henne, dragit fram henne i fötterna så att kroppen blev sönderskrapad, skinnet revs upp och slets itu och blödde: Trodde du att du skulle kunna slippa undan – det här?.
Här har vi dom små rackarna.
Till och med hundarna börjar bli hungriga, de glupska rackarna.
Jag började lära mig om blommor på Norrtäljeanstalten och älskar de rackarna.
”Då kanske vi förstör nåt om vi slår till mot dom här rackarna nu”, sa Bergenhem.
Inte råttorna i bunkern, utan de där feta rackarna som den svenske författaren E berättar om i en av sina romaner.
Det såg så lätt ut när Gutte gjorde det men det var mycket svårare när jag själv skulle få tag på de små rackarna.
Visst – fast jag tänkte nog att vi sedan skulle skjutsa dom små rackarna till djurskyddsföreningen eller något sådant.
Som brukade baka pannkakor och servera i trädgården bara för att det var så mysigt att ha de små piggiga rackarna omkring sig.
Det är nu meningen att jag ska svara att allt är bra, eller okej, eller att man får ta en dag i taget, eller att det är bättre än man kan tro, och jag lovar att jag öppnade munnen för att säga något sådant, men i stället höll jag upp den oranga burken med sömnpiller och hasplade ur mig: Jag äter de här små rackarna och ändå kan jag inte sova, så jag tar fler piller och sen drömmer jag mardrömmar som jag inte kan vakna upp ur eftersom de här jävla pillren inte låter mig, och när jag till sist vaknar är jag tröttare än innan, och det är inte så att jag vill vakna, för när jag gör det tänker jag bara på Hailey och vill somna om igen.
hade alltför länge sluppit detta (den kvinnliga kroppens) liv – den kvinnliga kroppens innersta och oundvikliga liv, så som pojkarna i fosterhemmet för länge sedan hade tvingat yngre, rädda flickor till att våndas och skrika och sparka och fäkta med armarna under sig medan Dyflickan hade sluppit undan, Dyflickan ville i alla fall tro att hon hade sluppit undan pojkarna med de vassa armbågarna, pojkarna med de höga skratten, hundlika, grymma och med blanka ögon – de som efteråt hotade med att de skulle strypa flickorna om de »skvallrade« – fast kanske var det ett skämt och inte något hot – allt det som hänt var ett skämt, inte något hot – och inte på allvar – precis som mycket i barndomen (kanske) var ett skämt och inte på allvar och hur som helst bortglömt, som när mrs Skedd frågade om de där små rackarna hade rört henne och hon stumt och undvikande hade skakat på huvudet och mrs Skedd valde att tro på henne eller att i alla fall inte fråga mer, och när hon hade gömt sig – krupit in i det illaluktande mörka utrymmet under trappan – när mannen med det stripiga håret skrattande drog ut henne i fötterna – hon gjorde det instinktivt precis som hon nu instinktivt hopkrupen och nerhukad vågade dra sig undan från de andra och till sin lättnad på något sätt befann sig under bron eller – det var senare, längre bort på vägen – det var flera timmar senare – hopkrupen under en väg i ett avloppsdike, naken, darrande och ändå lättad och glad – glad över att tro att hon sluppit undan och nu måste ta sig tillbaka hem – var nu »hemma« var någonstans – och göra det slugt som ett vilt djur, på natten så att ingen såg henne; hopkrupen i det smutsiga avloppsdiket länge, länge, ända tills det hördes ett krafsande, syntes ett plötsligt ljussken, skrik och skratt, och hon hade hittats där hon gömde sig, där hon patetiskt nog gömde sig, men männen hade naturligtvis spårat upp henne, dragit fram henne i fötterna så att kroppen blev sönderskrapad, skinnet revs upp och slets itu och blödde: Trodde du att du skulle kunna slippa undan – det här?.