Weimarrepublikens i en mening
Weimarrepublikens Tyskland 1919–1933.
En bok om Weimarrepublikens Tyskland 1919– 1933, Stockholm 1982.
Bara i Spanien som 1936–39 hemsöktes av ett blodigt inbördeskrig var gatuvåldet värre än i Weimarrepublikens Tyskland.
Weimarrepublikens demokratiska statsskick mellan 1919 och 1933 verkar han ha föraktat och därför välkomnat nazisternas makttillträde.
Utanför Humboldtuniversitetet i Berlin talade Goebbels själv och framhöll att nu ersattes det gamla med det nya, Weimarrepublikens litteratur gick bokstavligt talat upp i rök för att ge plats åt det nya Tysklands tänkare.
Han uppmanade sina läsare att avvisa allt som var främmande för det tyska sättet att vara, och i detta inbegrep han det mesta av tidens materialism, Versaillesfredens landavträdelser och Weimarrepublikens demokratiska system.
Nu var det inte bara segrarmakterna, Weimarrepublikens politiker och kapitalisterna som var onda, till den växande skaran av skurkar sällade sig också två ”nya” fiender i Goebbels värld, nämligen den konservativa borgerligheten och judarna.
Den dagen brukar man ange som Weimarrepublikens dödsdag och de följande veckorna och månaderna skulle nazisterna skoningslöst och överraskande snabbt göra sig av med alla sina politiska motståndare, såväl till höger som till vänster, och etablera enpartistaten i Tyskland.
Men i Ensam i Berlin har det sjudande virrvarr och dynamiska storstadsliv som så starkt genomsyrar Döblins vimlande skapelse plötsligt förbytts i en nazistisk högborgs kusliga fond av skräck, lydnad och terror; Weimarrepublikens rytmiska feberpuls är här förkvävd av en fientlig och nervretlig hydras kalla och mörka hjärta.
En bok om Weimarrepublikens Tyskland 1919– 1933, Stockholm 1982.
Bara i Spanien som 1936–39 hemsöktes av ett blodigt inbördeskrig var gatuvåldet värre än i Weimarrepublikens Tyskland.
Weimarrepublikens demokratiska statsskick mellan 1919 och 1933 verkar han ha föraktat och därför välkomnat nazisternas makttillträde.
Utanför Humboldtuniversitetet i Berlin talade Goebbels själv och framhöll att nu ersattes det gamla med det nya, Weimarrepublikens litteratur gick bokstavligt talat upp i rök för att ge plats åt det nya Tysklands tänkare.
Han uppmanade sina läsare att avvisa allt som var främmande för det tyska sättet att vara, och i detta inbegrep han det mesta av tidens materialism, Versaillesfredens landavträdelser och Weimarrepublikens demokratiska system.
Nu var det inte bara segrarmakterna, Weimarrepublikens politiker och kapitalisterna som var onda, till den växande skaran av skurkar sällade sig också två ”nya” fiender i Goebbels värld, nämligen den konservativa borgerligheten och judarna.
Den dagen brukar man ange som Weimarrepublikens dödsdag och de följande veckorna och månaderna skulle nazisterna skoningslöst och överraskande snabbt göra sig av med alla sina politiska motståndare, såväl till höger som till vänster, och etablera enpartistaten i Tyskland.
Men i Ensam i Berlin har det sjudande virrvarr och dynamiska storstadsliv som så starkt genomsyrar Döblins vimlande skapelse plötsligt förbytts i en nazistisk högborgs kusliga fond av skräck, lydnad och terror; Weimarrepublikens rytmiska feberpuls är här förkvävd av en fientlig och nervretlig hydras kalla och mörka hjärta.
Tyvärr har vi ännu inga exempelmeningar för detta ordet.