Ulv i en mening
Irna och Ulv.
Också Ulv lämnade mig.
Ulv kom och ställde sig bredvid oss.
Denna dag var det Ulv som höll i tyglarna.
Ulv verkade omåttligt glad över att se mig.
Inte ens Ulv reser sig över dig längre!.
Ulv väntade länge och väl innan han släppte taget.
Hon var lika vithårig som Ulv och hade en sorgsen uppsyn.
Kanske en ulv i fårakläder, en torsk som aldrig fick nog.
Speciellt eftersom Ulv stod en bit bort och tittade på mig.
Det var bara jag och Ulv som var där när Irna kom med henne.
Ulv nickade kort, vände sig och började gå utan att se sig om.
Jag gjorde som jag blev tillsagd och såg att Ulv redan satt bortvänd.
Om inte Ulv hade släpat undan mig hade jag förmodligen slagit Loke medvetslös.
Jag minns att Ulv vid ett tillfälle vägrade låta mig lägga på ytterligare saltflak.
Jag hamnade tillsammans med den vithårige mannen Ulv som inte kunde tala och tre andra män.
Jag blev allt starkare i takt med att jag växte, men Ulv hade burit sten i över trettio år.
Jag förmodar att en av orsakerna till att jag tyckte så bra om Ulv var att han saknade tunga.
Senare fick jag veta att han hette Ulv, och att han hade fått tungan utskuren när han var liten.
Medan jag stod där och väntade på att Ulv skulle släppa mig uppfattade jag ett ljud ovanför oss.
Ulv nickade och gav ifrån sig ett av de skeva leenden som var det närmaste han någonsin kom ett skratt.
Jag log när jag skyndade efter Ulv och de andra, trots att jag nyss hade slagit min bästa vän halvt fördärvad.
Själv var jag nog lika stark som gamle Ulv numera, men liggande över Malik Hans axel kände jag mig som en utmärglad hundvalp.
Förutom de som hackade sten en bit ifrån mig var det snart bara jag, Ulv och de tre återstående kånkarna i vår grupp som var kvar.
Mot slutet, precis innan Ulv kopplade fast mig i sitt järngrepp och släpade bort mig, hade jag ryckt åt mig en granitskärva från marken med vänsterhanden.
Först var jag övertygad om att alla måste ha sett personen, eller åtminstone ha hört ljudet, men varken Loke, Ulv eller någon annan gjorde några tecken på att ha uppfattat det.
Också Ulv lämnade mig.
Ulv kom och ställde sig bredvid oss.
Denna dag var det Ulv som höll i tyglarna.
Ulv verkade omåttligt glad över att se mig.
Inte ens Ulv reser sig över dig längre!.
Ulv väntade länge och väl innan han släppte taget.
Hon var lika vithårig som Ulv och hade en sorgsen uppsyn.
Kanske en ulv i fårakläder, en torsk som aldrig fick nog.
Speciellt eftersom Ulv stod en bit bort och tittade på mig.
Det var bara jag och Ulv som var där när Irna kom med henne.
Ulv nickade kort, vände sig och började gå utan att se sig om.
Jag gjorde som jag blev tillsagd och såg att Ulv redan satt bortvänd.
Om inte Ulv hade släpat undan mig hade jag förmodligen slagit Loke medvetslös.
Jag minns att Ulv vid ett tillfälle vägrade låta mig lägga på ytterligare saltflak.
Jag hamnade tillsammans med den vithårige mannen Ulv som inte kunde tala och tre andra män.
Jag blev allt starkare i takt med att jag växte, men Ulv hade burit sten i över trettio år.
Jag förmodar att en av orsakerna till att jag tyckte så bra om Ulv var att han saknade tunga.
Senare fick jag veta att han hette Ulv, och att han hade fått tungan utskuren när han var liten.
Medan jag stod där och väntade på att Ulv skulle släppa mig uppfattade jag ett ljud ovanför oss.
Ulv nickade och gav ifrån sig ett av de skeva leenden som var det närmaste han någonsin kom ett skratt.
Jag log när jag skyndade efter Ulv och de andra, trots att jag nyss hade slagit min bästa vän halvt fördärvad.
Själv var jag nog lika stark som gamle Ulv numera, men liggande över Malik Hans axel kände jag mig som en utmärglad hundvalp.
Förutom de som hackade sten en bit ifrån mig var det snart bara jag, Ulv och de tre återstående kånkarna i vår grupp som var kvar.
Mot slutet, precis innan Ulv kopplade fast mig i sitt järngrepp och släpade bort mig, hade jag ryckt åt mig en granitskärva från marken med vänsterhanden.
Först var jag övertygad om att alla måste ha sett personen, eller åtminstone ha hört ljudet, men varken Loke, Ulv eller någon annan gjorde några tecken på att ha uppfattat det.
Mot varandra och mot nordlänningar är de ulvar, men i sällskap med de rödhudade liknar de mer skamsna tamhundar.
Tyvärr har vi ännu inga exempelmeningar för detta ordet.
Hennes man hade tjänstgjort ombord på den svenska ubåten HMS Ulven som försvunnit på västkusten i mitten av april 1943.