Vissne i en mening
Fast han visste ju så väl att den där lille vissne mannen inte kunde ha något att berätta.
Ungdom, ungdom, du gömmer stora skatter i ditt sköte? Hans, den lille vissne trollgubben, skall trolla dig till sig.
Ungdom, ungdom, du gömmer stora skatter i ditt sköte? Hans, den lille vissne trollgubben, skall trolla dig till sig.
Hans ansikte var härjat, visset.
Kaja såg dem rycka fram genom stora grannträdgårdar med brunt, visset gräs, nakna äppelträd och de höga häckar man föredrog här i västra Oslo.
Alla dessa män som skjuter på allt som rör sig, skadeskjuter allt som rör sig, så att allt som nyss rörde sig ligger och kippar efter andan i något visset buskage medan det bränner som eld i hålet där inälvorna hänger ut ….
Kaja såg dem rycka fram genom stora grannträdgårdar med brunt, visset gräs, nakna äppelträd och de höga häckar man föredrog här i västra Oslo.
Alla dessa män som skjuter på allt som rör sig, skadeskjuter allt som rör sig, så att allt som nyss rörde sig ligger och kippar efter andan i något visset buskage medan det bränner som eld i hålet där inälvorna hänger ut ….
Som vissna asplöv.
Doften av vissna löv.
uti förtid vissna skall.
Blommorna har börjat vissna.
De såg ut som vissna blommor.
Några vissna pelargoner i fönstret.
I fönstret fanns två vissna blommor.
för vissna varelser, så konstigt klädda?.
Hon var en buske som höll på att vissna ner.
Hon kunde inte se avbrutna blommor vissna bort.
Några vissna grässtrån ramade in badkarshålet.
Svårt att fatta att någon ville umgås med det vissna spöket.
Mitt på duken stod en blomvas med en bukett vissna ängsblommor.
Åren närmade sig honom, åldrandets år, med grå och vissna löv.
Hon kunde vissna och dö när hon fortfarande var vacker och älskad.
Bakom dem har gravljusen slocknat, och blommorna börjar redan vissna.
De buro icke blommor, hans älskade blommor, utan vissna och grå löv.
Bland vissna löv och mossa trampade hennes fötter upp en smal liten stig.
Vid Assads blankslitna sko låg en jordhög ovanpå ett täcke av vissna blad.
Germund ser hur han står i det långa vissna gräset och stirrar ned på marken.
De 35 084 i hemmapubliken har börjat slokna och vissna på de frostiga läktarna.
På något sätt hade Krull kommit ur bilen, stod och sparkade på de vissna löven.
”Hur kunde fikonträdet vissna så tvärt?” säger de som om det var en god sak.
Ur mattan av vissna, prasslande fjolårslöv stucko emellertid blåsippor och vårlök upp.
Hon viskar något i Applebaums öra och får hans ansiktsuttryck att vissna och rodnaden att stiga.
Tulpanerna i korridoren skulle snart vissna, de mjuka videkissarna skulle torka och falla av kvistarna.
En stjärt som får förverkliga sig själv i stället för att vissna bort i unkenhet på en kontorsstol.
Vinden tar också fatt i orden, och de som ej falla ned i brunnen blåsas runt som vissna och skrumpna löv.
Någon, som i hundra år bott under en trädrot eller en kvarglömd hög vissna löv över en stubbe i skogen.
Det var ett litet rum inåt en tyst gård, fyllt med blommor, friska och vissna blommor, som till en begravning.
Kanske kunde hon i rabatterna ännu hitta några blommor? Så solen sken! Allt det vissna fick en glans av guld.
Doften av vissna löv.
uti förtid vissna skall.
Blommorna har börjat vissna.
De såg ut som vissna blommor.
Några vissna pelargoner i fönstret.
I fönstret fanns två vissna blommor.
för vissna varelser, så konstigt klädda?.
Hon var en buske som höll på att vissna ner.
Hon kunde inte se avbrutna blommor vissna bort.
Några vissna grässtrån ramade in badkarshålet.
Svårt att fatta att någon ville umgås med det vissna spöket.
Mitt på duken stod en blomvas med en bukett vissna ängsblommor.
Åren närmade sig honom, åldrandets år, med grå och vissna löv.
Hon kunde vissna och dö när hon fortfarande var vacker och älskad.
Bakom dem har gravljusen slocknat, och blommorna börjar redan vissna.
De buro icke blommor, hans älskade blommor, utan vissna och grå löv.
Bland vissna löv och mossa trampade hennes fötter upp en smal liten stig.
Vid Assads blankslitna sko låg en jordhög ovanpå ett täcke av vissna blad.
Germund ser hur han står i det långa vissna gräset och stirrar ned på marken.
De 35 084 i hemmapubliken har börjat slokna och vissna på de frostiga läktarna.
På något sätt hade Krull kommit ur bilen, stod och sparkade på de vissna löven.
”Hur kunde fikonträdet vissna så tvärt?” säger de som om det var en god sak.
Ur mattan av vissna, prasslande fjolårslöv stucko emellertid blåsippor och vårlök upp.
Hon viskar något i Applebaums öra och får hans ansiktsuttryck att vissna och rodnaden att stiga.
Tulpanerna i korridoren skulle snart vissna, de mjuka videkissarna skulle torka och falla av kvistarna.
En stjärt som får förverkliga sig själv i stället för att vissna bort i unkenhet på en kontorsstol.
Vinden tar också fatt i orden, och de som ej falla ned i brunnen blåsas runt som vissna och skrumpna löv.
Någon, som i hundra år bott under en trädrot eller en kvarglömd hög vissna löv över en stubbe i skogen.
Det var ett litet rum inåt en tyst gård, fyllt med blommor, friska och vissna blommor, som till en begravning.
Kanske kunde hon i rabatterna ännu hitta några blommor? Så solen sken! Allt det vissna fick en glans av guld.
Sune kände sig vissen.
Du ser rätt vissen ut, sa hon.
»Fast du ser faktiskt litet vissen ut.
Inte ens en vissen krukväxt på fönsterbrädet.
Hennes trötta huvud hängde som en vissen pion över boken.
Längst upp på sidan fanns en stilistisk bild av en vissen ros.
På orgeln hade Adèle ställt en pelargonia, som var nästan vissen.
Han såg på Mortland som på en vissen blomma som behövde vatten.
Han verkade inte ha tvättat sig på veckor, och det fick honom att se vissen ut.
Hennes ansikte var gammalt, gammalt med en vissen, gul hy, och ögonen lågo insjunkna i sina hålor.
Ändå visste hon bättre än någon: om jag inte trivs på fotbollsplan, blir jag som en vissen blomma.
I Willy Kyrklunds Mästaren Ma (1953) skäller filosofen He I ut mästaren för att denne gråter över en vissen hundloka.
En kvinna låg utsträckt på mattan, så underligt platt, pressad in i det mjuka mönstret, en vissen blomma utan liv och glans.
Jag är så fruktansvärt vissen och trött och känner klart och tydligt att jag inte på något vis har träffat det väsentliga.
Hennes huvud var täckt med glesa hårtestar som såg ut som vissen mossa på en klippa och ansiktet var förvridet i en elak grimas varifrån små misstänksamma ögon kikade fram.
När jag hade lagt på luren företog jag en orolig pilgrimsfärd till hennes lägenhet i Bowery och såg Gary, hennes älskade fikus, gulnad och vissen i trappan och jag förstod att hon aldrig skulle komma tillbaka.
Söndagkvällar är särskilt deprimerande: antingen så har man inte haft ungarna över helgen, och då känner man sig vissen och ensam, eller så har man det, och nu är ungarna borta och man känner sig utsjasad och otillräcklig.
Du ser rätt vissen ut, sa hon.
»Fast du ser faktiskt litet vissen ut.
Inte ens en vissen krukväxt på fönsterbrädet.
Hennes trötta huvud hängde som en vissen pion över boken.
Längst upp på sidan fanns en stilistisk bild av en vissen ros.
På orgeln hade Adèle ställt en pelargonia, som var nästan vissen.
Han såg på Mortland som på en vissen blomma som behövde vatten.
Han verkade inte ha tvättat sig på veckor, och det fick honom att se vissen ut.
Hennes ansikte var gammalt, gammalt med en vissen, gul hy, och ögonen lågo insjunkna i sina hålor.
Ändå visste hon bättre än någon: om jag inte trivs på fotbollsplan, blir jag som en vissen blomma.
I Willy Kyrklunds Mästaren Ma (1953) skäller filosofen He I ut mästaren för att denne gråter över en vissen hundloka.
En kvinna låg utsträckt på mattan, så underligt platt, pressad in i det mjuka mönstret, en vissen blomma utan liv och glans.
Jag är så fruktansvärt vissen och trött och känner klart och tydligt att jag inte på något vis har träffat det väsentliga.
Hennes huvud var täckt med glesa hårtestar som såg ut som vissen mossa på en klippa och ansiktet var förvridet i en elak grimas varifrån små misstänksamma ögon kikade fram.
När jag hade lagt på luren företog jag en orolig pilgrimsfärd till hennes lägenhet i Bowery och såg Gary, hennes älskade fikus, gulnad och vissen i trappan och jag förstod att hon aldrig skulle komma tillbaka.
Söndagkvällar är särskilt deprimerande: antingen så har man inte haft ungarna över helgen, och då känner man sig vissen och ensam, eller så har man det, och nu är ungarna borta och man känner sig utsjasad och otillräcklig.