Vanmäktiga i en mening
Enstaka hurrarop och vanmäktiga stön hade hörts.
De föllo båda mot sängen, baklänges som vanmäktiga.
Under kriget såg han hur vanmäktiga moralisterna var när de försökte »mota livet« med sedelärande begrepp: »Vem är far till barnet, frågar läkaren.
De lade sig under den vita blomman och hängåvo sig åt varandra, vissa om att detta fruktbarhetens träd skulle välsigna dem och få deras egen vanmäktiga kärlek att bära frukt.
»Om vi inte kan slippa undan att göra tjänst som hantlangare vid de ärelösa domer som nu byggs, så låt oss åtminstone rista in vårt vanmäktiga nej i de tegelstenar som bärs fram.
Istället bodde hon i Great Falls, en stad hon aldrig hört talas om (så lätt att förväxla med Sioux Falls, Sioux City, Cedar Falls), levde i en värld fylld av oss, kände sig isolerad, oförmögen att anpassa sig, och bara med vanmäktiga, orediga tankar på framtiden.
Ett snålt år, ett år i sanning fyllt av otur hade det varit! Och till allt det andra detta outsläckliga hat mot Persickes, som han varken fick eller förmådde sätta fast, denna vanmäktiga ilska, denna avundsjuka, när det blev känt i huset att Baldur blivit antagen som elev på ett führerutbildningsläger, samt till sist hämndförhoppningarnas svaga återuppvaknande, när han lade märke till och vaksamt följde gamle Persickes fortgående förfall – kanske – kanske ändå stunden skulle komma….
De föllo båda mot sängen, baklänges som vanmäktiga.
Under kriget såg han hur vanmäktiga moralisterna var när de försökte »mota livet« med sedelärande begrepp: »Vem är far till barnet, frågar läkaren.
De lade sig under den vita blomman och hängåvo sig åt varandra, vissa om att detta fruktbarhetens träd skulle välsigna dem och få deras egen vanmäktiga kärlek att bära frukt.
»Om vi inte kan slippa undan att göra tjänst som hantlangare vid de ärelösa domer som nu byggs, så låt oss åtminstone rista in vårt vanmäktiga nej i de tegelstenar som bärs fram.
Istället bodde hon i Great Falls, en stad hon aldrig hört talas om (så lätt att förväxla med Sioux Falls, Sioux City, Cedar Falls), levde i en värld fylld av oss, kände sig isolerad, oförmögen att anpassa sig, och bara med vanmäktiga, orediga tankar på framtiden.
Ett snålt år, ett år i sanning fyllt av otur hade det varit! Och till allt det andra detta outsläckliga hat mot Persickes, som han varken fick eller förmådde sätta fast, denna vanmäktiga ilska, denna avundsjuka, när det blev känt i huset att Baldur blivit antagen som elev på ett führerutbildningsläger, samt till sist hämndförhoppningarnas svaga återuppvaknande, när han lade märke till och vaksamt följde gamle Persickes fortgående förfall – kanske – kanske ändå stunden skulle komma….
Tyvärr har vi ännu inga exempelmeningar för detta ordet.
Han sjöd av vanmäktigt hat.
Det gick runt i huvudet på honom av vanmäktigt ursinne.
Han vänder sig om och skriker vanmäktigt åt Kirsty Lindsay.
En åskådare som vanmäktigt försökte få musklerna att slappna av.
Just nu kände han ett vanmäktigt hat tändas, och så hade han ropat de förrädiska orden.
”Jag vet”, säger jag vanmäktigt och sträcker mig för att klappa hans knotiga, darrande arm.
Tydligen hade den blivit orolig när buren öppnades, och den försökte söka skydd, men den ena framtassen var skrumpen och förtvinad, och den kom ingen vart, utan klöste vanmäktigt i sågspånet och verkade mest kana omkring i cirklar.
Han tryckte sig mot dörren men den gav fortfarande inte vika, och han överraskade sig själv med ett vanmäktigt rytande som tydde på raka motsatsen till självbehärskning, men ingen som hörde det kunde hysa det minsta tvivel på hans beslutsamhet att satsa och vinna.
Det gick runt i huvudet på honom av vanmäktigt ursinne.
Han vänder sig om och skriker vanmäktigt åt Kirsty Lindsay.
En åskådare som vanmäktigt försökte få musklerna att slappna av.
Just nu kände han ett vanmäktigt hat tändas, och så hade han ropat de förrädiska orden.
”Jag vet”, säger jag vanmäktigt och sträcker mig för att klappa hans knotiga, darrande arm.
Tydligen hade den blivit orolig när buren öppnades, och den försökte söka skydd, men den ena framtassen var skrumpen och förtvinad, och den kom ingen vart, utan klöste vanmäktigt i sågspånet och verkade mest kana omkring i cirklar.
Han tryckte sig mot dörren men den gav fortfarande inte vika, och han överraskade sig själv med ett vanmäktigt rytande som tydde på raka motsatsen till självbehärskning, men ingen som hörde det kunde hysa det minsta tvivel på hans beslutsamhet att satsa och vinna.
Pappan var vanmäktig.
Jag känner mig ensam och vanmäktig.
Nick släppte Honda och knöt nävarna i vanmäktig ilska.
Jag kände mig vanmäktig och var många gånger färdig att ge upp.
Du vet, hur många jular jag på julaftonskvällen föll ihop i stor, vanmäktig gråt.
Att han slår henne när det är som värst och han ser vanmäktig ut när han gör det.
Men greven tyckte väl inte om den sortens vanvördiga skämt, utan blev ond, och vanmäktig av ilska ville han kasta sig över Kiss.
Hur tröttheten långsamt rann ur kroppen, och oron började pyra över att det skulle bli en natt när jag vanmäktig låg och såg hur det ljusnade i rummet.
Balzac har såsom profetens adjutant lärt mig i sin Séraphita att »samvetskvalet är en vanmäktig känsla hos den, som kommer att åter beträda förvillelsens väg.
Kanske var det tårarna, kanske var det för att Marco verkade så liten och vanmäktig under de två männen, som plötsligt verkade få Eivind att se Marco för den han var.
En vanmäktig Goebbels kunde i början av 1940 bara se på när den kom ut i engelska och franska upplagor och en föga sympatisk bild av Hitler och nazismen spreds över världen.
Vanmäktig kunde han konstatera att de övriga i besättningen inte förspillde någon tid, lådorna med biblar bars upp på däck och langades över till motorbåten, där de täcktes över med en presenning.
När han såg henne stå där så skön, så frestande ljuvligt fullmogen med de fina lemmarna skymtande i härliga linjer under bruddräkt och slöja, tog han sig med en slapp, vanmäktig gest över den låga pannan.
Till en början, vanmäktig och alltmer orolig på den smala britsen, skakande i stigande feber, hade han förbannat hela idén med att pilgrimsvandra, för att sedan, när febern nådde sin kulmen, sjunka ner i dvala.
Det gjorde fruktansvärt ont, hon skrek där hon fängslad av Lottys och Rositas kraftiga grepp om hennes ben och tyngden av Gustens tjocka kropp, låg vanmäktig på rygg, medan hon hörde halvsysterns och moderns kluckande uppeggande skratt som överröstade henne.
Det var svårt att föreställa sig att Bjurman frivilligt underkastat sig att bli tatuerad på detta bisarra sätt, det förutsatte att han antingen funnit någon sorts njutning i förnedringen eller att Salander – om det nu var hon som hade utfört tatueringen – hade försatt honom i en vanmäktig situation.
Det fanns så mycket angeläget som jag ville tala med honom om, men då fanns allting samlat, som en hård kärna i bröstet, och när jag nu försöker erinra mig allting, har det skingrats och finfördelats, och jag har stoppat undan det på så många olika ställen i mitt medvetande, att det gör mig vanmäktig och uppgiven.
Vid påskmässan, som brukat vara ett av hans glansnummer, kunde han inte själv officiera, och under ett patetiskt försök att kommunicera med massan från fönstret över Petersplatsen lyckades han inte få fram ett enda ljud, utan fick på något vis mima välsignelsen, medan bilden av sorg på gränsen till vanmäktig vrede gick ut över världens TV-nät.
Men när jag erinrar mig hennes ord, att jag var snäll mot flickorna, känns det som om hon stryker sina bläckfiskarmar mot mig, lekfullt och lätt till en början, och jag njuter av den lena och varma beröringen, men sedan skjuter de fram, den ena armen efter den andra, och de griper allt hårdare och ivrigare om mig, och jag är inte på långa vägar lika fet och uppsvullen som jag är nu, utan mina lemmar är tunna och vita som vaxljus, och jag sitter stum och vanmäktig och känner paniken sprida sig, ty jag kan inte värja mig, det finns bara kärlek i min mors famntag, och den är större än hela världen, och den är omättlig, och gapar oavbrutet efter mer, mer, och när jag vill slita mig loss från hennes grepp är det sedan länge för sent, ty hon har hur många armar som helst, och hon är stark som ett vidunder.
Jag känner mig ensam och vanmäktig.
Nick släppte Honda och knöt nävarna i vanmäktig ilska.
Jag kände mig vanmäktig och var många gånger färdig att ge upp.
Du vet, hur många jular jag på julaftonskvällen föll ihop i stor, vanmäktig gråt.
Att han slår henne när det är som värst och han ser vanmäktig ut när han gör det.
Men greven tyckte väl inte om den sortens vanvördiga skämt, utan blev ond, och vanmäktig av ilska ville han kasta sig över Kiss.
Hur tröttheten långsamt rann ur kroppen, och oron började pyra över att det skulle bli en natt när jag vanmäktig låg och såg hur det ljusnade i rummet.
Balzac har såsom profetens adjutant lärt mig i sin Séraphita att »samvetskvalet är en vanmäktig känsla hos den, som kommer att åter beträda förvillelsens väg.
Kanske var det tårarna, kanske var det för att Marco verkade så liten och vanmäktig under de två männen, som plötsligt verkade få Eivind att se Marco för den han var.
En vanmäktig Goebbels kunde i början av 1940 bara se på när den kom ut i engelska och franska upplagor och en föga sympatisk bild av Hitler och nazismen spreds över världen.
Vanmäktig kunde han konstatera att de övriga i besättningen inte förspillde någon tid, lådorna med biblar bars upp på däck och langades över till motorbåten, där de täcktes över med en presenning.
När han såg henne stå där så skön, så frestande ljuvligt fullmogen med de fina lemmarna skymtande i härliga linjer under bruddräkt och slöja, tog han sig med en slapp, vanmäktig gest över den låga pannan.
Till en början, vanmäktig och alltmer orolig på den smala britsen, skakande i stigande feber, hade han förbannat hela idén med att pilgrimsvandra, för att sedan, när febern nådde sin kulmen, sjunka ner i dvala.
Det gjorde fruktansvärt ont, hon skrek där hon fängslad av Lottys och Rositas kraftiga grepp om hennes ben och tyngden av Gustens tjocka kropp, låg vanmäktig på rygg, medan hon hörde halvsysterns och moderns kluckande uppeggande skratt som överröstade henne.
Det var svårt att föreställa sig att Bjurman frivilligt underkastat sig att bli tatuerad på detta bisarra sätt, det förutsatte att han antingen funnit någon sorts njutning i förnedringen eller att Salander – om det nu var hon som hade utfört tatueringen – hade försatt honom i en vanmäktig situation.
Det fanns så mycket angeläget som jag ville tala med honom om, men då fanns allting samlat, som en hård kärna i bröstet, och när jag nu försöker erinra mig allting, har det skingrats och finfördelats, och jag har stoppat undan det på så många olika ställen i mitt medvetande, att det gör mig vanmäktig och uppgiven.
Vid påskmässan, som brukat vara ett av hans glansnummer, kunde han inte själv officiera, och under ett patetiskt försök att kommunicera med massan från fönstret över Petersplatsen lyckades han inte få fram ett enda ljud, utan fick på något vis mima välsignelsen, medan bilden av sorg på gränsen till vanmäktig vrede gick ut över världens TV-nät.
Men när jag erinrar mig hennes ord, att jag var snäll mot flickorna, känns det som om hon stryker sina bläckfiskarmar mot mig, lekfullt och lätt till en början, och jag njuter av den lena och varma beröringen, men sedan skjuter de fram, den ena armen efter den andra, och de griper allt hårdare och ivrigare om mig, och jag är inte på långa vägar lika fet och uppsvullen som jag är nu, utan mina lemmar är tunna och vita som vaxljus, och jag sitter stum och vanmäktig och känner paniken sprida sig, ty jag kan inte värja mig, det finns bara kärlek i min mors famntag, och den är större än hela världen, och den är omättlig, och gapar oavbrutet efter mer, mer, och när jag vill slita mig loss från hennes grepp är det sedan länge för sent, ty hon har hur många armar som helst, och hon är stark som ett vidunder.