Vittja i en mening
Han ska följa med ut och vittja hummertinorna.
Dags att vittja de nät han slängt ut i förmiddags.
På den tiden hade någon hunnit vittja fi ckan på nyckeln.
»Han tyckte om att vara ute med sin lilla motorbåt och vittja bottengarnen på hösten.
När vi smög i snön tidigt på morgonen därpå för att vittja saxarna så var de borta.
När jag kom dit så skyllde Karl-Erik på en dålig höft, så han skickade ut mig och Adam för att vittja hummertinorna.
När det var dags att vittja dem dagen därpå och den första buren håvades upp, ropade jag: «Skalbaggar!» «Nej, min unga dam.
Medan jag föreslog att jag skulle fortsätta att vittja hans snaror tog han plötsligt mitt ansikte mellan sina händer och kysste mig.
När han levde hade de båda varit på sjön flera gånger varje sommar och lagt ut nät, och sedan övernattat i boden för att gå upp vid femtiden och vittja dem.
Medan kaffemaskinen puttrade på som en morgontidig fiskebåt på väg ut från Råå att vittja näten drog hon försiktigt undan persiennen och kikade ut mot uppfarten.
Försöker förklara – stammande – att Kråkkungen ropade på honom när han höll på att vittja fällorna nere vid floden … Först hade han sett en docka, en gammal gummidocka där på den dyiga strandremsan, sedan hade han tittat upp och fått syn på ….
Och nu senast, i januari 1965, när Suttis tidigt på morgonen gick sin runda för att vittja fällorna; det var Suttis jäkla bröder som hade skickat ut honom en morgon när ingen av dem själva skulle ha velat gå ut och frysa häcken av sig, men där kommer Suttis och stapplar fram i snön som når honom ända upp till låren, han skakar i den förbannade, iskalla vinden och hälften av fällorna är täckta med snö och han kan inte hitta dem, men till sist har han hittat en – en enda! – nästan två kilometer hemifrån – inte med det han hade väntat sig i den här sanka trakten, nämligen bisamråtta eller bäver eller möjligtvis tvättbjörn, utan det han hittade var i stället en rödlo – och det hördes en svag vissling genom luckan mellan Suttis framtänder för Suttis hade aldrig tidigare i sitt liv fångat ett lodjur, för lodjur är alldeles för skygga – alldeles för listiga – men här hade ett ungdjur fastnat, det såg ut att vara mellan sex och åtta månader gammalt, fällan hade slagit igen om dess vänstra bakben och den flämtade och slickade det nerblodade, fångade benet med häftiga rörelser med den rosa tungan och nu hejdade den sig för att se upp mot Suttis, både bedjande och förebrående, anklagande – Suttis tycktes förstå att det var en hona – den hade vackra, gulbruna ögon och de vertikala pupillerna var fästa på Suttis Coldham, som förundrade sig för han hade aldrig förr sett ett sådant djur; pälsen hade silverstänk, det fanns ränder och fläckar i pälsen av samma färg som polerad mahogny, den hade tofsprydda öron, långa darrande morrhår, och så de där gulbruna ögonen som såg på honom, där han stod hopkrupen ungefär en meter bort så att han hörde lodjurets snabba flämtande andning och något som lät som Suttis! Suttis, vet du inte vem jag är? och han drogs närmare, riskabelt nära lodjurets rovdjursklor och han blev förvånad när han nu såg att det där var hans farmor Coldhams ögon, hon som hade dött vid julen det år hon fyllde åttionio, men nu var farmoderns ögon ögonen hos en ung flicka som Suttis aldrig hade känt, men som på något sätt – Suttis hade ingen aning om hur det gått till – såg på honom ur lodjurets ögon och till och med när lodjuret blottade tänderna i en skrämd väsning, kunde Suttis tydligt höra sin farmors anklagande röst: Suttis! Men Suttis, du vet ju vem jag är – du vet att du gör det!.
Dags att vittja de nät han slängt ut i förmiddags.
På den tiden hade någon hunnit vittja fi ckan på nyckeln.
»Han tyckte om att vara ute med sin lilla motorbåt och vittja bottengarnen på hösten.
När vi smög i snön tidigt på morgonen därpå för att vittja saxarna så var de borta.
När jag kom dit så skyllde Karl-Erik på en dålig höft, så han skickade ut mig och Adam för att vittja hummertinorna.
När det var dags att vittja dem dagen därpå och den första buren håvades upp, ropade jag: «Skalbaggar!» «Nej, min unga dam.
Medan jag föreslog att jag skulle fortsätta att vittja hans snaror tog han plötsligt mitt ansikte mellan sina händer och kysste mig.
När han levde hade de båda varit på sjön flera gånger varje sommar och lagt ut nät, och sedan övernattat i boden för att gå upp vid femtiden och vittja dem.
Medan kaffemaskinen puttrade på som en morgontidig fiskebåt på väg ut från Råå att vittja näten drog hon försiktigt undan persiennen och kikade ut mot uppfarten.
Försöker förklara – stammande – att Kråkkungen ropade på honom när han höll på att vittja fällorna nere vid floden … Först hade han sett en docka, en gammal gummidocka där på den dyiga strandremsan, sedan hade han tittat upp och fått syn på ….
Och nu senast, i januari 1965, när Suttis tidigt på morgonen gick sin runda för att vittja fällorna; det var Suttis jäkla bröder som hade skickat ut honom en morgon när ingen av dem själva skulle ha velat gå ut och frysa häcken av sig, men där kommer Suttis och stapplar fram i snön som når honom ända upp till låren, han skakar i den förbannade, iskalla vinden och hälften av fällorna är täckta med snö och han kan inte hitta dem, men till sist har han hittat en – en enda! – nästan två kilometer hemifrån – inte med det han hade väntat sig i den här sanka trakten, nämligen bisamråtta eller bäver eller möjligtvis tvättbjörn, utan det han hittade var i stället en rödlo – och det hördes en svag vissling genom luckan mellan Suttis framtänder för Suttis hade aldrig tidigare i sitt liv fångat ett lodjur, för lodjur är alldeles för skygga – alldeles för listiga – men här hade ett ungdjur fastnat, det såg ut att vara mellan sex och åtta månader gammalt, fällan hade slagit igen om dess vänstra bakben och den flämtade och slickade det nerblodade, fångade benet med häftiga rörelser med den rosa tungan och nu hejdade den sig för att se upp mot Suttis, både bedjande och förebrående, anklagande – Suttis tycktes förstå att det var en hona – den hade vackra, gulbruna ögon och de vertikala pupillerna var fästa på Suttis Coldham, som förundrade sig för han hade aldrig förr sett ett sådant djur; pälsen hade silverstänk, det fanns ränder och fläckar i pälsen av samma färg som polerad mahogny, den hade tofsprydda öron, långa darrande morrhår, och så de där gulbruna ögonen som såg på honom, där han stod hopkrupen ungefär en meter bort så att han hörde lodjurets snabba flämtande andning och något som lät som Suttis! Suttis, vet du inte vem jag är? och han drogs närmare, riskabelt nära lodjurets rovdjursklor och han blev förvånad när han nu såg att det där var hans farmor Coldhams ögon, hon som hade dött vid julen det år hon fyllde åttionio, men nu var farmoderns ögon ögonen hos en ung flicka som Suttis aldrig hade känt, men som på något sätt – Suttis hade ingen aning om hur det gått till – såg på honom ur lodjurets ögon och till och med när lodjuret blottade tänderna i en skrämd väsning, kunde Suttis tydligt höra sin farmors anklagande röst: Suttis! Men Suttis, du vet ju vem jag är – du vet att du gör det!.
Tyvärr har vi ännu inga exempelmeningar för detta ordet.
Han vittjade min handväska.
mellanrum vittjade på puffror och skjutjärn.
”Kolla”, kunde han säga när han vittjade sina kas-.
Kaffe? Han gick direkt bort och vittjade kaffebryggaren.
En efter en vittjade de tinorna och Adam visade hur man skulle göra.
Det enda som finns kvar är det stora gyllene hornet och den vittjade högen med vapen.
Far fångade sjöfågel som häckade i vattenbrynet, medan jag vittjade deras bon på ägg.
Senare: från klockan halv ett till halv tre vittjade han sina kameror utanför de två villorna och mitt emot en av lägenheterna.
Vi hällde också vatten i jordekorrarnas hålor för att locka fram dem och vittjade diverse fällor för kaniner och rävar och grävlingar och bisamråttor och emellanåt ett litet rådjur, ibland ett lodjur eller en uggla eller en hök eller en vildgås – djur som han antingen sköt eller avlivade med sin kniv.
mellanrum vittjade på puffror och skjutjärn.
”Kolla”, kunde han säga när han vittjade sina kas-.
Kaffe? Han gick direkt bort och vittjade kaffebryggaren.
En efter en vittjade de tinorna och Adam visade hur man skulle göra.
Det enda som finns kvar är det stora gyllene hornet och den vittjade högen med vapen.
Far fångade sjöfågel som häckade i vattenbrynet, medan jag vittjade deras bon på ägg.
Senare: från klockan halv ett till halv tre vittjade han sina kameror utanför de två villorna och mitt emot en av lägenheterna.
Vi hällde också vatten i jordekorrarnas hålor för att locka fram dem och vittjade diverse fällor för kaniner och rävar och grävlingar och bisamråttor och emellanåt ett litet rådjur, ibland ett lodjur eller en uggla eller en hök eller en vildgås – djur som han antingen sköt eller avlivade med sin kniv.
Logiudice blev stående ett ögonblick, osäker på om någon precis hade vittjat hans ficka.
Faxen hemma hade varit överfull när han vittjat den igår så fort Åsa och han ställt ifrån sig väskorna.
»Han hade vittjat bottengarn den dagen«, sa Gerlof, »och sedan när vinden ökade hade han gått iland vid Åludden.
Faxen hemma hade varit överfull när han vittjat den igår så fort Åsa och han ställt ifrån sig väskorna.
»Han hade vittjat bottengarn den dagen«, sa Gerlof, »och sedan när vinden ökade hade han gått iland vid Åludden.
Men jag går direkt hem efter skolan och vittjar telefonsvararen det första jag gör.
Jag är fan som en fiskare som vittjar näten i vatten som blivit övergivna, tänkte han.
– För att han stjäl mina ägg i hönshuset om nätterna, för att han stal min nyinköpta sparkstötting i vintras och målade om den och kallade den sin, för att han beställer böcker i mitt namn, vittjar min brevlåda när boken kommer och låter mig betala räkningen, för att han försöker sälja hembränt till min fjortonårige son, för att han….
Jag är fan som en fiskare som vittjar näten i vatten som blivit övergivna, tänkte han.
– För att han stjäl mina ägg i hönshuset om nätterna, för att han stal min nyinköpta sparkstötting i vintras och målade om den och kallade den sin, för att han beställer böcker i mitt namn, vittjar min brevlåda när boken kommer och låter mig betala räkningen, för att han försöker sälja hembränt till min fjortonårige son, för att han….