Urbanus i en mening
Urbanus VI 106, 110.
Urbanus VII 165, 167.
S:t Urbanus I 222–30.
Urbanus kom på en genial idé.
de Lagery, Eudes se Urbanus II.
Barberini, Maffeo se Urbanus VIII.
Urbanus II (Eudes de Lagery) 1088–99.
Urbanus IV (Jacques Pantaléon) 1261–64.
Urbanus VI (Bartolomeo Prignano) 1378–89.
Urbanus II (Eudes de Lagery) 81, 82, 83, 209.
Urbanus VII (Giovanni Battista Castagna) 1590.
Urbanus VIII (Maffeo Barberini) 171, 172, 173, 175.
Och påven Urbanus hann aldrig bli medveten om vare sig triumf eller tragedi.
Birgitta hade verkligen lyckan att få se en påve, Urbanus V (1362– 70), flytta till Rom.
Rom, Norditalien, tyske kejsaren, Ungern, Sverige, Danmark, Norge och England lydde Urbanus.
Urbanus VIII var en högt begåvad och kraftfull regent, god amatörpoet och stor konstmecenat.
Sixtus V:s efterträdare Urbanus VII avled inom bara tolv dagar – det kortaste pontifikatet i historien.
I Piacenza hade Urbanus glädjen att ta emot budbärare från Henrik IV:s son Konrad som gjort uppror mot fadern.
Urbanus kunde däremot resa mellan provinserna och via stora möten styra kyrkan och, i allt högre grad, även furstarna.
Under Urbanus VIII Barberini (1623–44) inleddes den tillbakagång som drabbade kyrkan och påvedömet under 1600- och 1700-talen.
Urbanus VII:s efterträdare skulle enligt Malachias vara »Från gamla staden«, vilket är en rebus för Orvieto, vars kardinal således borde valts.
Följd av mycket negativa uppenbarelser från det hetlevrade helgonet återvände Urbanus redan efter något år till Avignon, där han strax efteråt avled.
Sant’Uffizio förbjöd omedelbart boken, men dessutom lyckades den nya teorins fiender inbilla Urbanus VIII att Simplicio skulle vara ett porträtt av honom.
»Den stora schismen«, som fortsatte med nya påvar efter Urbanus i Rom och efter Clemens i Avignon, var givetvis en olycka för kyrkan, påvedömet och Europa.
Men Urbanus lyckades ändå, medan trettioåriga kriget rasade i norr, också orsaka ett lokalt, löjeväckande krig i Italien, det så kallade kriget om Castro.
Efter Gregorius XV valdes den florentinske kardinalen Maffeo Barberini till påve under namnet Urbanus VIII (1623–44), och redan under hans tid visar sig svagheter.
Av de 15 påvarna mellan Urbanus VIII:s död 1644 och år 1800, var få stora personligheter eller hade, i den mån de ändå var det, några goda tillfällen att visa det.
Urbanus VI och Rompåvarna förklarades legitima, samtidigt som den nu nästan 100-årige Gregorius XII förmåddes att 1416 från sin exil i Rimini avsäga sig värdigheten.
Urbanus VIII:s närmaste efterträdare Innocentius X (1644–55) var främst känd för sitt vederstyggliga utseende och det sätt på vilket han styrdes av sin giriga svägerska.
Urbanus efterträdare i Rom helgonförklarade vår egen heliga Birgitta som postumt sågs som ett stöd för Rompåvens anspråk, varför hennes helighet framöver betvivlades i Avignon.
Efter farsartade turer bestämde man sig än en gång för en kompromisskandidat och tillkallade den för sin lärdom och fromhet kände ärkebiskopen av Bari som tog namnet Urbanus VI (1378–89).
Urbanus VII 165, 167.
S:t Urbanus I 222–30.
Urbanus kom på en genial idé.
de Lagery, Eudes se Urbanus II.
Barberini, Maffeo se Urbanus VIII.
Urbanus II (Eudes de Lagery) 1088–99.
Urbanus IV (Jacques Pantaléon) 1261–64.
Urbanus VI (Bartolomeo Prignano) 1378–89.
Urbanus II (Eudes de Lagery) 81, 82, 83, 209.
Urbanus VII (Giovanni Battista Castagna) 1590.
Urbanus VIII (Maffeo Barberini) 171, 172, 173, 175.
Och påven Urbanus hann aldrig bli medveten om vare sig triumf eller tragedi.
Birgitta hade verkligen lyckan att få se en påve, Urbanus V (1362– 70), flytta till Rom.
Rom, Norditalien, tyske kejsaren, Ungern, Sverige, Danmark, Norge och England lydde Urbanus.
Urbanus VIII var en högt begåvad och kraftfull regent, god amatörpoet och stor konstmecenat.
Sixtus V:s efterträdare Urbanus VII avled inom bara tolv dagar – det kortaste pontifikatet i historien.
I Piacenza hade Urbanus glädjen att ta emot budbärare från Henrik IV:s son Konrad som gjort uppror mot fadern.
Urbanus kunde däremot resa mellan provinserna och via stora möten styra kyrkan och, i allt högre grad, även furstarna.
Under Urbanus VIII Barberini (1623–44) inleddes den tillbakagång som drabbade kyrkan och påvedömet under 1600- och 1700-talen.
Urbanus VII:s efterträdare skulle enligt Malachias vara »Från gamla staden«, vilket är en rebus för Orvieto, vars kardinal således borde valts.
Följd av mycket negativa uppenbarelser från det hetlevrade helgonet återvände Urbanus redan efter något år till Avignon, där han strax efteråt avled.
Sant’Uffizio förbjöd omedelbart boken, men dessutom lyckades den nya teorins fiender inbilla Urbanus VIII att Simplicio skulle vara ett porträtt av honom.
»Den stora schismen«, som fortsatte med nya påvar efter Urbanus i Rom och efter Clemens i Avignon, var givetvis en olycka för kyrkan, påvedömet och Europa.
Men Urbanus lyckades ändå, medan trettioåriga kriget rasade i norr, också orsaka ett lokalt, löjeväckande krig i Italien, det så kallade kriget om Castro.
Efter Gregorius XV valdes den florentinske kardinalen Maffeo Barberini till påve under namnet Urbanus VIII (1623–44), och redan under hans tid visar sig svagheter.
Av de 15 påvarna mellan Urbanus VIII:s död 1644 och år 1800, var få stora personligheter eller hade, i den mån de ändå var det, några goda tillfällen att visa det.
Urbanus VI och Rompåvarna förklarades legitima, samtidigt som den nu nästan 100-årige Gregorius XII förmåddes att 1416 från sin exil i Rimini avsäga sig värdigheten.
Urbanus VIII:s närmaste efterträdare Innocentius X (1644–55) var främst känd för sitt vederstyggliga utseende och det sätt på vilket han styrdes av sin giriga svägerska.
Urbanus efterträdare i Rom helgonförklarade vår egen heliga Birgitta som postumt sågs som ett stöd för Rompåvens anspråk, varför hennes helighet framöver betvivlades i Avignon.
Efter farsartade turer bestämde man sig än en gång för en kompromisskandidat och tillkallade den för sin lärdom och fromhet kände ärkebiskopen av Bari som tog namnet Urbanus VI (1378–89).
Tyvärr har vi ännu inga exempelmeningar för detta ordet.