ödsliga i en mening
Stegen lät ödsliga.
De var också ödsliga.
Kalla och ödsliga människor.
Spanade nedåt den ödsliga gatan, ännu ingen taxi.
Rum nummer fem låg längst bort i den ödsliga korridoren.
Såg ut i mörkret och över Coop Forums ödsliga parkering.
Han låter åter blicken svepa över den ödsliga parkeringen.
Knutas reste sig och såg ut över den ödsliga begravningsplatsen.
Hon kurar ihop sig mot dörren, lyssnar till de ödsliga signalerna.
Seths tankar tystnade och han koncentrerade sig på den ödsliga skogen.
Martinson satt på sitt rum när han kom upp till det ödsliga polishuset.
Morfar August, skulle aldrig mer få återvända till sin ödsliga gård.
Nu knöt jag den runt halsen och vankade naken omkring i det ödsliga rummet.
Angela stod där och såg ut över detta ödsliga landskap hon så väl kände.
Hans längtan hade flugit i väg med honom, bort från det ödsliga landskapet.
De for tillbaka till polishuset från den tröstlösa och ödsliga brottsplatsen.
Inte förrän ljuset slog om till gult fortsatte han genom den ödsliga korsningen.
Bara jag kom ifrån den här ödsliga gatan skulle det finnas mer folk i närheten.
Än i dag rullar mystiska bilar längs ödsliga skogsvägar mellan Norge och Sverige.
Eller har någon varit framme under den halvtimme bilen stått på denna ödsliga plats?.
Tre av dem stod parkerade på ödsliga ställen, utom synhåll för övervakningskamerorna.
För att få sällskap i det ödsliga hemmet lät han dottersonen Charles Bristed flytta in.
Skulpturer stod utplacerade här och där och gav den ödsliga platsen ett spöklikt intryck.
På dessa trädlösa, ödsliga vidder hade de ingen chans mot oss, och de verkade ha givit upp.
De ödsliga ropen lät komiska ute på Nydalen, bland de röda husen och paddorna och trastarna.
Han såg oroligt ner mot den ödsliga strandpromenaden där orörliga palmkronor slokade i dimman.
Denna nakna, illa upplysta korridor som inte var en mardröm utan min ödsliga, utstötta ensamhet.
Jag var tacksam över att jag inte bestämt mig för att ta ödsliga långpromenader längs stranden.
Det var stor skillnad mellan det lilla samhället Carthage och denna ödsliga del av Adirondackbergen.
Ännu låg gågatorna på båda sidor tämligen ödsliga, men snart skulle kommersen ha kommit i gång.
Joona skakar på huvudet och låter blicken gå ut genom den tonade rutan, över det ödsliga garaget.
De var också ödsliga.
Kalla och ödsliga människor.
Spanade nedåt den ödsliga gatan, ännu ingen taxi.
Rum nummer fem låg längst bort i den ödsliga korridoren.
Såg ut i mörkret och över Coop Forums ödsliga parkering.
Han låter åter blicken svepa över den ödsliga parkeringen.
Knutas reste sig och såg ut över den ödsliga begravningsplatsen.
Hon kurar ihop sig mot dörren, lyssnar till de ödsliga signalerna.
Seths tankar tystnade och han koncentrerade sig på den ödsliga skogen.
Martinson satt på sitt rum när han kom upp till det ödsliga polishuset.
Morfar August, skulle aldrig mer få återvända till sin ödsliga gård.
Nu knöt jag den runt halsen och vankade naken omkring i det ödsliga rummet.
Angela stod där och såg ut över detta ödsliga landskap hon så väl kände.
Hans längtan hade flugit i väg med honom, bort från det ödsliga landskapet.
De for tillbaka till polishuset från den tröstlösa och ödsliga brottsplatsen.
Inte förrän ljuset slog om till gult fortsatte han genom den ödsliga korsningen.
Bara jag kom ifrån den här ödsliga gatan skulle det finnas mer folk i närheten.
Än i dag rullar mystiska bilar längs ödsliga skogsvägar mellan Norge och Sverige.
Eller har någon varit framme under den halvtimme bilen stått på denna ödsliga plats?.
Tre av dem stod parkerade på ödsliga ställen, utom synhåll för övervakningskamerorna.
För att få sällskap i det ödsliga hemmet lät han dottersonen Charles Bristed flytta in.
Skulpturer stod utplacerade här och där och gav den ödsliga platsen ett spöklikt intryck.
På dessa trädlösa, ödsliga vidder hade de ingen chans mot oss, och de verkade ha givit upp.
De ödsliga ropen lät komiska ute på Nydalen, bland de röda husen och paddorna och trastarna.
Han såg oroligt ner mot den ödsliga strandpromenaden där orörliga palmkronor slokade i dimman.
Denna nakna, illa upplysta korridor som inte var en mardröm utan min ödsliga, utstötta ensamhet.
Jag var tacksam över att jag inte bestämt mig för att ta ödsliga långpromenader längs stranden.
Det var stor skillnad mellan det lilla samhället Carthage och denna ödsliga del av Adirondackbergen.
Ännu låg gågatorna på båda sidor tämligen ödsliga, men snart skulle kommersen ha kommit i gång.
Joona skakar på huvudet och låter blicken gå ut genom den tonade rutan, över det ödsliga garaget.
Tyvärr har vi ännu inga exempelmeningar för detta ordet.
Det låter ödsligt.
Men det var ödsligt.
Så ödsligt det var!.
Huset var ödsligt och tomt.
Det var så tyst och ödsligt.
Det blir ödsligt tyst i rummet.
De kunde icke finna Eka ödsligt.
Det var varmt och ödsligt i stan.
Eller mer ödsligt, mer förtvivlat.
Det var tyst och ödsligt omkring honom.
”På ett ödsligt ställe”, blev svaret.
Just nu fanns det ett stort ödsligt tomrum.
Det är ett ödsligt ställe, tänkte Winter.
Det finns inget så ödsligt som ett tomt hem.
– Vad här är tyst och ödsligt, utbrast hon.
Adèle hade nyss sagt att här var så ödsligt.
Huset de övernattade i var litet och låg ödsligt.
Strandlandskapet var fortfarande grått och ödsligt.
Inget var så ödsligt på vintern som en campingplats.
Allt var märkligt tomt och ödsligt, mörkt och kallt.
”Jo, men det är så tomt och ödsligt”, svarade jag.
Vinden susade ödsligt genom Frognerparkens bladlösa träd.
Det var ödsligt när han kom till Norra begravningsplatsen.
Det var nästan ödsligt tomt i polishuset denna sommarkväll.
”Det ser ödsligt ut”, sa han och läppjade på sitt kaffe.
På något vis kändes alltsammans tomt och ödsligt trots korna.
Vindens sus i tallarnas kronor omkring huset lät mer ödsligt nu.
Ja, det är som allra vackrast där … och allra mest ödsligt.
Mitt emot låg ett hotell, men det verkade också tyst och ödsligt.
Förr har jag alltid tyckt att det var så ödsligt om hösten på Eka.
Vanjas kylskåp var ödsligt som ett centerpartistiskt torgmöte i Malmö.
Men det var ödsligt.
Så ödsligt det var!.
Huset var ödsligt och tomt.
Det var så tyst och ödsligt.
Det blir ödsligt tyst i rummet.
De kunde icke finna Eka ödsligt.
Det var varmt och ödsligt i stan.
Eller mer ödsligt, mer förtvivlat.
Det var tyst och ödsligt omkring honom.
”På ett ödsligt ställe”, blev svaret.
Just nu fanns det ett stort ödsligt tomrum.
Det är ett ödsligt ställe, tänkte Winter.
Det finns inget så ödsligt som ett tomt hem.
– Vad här är tyst och ödsligt, utbrast hon.
Adèle hade nyss sagt att här var så ödsligt.
Huset de övernattade i var litet och låg ödsligt.
Strandlandskapet var fortfarande grått och ödsligt.
Inget var så ödsligt på vintern som en campingplats.
Allt var märkligt tomt och ödsligt, mörkt och kallt.
”Jo, men det är så tomt och ödsligt”, svarade jag.
Vinden susade ödsligt genom Frognerparkens bladlösa träd.
Det var ödsligt när han kom till Norra begravningsplatsen.
Det var nästan ödsligt tomt i polishuset denna sommarkväll.
”Det ser ödsligt ut”, sa han och läppjade på sitt kaffe.
På något vis kändes alltsammans tomt och ödsligt trots korna.
Vindens sus i tallarnas kronor omkring huset lät mer ödsligt nu.
Ja, det är som allra vackrast där … och allra mest ödsligt.
Mitt emot låg ett hotell, men det verkade också tyst och ödsligt.
Förr har jag alltid tyckt att det var så ödsligt om hösten på Eka.
Vanjas kylskåp var ödsligt som ett centerpartistiskt torgmöte i Malmö.
En kall och ödslig stad.
Till någon ödslig plats.
Gatan låg tom och ödslig.
Posteringen i passet var ödslig.
Vasastan är ödslig och folktom.
Baren var inte längre så ödslig.
Familjen Dahlbergs villa verkade tom och ödslig.
Den smala ängen var väldigt stilla, väldigt ödslig.
Själva begravningsceremonin hade varit kort och ödslig.
Men den enda kvardröjande känslan var en ödslig tomhet.
Men här, bakom dessa tre män, var gatan ödslig och svart.
Skogen kändes egendomligt ödslig när jag gick mot stranden.
Men nu tedde sig själva luften hon andades skrämmande ödslig.
Salen såg så ödslig och konstig ut, ommöblerad på detta sätt.
Lägenheten var ödslig och ljudet från Walters skor ekade i väggarna.
Denna väntan var mycket mer ödslig än en klar visshet skulle ha varit.
Helt säkert var det en ödslig hets fast han var omgiven av folk hela tiden.
Själva Cornichen är en ödslig öken av pappersservetter och cigarettfimpar.
Dröjande gick han nerför trappstegen och hamnade i en lång, ödslig korridor.
En övergivenhet så ödslig och dödsförskrämd att han inte hade kunnat annat.
En ödslig känsla drar över Erik, en aning om att något är oåterkalleligt fel.
Fortfarande var hon helt ensam på vägen som låg mörk och ödslig framför henne.
Marconigatan skulle aldrig bli som förut: ödslig och för alltid dömd till förorten.
Under vistelsen hade Vera och hennes syster bestämt sig för att tälta på en ödslig strand.
Vi korsade en ödslig, tvåfilig motorväg och ännu ett skogsparti, sedan hamnade vi på en strand.
I stället för att sitta och vänta vid någon ödslig taxistolpe jagar jag jobb där folket finns.
Lägenheten var en enorm 1800-tals historia som verkade ödslig på grund av bristen på tjänstefolk.
Den vassa oktobersolen – som hettade mot min svettiga nacke – fick skolan att verka ödslig och tyst.
Dora tyckte att hon vandrade på en väg, som aldrig ville taga slut, 1 en trakt som med ens blivit ödslig.
Där gick han mitt i centrala Stockholm och kunde inte erinra sig att han någonsin upplevt staden så ödslig.
Och hon fick en beklämmande känsla av ödslig ensamhet, som om alla i detta ögonblick hade övergivit henne.
Till någon ödslig plats.
Gatan låg tom och ödslig.
Posteringen i passet var ödslig.
Vasastan är ödslig och folktom.
Baren var inte längre så ödslig.
Familjen Dahlbergs villa verkade tom och ödslig.
Den smala ängen var väldigt stilla, väldigt ödslig.
Själva begravningsceremonin hade varit kort och ödslig.
Men den enda kvardröjande känslan var en ödslig tomhet.
Men här, bakom dessa tre män, var gatan ödslig och svart.
Skogen kändes egendomligt ödslig när jag gick mot stranden.
Men nu tedde sig själva luften hon andades skrämmande ödslig.
Salen såg så ödslig och konstig ut, ommöblerad på detta sätt.
Lägenheten var ödslig och ljudet från Walters skor ekade i väggarna.
Denna väntan var mycket mer ödslig än en klar visshet skulle ha varit.
Helt säkert var det en ödslig hets fast han var omgiven av folk hela tiden.
Själva Cornichen är en ödslig öken av pappersservetter och cigarettfimpar.
Dröjande gick han nerför trappstegen och hamnade i en lång, ödslig korridor.
En övergivenhet så ödslig och dödsförskrämd att han inte hade kunnat annat.
En ödslig känsla drar över Erik, en aning om att något är oåterkalleligt fel.
Fortfarande var hon helt ensam på vägen som låg mörk och ödslig framför henne.
Marconigatan skulle aldrig bli som förut: ödslig och för alltid dömd till förorten.
Under vistelsen hade Vera och hennes syster bestämt sig för att tälta på en ödslig strand.
Vi korsade en ödslig, tvåfilig motorväg och ännu ett skogsparti, sedan hamnade vi på en strand.
I stället för att sitta och vänta vid någon ödslig taxistolpe jagar jag jobb där folket finns.
Lägenheten var en enorm 1800-tals historia som verkade ödslig på grund av bristen på tjänstefolk.
Den vassa oktobersolen – som hettade mot min svettiga nacke – fick skolan att verka ödslig och tyst.
Dora tyckte att hon vandrade på en väg, som aldrig ville taga slut, 1 en trakt som med ens blivit ödslig.
Där gick han mitt i centrala Stockholm och kunde inte erinra sig att han någonsin upplevt staden så ödslig.
Och hon fick en beklämmande känsla av ödslig ensamhet, som om alla i detta ögonblick hade övergivit henne.