Zenit i en mening
Nu stiger solen mot zenit, det dammar så i halsen.
Från det att solen gick upp vid fyratiden på morgonen verkade den stå i zenit.
Solen hade passerat zenit för bara någon timme sen, värmen låg som ett lock över ön.
Trots att solen ännu inte hade nått zenit dallrade luften ovanför Röda havet av värmen.
En sol av nukleär grymhet var emellertid på väg mot zenit och förde oss snabbt närmare vapnens timme.
Från horisonten i sydöst sträckte sig en rad åtskilda, släta molnbankar, som i perspektiv vidgades, upp mot zenit i fridfull orörlighet.
Dessutom regisserade och producerade han två egensinniga långfilmer under 1990-talet – men för en bredare, ickelitterär allmänhet nådde hans berömmelse sitt zenit i maj 2003, när han i sitt hem i Dorset dekapiterade en ung inbrottstjuv med hjälp av en tusen år gammal arabisk kroksabel.
Någonting ter sig totalt irrationellt i denna frontalkrock mellan två till åldern rätt jämnåriga konstnärer – den ena stjärna på uppåtgående, mycket nära zenit men dock inte riktigt där än, den andra gnistrande på sångens himlavalv sedan mer än två decennier tillbaka men bara en hårsmån från utslocknandet, dock inte riktigt där än.
På den punkten skulle jag å det bestämdaste vilja anmäla avvikande åsikt! Ett välkänt faktum för var och en som passerat zenit torde väl ändå vara att dagar, månader och år tycks gå allt fortare ju äldre man blir? Vilket, i sin tur, i ytterst få fall – om ens alls – kan sägas stå i direkt relation till att livet blir särskilt mycket roligare med åren.
Bortom decennier av flyende minnen, bortom mytbildning och legender, tar jag vittnesbörden, dokumenten, berättelserna och min egen inlevelseförmåga till hjälp för att få en föreställning om hur det hängde ihop på djupet det där med spriten och konsten hos Jussi Björling, särskilt de där åren i femtiotalets början då hans liv och hans sång stod i zenit, ehuru darrande, på väg att tippa över i fritt fall.
Det finns en interiör från detta uppdrag i Rom, då solen ånyo vandrar mot zenit över Jussi Björlings karriär ehuru stråket av trötthet, av kvällning dröjer sig kvar över hans liv, en interiör som Robert Merrill berättar för Andrew Farkas och som jag gärna återger, därför att den fångar något av det där intensiva hos Jussi Björling, det där som aldrig är mindre än allt i hans liv och i hans konst och som ljuder i hans toner, hans förtätade toners olidliga lätthet.
Från det att solen gick upp vid fyratiden på morgonen verkade den stå i zenit.
Solen hade passerat zenit för bara någon timme sen, värmen låg som ett lock över ön.
Trots att solen ännu inte hade nått zenit dallrade luften ovanför Röda havet av värmen.
En sol av nukleär grymhet var emellertid på väg mot zenit och förde oss snabbt närmare vapnens timme.
Från horisonten i sydöst sträckte sig en rad åtskilda, släta molnbankar, som i perspektiv vidgades, upp mot zenit i fridfull orörlighet.
Dessutom regisserade och producerade han två egensinniga långfilmer under 1990-talet – men för en bredare, ickelitterär allmänhet nådde hans berömmelse sitt zenit i maj 2003, när han i sitt hem i Dorset dekapiterade en ung inbrottstjuv med hjälp av en tusen år gammal arabisk kroksabel.
Någonting ter sig totalt irrationellt i denna frontalkrock mellan två till åldern rätt jämnåriga konstnärer – den ena stjärna på uppåtgående, mycket nära zenit men dock inte riktigt där än, den andra gnistrande på sångens himlavalv sedan mer än två decennier tillbaka men bara en hårsmån från utslocknandet, dock inte riktigt där än.
På den punkten skulle jag å det bestämdaste vilja anmäla avvikande åsikt! Ett välkänt faktum för var och en som passerat zenit torde väl ändå vara att dagar, månader och år tycks gå allt fortare ju äldre man blir? Vilket, i sin tur, i ytterst få fall – om ens alls – kan sägas stå i direkt relation till att livet blir särskilt mycket roligare med åren.
Bortom decennier av flyende minnen, bortom mytbildning och legender, tar jag vittnesbörden, dokumenten, berättelserna och min egen inlevelseförmåga till hjälp för att få en föreställning om hur det hängde ihop på djupet det där med spriten och konsten hos Jussi Björling, särskilt de där åren i femtiotalets början då hans liv och hans sång stod i zenit, ehuru darrande, på väg att tippa över i fritt fall.
Det finns en interiör från detta uppdrag i Rom, då solen ånyo vandrar mot zenit över Jussi Björlings karriär ehuru stråket av trötthet, av kvällning dröjer sig kvar över hans liv, en interiör som Robert Merrill berättar för Andrew Farkas och som jag gärna återger, därför att den fångar något av det där intensiva hos Jussi Björling, det där som aldrig är mindre än allt i hans liv och i hans konst och som ljuder i hans toner, hans förtätade toners olidliga lätthet.
Tyvärr har vi ännu inga exempelmeningar för detta ordet.