Verdis i en mening
Wallander lägger sig på sängen och bläddrar i en bok om Verdis liv.
fram en cd med klassisk musik som hon älskar – Verdis La donna e mobile med Pavarotti.
Året innan sjöng Björling tenorstämman när Toscanini dirigerade Verdis Requiem i Luzern.
Ja, hösten 1952 är året då Jussi Björling vill öppna sin stora konsert i Royal Albert Hall med ett parti ur Verdis dödsmässa.
Caruso sjöng då en duett ur Verdis Forza del Destino och David hade funnit hans sång omöjlig att överträffa eller ens mäta sig med.
Det är i stället bolaget NBC:s radioutsändning av Beethovens Missa Solemnis och Verdis Requiem, i vilka han medverkar med Arturo Toscanini som dirigent.
I ROLLEN SOM MANRICO i den kompletta inspelningen av Giuseppe Verdis opera Trubaduren från 1952 gör Jussi Björling en av sina magnifikaste grammofoninsjungningar någonsin.
I Rom reste han instinktivt ragg mot Soltis sätt att tolka Verdis Maskeradbalen, som han för övrigt hade studerat in för Toscanini, och var oförmögen att komma Solti till mötes.
En annan sak som bevisade att han var verklig, var att han helst lyssnade på rockabilly eller country, aldrig på Verdis (om det nu var hans) Rekviem, opera eller ens lättviktare som Pavarotti.
Han ska göra Manrico i Giuseppe Verdis Trubaduren mot Zinka Milanov, sopran, Fedora Barbieri, mezzosopran, och barytonsångaren Leonard Warren – samtliga namn som han gärna glänser ikapp med på ett skivkonvolut.
KONFLIKTEN MELLAN DEN berömde ungerskfödde Maestron Georg Solti och Jussi Björling, en konflikt som ledde till att 1960 års stort upplagda grammofoninsjungning av Giuseppe Verdis Maskeradbalen lades ned, är en rörig historia.
”Står där en sextondedels ton så sjunger jag en sextondedels ton – inget annat”, säger Jussi själv och tilllägger: ”Det är inte Jussi Björlings musik jag exekverar – det är exempelvis Puccinis, Verdis eller Gounods.
Och värre blir det! Jussi Björling blir tvungen att lämna återbud till sin store idol Arturo Toscanini! Innan han blev sjuk hade de påbörjat sitt nya samarbete, instuderingen av Verdis Maskeradbalen, som skulle spelas in på skiva och samtidigt framföras som radiosänd konsert i New York.
När våren 1960 går mot sommar har Jussi Björling tre stora grammofoninsjungningar framför sig, en tvingas han ställa in av hälsoskäl – han sparar sig för de två viktigaste, inspelningarna av Verdis Requiem med Fritz Reiner som dirigent samt den stjärnspäckade Maskeradbalen under Georg Solti.
Jussi Björling avskydde stora teatrala gester, att åbäka sig på scenen som han själv uppfattade saken, och det berodde bland mycket annat på att han var aningen blyg till naturen och dessutom försedd med en kroppshydda och figur som lätt gjorde honom till en vandrande plåtkamin som man en gång sade om hans Manrico i en föreställning av Verdis Trubaduren.
En av kvällarna i London sjunger han i Royal Albert Hall och Regina Resnik – den unga sopranen som han så när skrämde vettet ur sex år tidigare vid deras första möte i USA, den där gången när han var halvpackad och på dåligt humör – går för att höra på honom och berättar senare för Andrew Farkas att hon trodde att karln hade blivit tokig när hon såg att han tänkte öppna programmet med ”Ingemisco” ur Verdis Requiem.
fram en cd med klassisk musik som hon älskar – Verdis La donna e mobile med Pavarotti.
Året innan sjöng Björling tenorstämman när Toscanini dirigerade Verdis Requiem i Luzern.
Ja, hösten 1952 är året då Jussi Björling vill öppna sin stora konsert i Royal Albert Hall med ett parti ur Verdis dödsmässa.
Caruso sjöng då en duett ur Verdis Forza del Destino och David hade funnit hans sång omöjlig att överträffa eller ens mäta sig med.
Det är i stället bolaget NBC:s radioutsändning av Beethovens Missa Solemnis och Verdis Requiem, i vilka han medverkar med Arturo Toscanini som dirigent.
I ROLLEN SOM MANRICO i den kompletta inspelningen av Giuseppe Verdis opera Trubaduren från 1952 gör Jussi Björling en av sina magnifikaste grammofoninsjungningar någonsin.
I Rom reste han instinktivt ragg mot Soltis sätt att tolka Verdis Maskeradbalen, som han för övrigt hade studerat in för Toscanini, och var oförmögen att komma Solti till mötes.
En annan sak som bevisade att han var verklig, var att han helst lyssnade på rockabilly eller country, aldrig på Verdis (om det nu var hans) Rekviem, opera eller ens lättviktare som Pavarotti.
Han ska göra Manrico i Giuseppe Verdis Trubaduren mot Zinka Milanov, sopran, Fedora Barbieri, mezzosopran, och barytonsångaren Leonard Warren – samtliga namn som han gärna glänser ikapp med på ett skivkonvolut.
KONFLIKTEN MELLAN DEN berömde ungerskfödde Maestron Georg Solti och Jussi Björling, en konflikt som ledde till att 1960 års stort upplagda grammofoninsjungning av Giuseppe Verdis Maskeradbalen lades ned, är en rörig historia.
”Står där en sextondedels ton så sjunger jag en sextondedels ton – inget annat”, säger Jussi själv och tilllägger: ”Det är inte Jussi Björlings musik jag exekverar – det är exempelvis Puccinis, Verdis eller Gounods.
Och värre blir det! Jussi Björling blir tvungen att lämna återbud till sin store idol Arturo Toscanini! Innan han blev sjuk hade de påbörjat sitt nya samarbete, instuderingen av Verdis Maskeradbalen, som skulle spelas in på skiva och samtidigt framföras som radiosänd konsert i New York.
När våren 1960 går mot sommar har Jussi Björling tre stora grammofoninsjungningar framför sig, en tvingas han ställa in av hälsoskäl – han sparar sig för de två viktigaste, inspelningarna av Verdis Requiem med Fritz Reiner som dirigent samt den stjärnspäckade Maskeradbalen under Georg Solti.
Jussi Björling avskydde stora teatrala gester, att åbäka sig på scenen som han själv uppfattade saken, och det berodde bland mycket annat på att han var aningen blyg till naturen och dessutom försedd med en kroppshydda och figur som lätt gjorde honom till en vandrande plåtkamin som man en gång sade om hans Manrico i en föreställning av Verdis Trubaduren.
En av kvällarna i London sjunger han i Royal Albert Hall och Regina Resnik – den unga sopranen som han så när skrämde vettet ur sex år tidigare vid deras första möte i USA, den där gången när han var halvpackad och på dåligt humör – går för att höra på honom och berättar senare för Andrew Farkas att hon trodde att karln hade blivit tokig när hon såg att han tänkte öppna programmet med ”Ingemisco” ur Verdis Requiem.
Tyvärr har vi ännu inga exempelmeningar för detta ordet.