Utlevad i en mening
Bernard satt med slappt hängande underläpp, som med ens gjorde honom så lik en utlevad gubbe, och stirrade på sin mor.
Teosofien, religionens förelöpare, är utlevad efter att ha återupprättat världsordningen, som straffar och belönar.
Teosofien, religionens förelöpare, är utlevad efter att ha återupprättat världsordningen, som straffar och belönar.
Fast han hade närmat sig kunde jag inte se hans utlevade ansikte tydligare än tidigare.
Fast han var ung hade han ett utlevat utseende och de uppsvällda ögonen och de rödsprängda kinderna hos en barbråkstake som skulle vara nöjd med att ägna livet åt att supa och slåss, båda två saker som han utan tvekan gjorde bra.
Jag låter mitt sinne fyllas av ljusa syner; hur han lär sig ett yrke – jag tänker mig att han blir typograf, av någon anledning – och jag ser honom stå och lyssna uppmärksamt på någon gammal slitvarg som lär honom ett handgrepp, och sedan får Olof försöka själv, och hans ansikte är spänt av koncentration, och den gamle slitvargen kan inte hålla tillbaka ett leende, men när Olof är färdig samlar slitvargen ihop sina anletsdrag och nöjer sig med en kärv nick… Och där har Olof fått en tjock mustasch och han sitter i en eka som långsamt glider mot Djurgårdsbrunn, han låter årorna vila, det är sent i augusti och han har vit kostym med svarta ränder, och träden börjar få något sprött och utlevat över sig, och i aktern sitter en trind ung kvinna med pigga ögon och honungsfärgat hår, och hon har en söndagsklädd liten flicka i sitt knä, och flickan ser hänfört på vattnet som glider förbi och det rinner en tjock sträng av saliv nerför hennes lilla haka, och under tiden talar Olofs hustru glatt och otvunget om någonting som roar dem båda, kanske om några egensinniga grannar eller släktingar, och Olof lyssnar med något ljust i blicken och det är uppenbart att han i just det ögonblicket har allt som han kan önska sig.
Jag låter mitt sinne fyllas av ljusa syner; hur han lär sig ett yrke – jag tänker mig att han blir typograf, av någon anledning – och jag ser honom stå och lyssna uppmärksamt på någon gammal slitvarg som lär honom ett handgrepp, och sedan får Olof försöka själv, och hans ansikte är spänt av koncentration, och den gamle slitvargen kan inte hålla tillbaka ett leende, men när Olof är färdig samlar slitvargen ihop sina anletsdrag och nöjer sig med en kärv nick… Och där har Olof fått en tjock mustasch och han sitter i en eka som långsamt glider mot Djurgårdsbrunn, han låter årorna vila, det är sent i augusti och han har vit kostym med svarta ränder, och träden börjar få något sprött och utlevat över sig, och i aktern sitter en trind ung kvinna med pigga ögon och honungsfärgat hår, och hon har en söndagsklädd liten flicka i sitt knä, och flickan ser hänfört på vattnet som glider förbi och det rinner en tjock sträng av saliv nerför hennes lilla haka, och under tiden talar Olofs hustru glatt och otvunget om någonting som roar dem båda, kanske om några egensinniga grannar eller släktingar, och Olof lyssnar med något ljust i blicken och det är uppenbart att han i just det ögonblicket har allt som han kan önska sig.