Harnesken i en mening
Vinden ven genom de tomma harnesken och jag kunde inte låta bli att se in i de dödas ansikten.
Harnesket var avsett att bäras utanpå andra kläder, men såvitt jag kunde se var Vanja helt naken under.
Hade harnesket varit i silver och blänkt lika klart som Karls rustning skulle hon ha sett ut som en fisk på två ben.
Mellan lädret och hennes axlar fanns en glipa, och jag trodde inte att harnesket var avsett att svänga fram och tillbaka när hon rörde sig.
Hade harnesket varit i silver och blänkt lika klart som Karls rustning skulle hon ha sett ut som en fisk på två ben.
Mellan lädret och hennes axlar fanns en glipa, och jag trodde inte att harnesket var avsett att svänga fram och tillbaka när hon rörde sig.
De var i harnesk.
Alltid samma sak, tänkte Harnesk.
Harnesk tittade frågande på honom.
Vad säger det? Harnesk stirrade på bilderna.
Hon nickade lätt till Jan Harnesk, som fortsatte:.
Vi kunde ha använt deras harnesk som förklädnad.
Jan Harnesk nickade och Marie Andersson fortsatte:.
Jan Harnesk såg på bilderna av sopsäcken vid muren.
Jan Harnesk såg på Dahlström som tittade upp i taket.
Dahlström tänkte på när han sist träffat på Harnesk.
Under Winströms berättelse tittade Dahlström mot Jan Harnesk.
”Det är Jan Harnesk från GMP-gruppen”, sa en släpig röst.
Jan Harnesk tittade ut över församlingen innan han fortsatte:.
GMP-gruppens ledare Jan Harnesk kom väl ihåg ett sådant tillfälle.
Hur skulle Jan Harnesk kunna sätta sig in i den rollen? Det gick inte.
Fullt bepansrad i sitt harnesk och med sin runda klothjälm på huvudet.
Jan Harnesk och Marie Andersson stod framför poliserna från Kyrkstad.
Det var tyst runt bordet när Jan Harnesk med böjt huvud studerade bilden.
Torvils kusin var så girig att hon lät vitländarnas harnesk vara oskadda.
”Något mer kött på benen?” Harnesk tittade leende mot Marie Andersson.
Han hade bytt sin vitländska, skinande rustning mot ett harnesk i brunt läder.
Jan Harnesk fortsatte att berätta om vad polisen i Kyrkstad kommit fram till.
Blodet hade stänkt över hans harnesk och fläckat den släta huden i hans ansikte.
Tjugo? Hundra? Jag hade sett det tjocka harnesk han bar under pälsen på nära håll.
Bara från mitt håll syntes tre djupa hugg i hans harnesk som hade trängt in i hans bål.
Dahlström kände nu igen polisen och försökte komma ihåg hur den där Harnesk såg ut.
”Ni är väl alla informerade om vad vi kan stå till tjänst med?” Harnesk såg sig runt.
Han mindes hur Harnesk och han själv varit drivande till att avstyra den stora rekonstruktionen.
Deras chef Jan Harnesk var en mager man i sextioårsåldern, gråhårig och klädd i flanellkostym.
Öhman satt bredvid en smal polis som verkade intresserad, Harnesk kom ihåg att han hette Svensson.
Hon hugger helst bara vitländarna i benen numera, för att inte skada deras hjälmar och harnesk.
Alltid samma sak, tänkte Harnesk.
Harnesk tittade frågande på honom.
Vad säger det? Harnesk stirrade på bilderna.
Hon nickade lätt till Jan Harnesk, som fortsatte:.
Vi kunde ha använt deras harnesk som förklädnad.
Jan Harnesk nickade och Marie Andersson fortsatte:.
Jan Harnesk såg på bilderna av sopsäcken vid muren.
Jan Harnesk såg på Dahlström som tittade upp i taket.
Dahlström tänkte på när han sist träffat på Harnesk.
Under Winströms berättelse tittade Dahlström mot Jan Harnesk.
”Det är Jan Harnesk från GMP-gruppen”, sa en släpig röst.
Jan Harnesk tittade ut över församlingen innan han fortsatte:.
GMP-gruppens ledare Jan Harnesk kom väl ihåg ett sådant tillfälle.
Hur skulle Jan Harnesk kunna sätta sig in i den rollen? Det gick inte.
Fullt bepansrad i sitt harnesk och med sin runda klothjälm på huvudet.
Jan Harnesk och Marie Andersson stod framför poliserna från Kyrkstad.
Det var tyst runt bordet när Jan Harnesk med böjt huvud studerade bilden.
Torvils kusin var så girig att hon lät vitländarnas harnesk vara oskadda.
”Något mer kött på benen?” Harnesk tittade leende mot Marie Andersson.
Han hade bytt sin vitländska, skinande rustning mot ett harnesk i brunt läder.
Jan Harnesk fortsatte att berätta om vad polisen i Kyrkstad kommit fram till.
Blodet hade stänkt över hans harnesk och fläckat den släta huden i hans ansikte.
Tjugo? Hundra? Jag hade sett det tjocka harnesk han bar under pälsen på nära håll.
Bara från mitt håll syntes tre djupa hugg i hans harnesk som hade trängt in i hans bål.
Dahlström kände nu igen polisen och försökte komma ihåg hur den där Harnesk såg ut.
”Ni är väl alla informerade om vad vi kan stå till tjänst med?” Harnesk såg sig runt.
Han mindes hur Harnesk och han själv varit drivande till att avstyra den stora rekonstruktionen.
Deras chef Jan Harnesk var en mager man i sextioårsåldern, gråhårig och klädd i flanellkostym.
Öhman satt bredvid en smal polis som verkade intresserad, Harnesk kom ihåg att han hette Svensson.
Hon hugger helst bara vitländarna i benen numera, för att inte skada deras hjälmar och harnesk.