Tåligt i en mening
Gärna något ”tåligt” som hon sa.
– Å, låt mig då vara, sade hon tåligt.
Korna fann sig tåligt, så som bara kor gör.
Polacker är ett tåligt folk, särskilt de äldre.
Därför väntar Quangel tåligt tills hon har hittat vad hon söker.
Som tåligt hade stått ut med så mycket under vår flykt tillsammans.
Tåligt väntade hon på den ärbara fru Lilians blygt tuktiga smekningar.
Kommissarien väntade tåligt, trots att han den dagen ännu hade mycket framför sig.
Korna fann sig tåligt i att bli stuckna med nål, till och med ohanterade djur gick bra.
Jag kan endast föreslå att vi fortsätter att vänta tåligt, något alternativ finns inte.
Angela lyssnade tåligt till den vanliga strömmen av klagomål som nu flöt över Adèles läppar.
Och något i kvinnans röst gör att de väntar tåligt, att de vet att hon kommer att komma tillbaka.
Där fann han tullhuset där Jonsson tåligt satt och väntade med en termos och en packe smörgåsar.
Insvept i sin blå mantel höjde sig jungfru Maria milt och tåligt leende med en mun som himlen kysst.
De skulle bli ovettiga och rasande, men till slut skulle de ändå göra det enda riktiga: vänta tåligt.
Ty om Gud själv ger någon en plåga, som inte kan undflys, hon är då att tåligt utstå och är ett prov.
Hon väntade tåligt, fastän hennes hjärta slog så hårt, medan han gick omkring och hälsade på de andra.
Ibland mitt i plågorna hade hon lett, ett litet underbart, tåligt leende, som nästan kunde få en att gråta.
Jag skulle naturligtvis tåligt låta Adèle spruta etter över mig, eller tyst åse hennes ömma blickar på predikanten.
Det var inte av plexiglas, utan av något mindre tåligt material; under många år av solsken och dåligt väder hade plasten blivit spröd.
Issa väntade tåligt tillsammans med honom, för en gångs skull utan att fråga något, men till sist drog hon i hans arm och han lät henne föra honom mot huvudbyggnaden.
Så snart hon hade gått in i ett sådant hus, kände hon sig helt säker i vimlet av dem som kom och gick, hon väntade tåligt på ett lämpligt tillfälle och lade då kvickt ut kortet.
Redan hade han i över tre timmar tåligt lurat innanför titthålet i sin dörr, när i stället för den väntade kvinnliga hyresgästen verkmästare Otto Quangel dök fram i synfältet i trappan.
Blott typografen satt kvar och lomade sedan oförmärkt bort till det söndagsstängda tryckeriet, utanför vars igenbommade portar han sakta vankade av och an, som om han endast tåligt väntade på att det skulle öppnas.
Hennes famntag hade således varit värda bara ett visst belopp, som Jacob på sina smala fingrar noga räknat ut? Och hon, hon hade tåligt älskat honom alla dessa år, med en kärlek, som hon frimodigt ödslat med i tron att ingenting skulle få den att taga slut och att hon fick pålitlig, icke spekulerande kärlek tillbaka.
Morbror Jacob, kock, barnvakt och kännare av drunkningsdöden, röjde av bordet och diskade medan Barty tåligt genomled en svamlig konversation efter frukosten med Pixie Lee och miss Velveeta Cheese, vars namn inte var någon hederstitel, erövrad som första pris i en skönhetstävling, sponsrad av Kraft Foods, som han trott först, utan som enligt Angel var den ”snälla” systern till den lögnaktige Ostmannen i tv-reklamen.
I detta överretade tillstånd är hon gripen av ett verkligt hat till denna evigt rinnande ström av patienter, som aldrig låter henne komma till ro, som redan på mornarna vid åttatiden, när hon kommer, tåligt bildar kö utanför dörren, och som ännu på kvällarna vid tiotiden hänger omkring i väntrummet och fyller det med dålig luft: allihop sådana som vill skolka från arbetet, skolka från fronttjänsten, och människor som med stöd av läkarintyg vill snylta åt sig mera livsmedel och bättre livsmedel.
Och i hundens guldbruna ögon hade Stanny då skymtat något som hon aldrig sett i en människas blick: ett tåligt vemod, som gav henne lust att gråta, och något stilla, som kom henne att ana att bortom allting, på en plats i rymden eller under jorden, funnos just två sådana sorgsna ögon, som iakttogo allt, som skedde och levde, utan att kunna tala om vad de sågo, kanske en tyst skapare, som led av vad han skapat, därför att han visste dess hopplösa, förtvivlade tomhet och fann det hela så oändligt ändamålslöst.
– Å, låt mig då vara, sade hon tåligt.
Korna fann sig tåligt, så som bara kor gör.
Polacker är ett tåligt folk, särskilt de äldre.
Därför väntar Quangel tåligt tills hon har hittat vad hon söker.
Som tåligt hade stått ut med så mycket under vår flykt tillsammans.
Tåligt väntade hon på den ärbara fru Lilians blygt tuktiga smekningar.
Kommissarien väntade tåligt, trots att han den dagen ännu hade mycket framför sig.
Korna fann sig tåligt i att bli stuckna med nål, till och med ohanterade djur gick bra.
Jag kan endast föreslå att vi fortsätter att vänta tåligt, något alternativ finns inte.
Angela lyssnade tåligt till den vanliga strömmen av klagomål som nu flöt över Adèles läppar.
Och något i kvinnans röst gör att de väntar tåligt, att de vet att hon kommer att komma tillbaka.
Där fann han tullhuset där Jonsson tåligt satt och väntade med en termos och en packe smörgåsar.
Insvept i sin blå mantel höjde sig jungfru Maria milt och tåligt leende med en mun som himlen kysst.
De skulle bli ovettiga och rasande, men till slut skulle de ändå göra det enda riktiga: vänta tåligt.
Ty om Gud själv ger någon en plåga, som inte kan undflys, hon är då att tåligt utstå och är ett prov.
Hon väntade tåligt, fastän hennes hjärta slog så hårt, medan han gick omkring och hälsade på de andra.
Ibland mitt i plågorna hade hon lett, ett litet underbart, tåligt leende, som nästan kunde få en att gråta.
Jag skulle naturligtvis tåligt låta Adèle spruta etter över mig, eller tyst åse hennes ömma blickar på predikanten.
Det var inte av plexiglas, utan av något mindre tåligt material; under många år av solsken och dåligt väder hade plasten blivit spröd.
Issa väntade tåligt tillsammans med honom, för en gångs skull utan att fråga något, men till sist drog hon i hans arm och han lät henne föra honom mot huvudbyggnaden.
Så snart hon hade gått in i ett sådant hus, kände hon sig helt säker i vimlet av dem som kom och gick, hon väntade tåligt på ett lämpligt tillfälle och lade då kvickt ut kortet.
Redan hade han i över tre timmar tåligt lurat innanför titthålet i sin dörr, när i stället för den väntade kvinnliga hyresgästen verkmästare Otto Quangel dök fram i synfältet i trappan.
Blott typografen satt kvar och lomade sedan oförmärkt bort till det söndagsstängda tryckeriet, utanför vars igenbommade portar han sakta vankade av och an, som om han endast tåligt väntade på att det skulle öppnas.
Hennes famntag hade således varit värda bara ett visst belopp, som Jacob på sina smala fingrar noga räknat ut? Och hon, hon hade tåligt älskat honom alla dessa år, med en kärlek, som hon frimodigt ödslat med i tron att ingenting skulle få den att taga slut och att hon fick pålitlig, icke spekulerande kärlek tillbaka.
Morbror Jacob, kock, barnvakt och kännare av drunkningsdöden, röjde av bordet och diskade medan Barty tåligt genomled en svamlig konversation efter frukosten med Pixie Lee och miss Velveeta Cheese, vars namn inte var någon hederstitel, erövrad som första pris i en skönhetstävling, sponsrad av Kraft Foods, som han trott först, utan som enligt Angel var den ”snälla” systern till den lögnaktige Ostmannen i tv-reklamen.
I detta överretade tillstånd är hon gripen av ett verkligt hat till denna evigt rinnande ström av patienter, som aldrig låter henne komma till ro, som redan på mornarna vid åttatiden, när hon kommer, tåligt bildar kö utanför dörren, och som ännu på kvällarna vid tiotiden hänger omkring i väntrummet och fyller det med dålig luft: allihop sådana som vill skolka från arbetet, skolka från fronttjänsten, och människor som med stöd av läkarintyg vill snylta åt sig mera livsmedel och bättre livsmedel.
Och i hundens guldbruna ögon hade Stanny då skymtat något som hon aldrig sett i en människas blick: ett tåligt vemod, som gav henne lust att gråta, och något stilla, som kom henne att ana att bortom allting, på en plats i rymden eller under jorden, funnos just två sådana sorgsna ögon, som iakttogo allt, som skedde och levde, utan att kunna tala om vad de sågo, kanske en tyst skapare, som led av vad han skapat, därför att han visste dess hopplösa, förtvivlade tomhet och fann det hela så oändligt ändamålslöst.
Hur kunde de vara så duktiga och snälla? Dessutom tåliga!.
”Dom är väl rätt tåliga”, sa han och studerade hennes nakna kropp.
Hon log det där underbart tåliga lilla leendet, som en gång så rört honom.
De har antagligen fel om filmen, härmskrikor är ungefär lika sällsynta som stenar och ungefär lika tåliga.
Milda tåliga ögon, som inte tiggde om någonting, utan vilade inne i huvudena mellan hornen som dunkla gödselpölar.
Somliga betedde sig förstås inte alltid så trevligt, men majoriteten av dem som kom var bra människor och Oxelösundsborna var tåliga.
De som skulle råka mest illa ut var hans båda barn, men de var redan tillräckligt vuxna och tåliga för att hantera saken om de fick lite tid på sig.
Medlemmarna av det lokala uppbackningsteamet, klädda i blå overaller, knäskydd, visirförsedda militärhjälmar och tåliga, svarta handskar sprang fram till ytterdörren.
När man såg henne var det solklart att hon var överviktig, men det var också uppenbart att hon inte var större eller orörligare än att hon kunde jobba i ett stall och rida – på de stora och tåliga hästarna, kan man tänka sig.
Och sedan den bittra upptäckten att deras marknader är borta: att de inte längre minns hur man väver sina egna korgar eller snidar sina egna möbler eller odlar sin egen mat; att även om de skulle minnas själva hantverket så är skogarna där de hämtade virke nu ägda av skogsindustrin, korgarna de en gång vävde ersatta av mer tåliga plastmaterial.
”Dom är väl rätt tåliga”, sa han och studerade hennes nakna kropp.
Hon log det där underbart tåliga lilla leendet, som en gång så rört honom.
De har antagligen fel om filmen, härmskrikor är ungefär lika sällsynta som stenar och ungefär lika tåliga.
Milda tåliga ögon, som inte tiggde om någonting, utan vilade inne i huvudena mellan hornen som dunkla gödselpölar.
Somliga betedde sig förstås inte alltid så trevligt, men majoriteten av dem som kom var bra människor och Oxelösundsborna var tåliga.
De som skulle råka mest illa ut var hans båda barn, men de var redan tillräckligt vuxna och tåliga för att hantera saken om de fick lite tid på sig.
Medlemmarna av det lokala uppbackningsteamet, klädda i blå overaller, knäskydd, visirförsedda militärhjälmar och tåliga, svarta handskar sprang fram till ytterdörren.
När man såg henne var det solklart att hon var överviktig, men det var också uppenbart att hon inte var större eller orörligare än att hon kunde jobba i ett stall och rida – på de stora och tåliga hästarna, kan man tänka sig.
Och sedan den bittra upptäckten att deras marknader är borta: att de inte längre minns hur man väver sina egna korgar eller snidar sina egna möbler eller odlar sin egen mat; att även om de skulle minnas själva hantverket så är skogarna där de hämtade virke nu ägda av skogsindustrin, korgarna de en gång vävde ersatta av mer tåliga plastmaterial.
Tyvärr har vi ännu inga exempelmeningar för detta ordet.
När du är städ var tålig.
«Du är väldigt duktig och tålig.
Kossan stod still, tålig som alltid.
En tålig armbåge, tänker Johan Jakobsson.
Så vann man tid till fortsatt tålig väntan.
Tiden har aldrig varit något jag varit tålig med.
Hon var inte så tålig när det gällde sådant tydligen.
När du är städ, var tålig – när du är hammare, slå!.
Kanske är livets träd en tålig växt – låt oss hoppas det.
Alvar är lika tålig han, inte en svettdroppe syns i hans ansikte.
Han slickade henne ömt, och hon lät det ske med tålig undergivenhet.
– Utmärkt person, bra människa, och tålig, sa generalen och smålog.
Och nu satt den här polisspionen mitt emot honom, tålig, listig och lysten.
Men i verkligheten är glasfasaden gjord av tålig plast som knappt släpper igenom några blickar alls.
Mor arbetade som en besatt utomhus den där våren och grävde i den tunga lerjorden vid uppfarten, för hon hade bestämt sig för att plantera det som hon kallade broktörel eller alpsnö – en tålig, snabbväxande perenn – och spaden träffade på en härva med trassliga rötter som påminde om fula, hoptrasslade och knotiga tankar.
tyckte att Stirk verkade mycket egendomlig! Inte så mycket i sig själv som i de starka känslor han framkallade hos henne, känslor som hon var övertygad inte liknade någonting hon tidigare upplevt i detta rum, där det var högt i tak, där väggarna hade paneler i valnötsträ, där golvet var i tålig parkett och där ett dystert ljus motvilligt släpptes in genom ett halvdussin höga och smala fönster.
Han var så försiktig – som om hon varit en ömtålig porslinsdocka och inte en stark och tålig gummidocka som Dolly, som man kunde slänga hit och dit, kasta i golvet och sparka undan om hon låg i vägen – och så tyst! – mannen med det stripiga håret bar in barnet i badrummet och bort till badkaret med lejontassar som var stort som vattentråg som djuren dricker ur, och när de kommit in i badrummet och stängt dörren – dragit igen den hårt – för dörren var skev och det gick inte att få låskolven på plats – tog mannen med det stripiga håret av flickan hennes smutsiga pyjamas och placerade henne – fortfarande mycket försiktigt! – och med ett pekfinger pressat mot läpparna för att visa hur försiktigt och ljudlöst detta måste ske – placerade han henne i badkaret – i vattnet som kom ur den rostfläckiga kranen och som bara var ljummet och där det inte fanns många bubblor, förrän mannen med det stripiga håret hade gnuggat händerna ordentligt med den väldoftande Ivorytvålen mellan handflatorna och i det som var kittelleken hade gnidit ut löddret över barnets bleka, lilla kropp, en kropp som vred sig hit och dit som om den varit någonting mjukt man plockat fram ur dess hölje – den hemliga kittelleken, och medan de plaskade svalnade vattnet snabbt och måste fyllas på ur kranen – men från kranen kom ett jämrande ljud som om den protesterade och mannen med det stripiga håret pressade återigen pekfingret mot läpparna och han trutade med läpparna som en clown på teve, och han höjde sina buskiga ögonbryn för att få barnet att skratta – eller om det inte gick att få barnet att skratta så i alla fall få det att sluta vrida sig hit och dit och kämpa emot – för kittelleken var mycket kittlig! – och mannen med det stripiga håret skrattade ett nästan ljudlöst, väsande skratt och efter en liten stund dåsade han till, sov med öppen mun, eftersom han förlorat all den energi som brukade strömma genom honom som elektriciteten i en ledning, och barnet väntade tills mannen med det stripiga håret hade börjat snarka där han till hälften satt, till hälften låg på det blöta badrumsgolvet med ryggen mot väggen och med vattendroppar glittrande i det tjocka, sträva, järngrå håret på bröstet och på de mjuka slappa vecken på buken och i ljumskarna, och när mannen med det stripiga håret till sist vaknade framåt kvällen – och när kvinnan, som legat utslagen på madrassen i rummet intill, vaknade – då hade barnet, naket och darrande och med huden knottrig och vit som skinnet hos en nyplockad höna, klättrat upp ur badkaret och en lång stund måste kvinnan och mannen med det stripiga håret leta efter henne, ända tills de hittade henne under källartrappan, där hon låg bland spindelväv och dammråttor, låg där som en liten mask man trampat på och kramade sin fula och skalliga gummidocka.
«Du är väldigt duktig och tålig.
Kossan stod still, tålig som alltid.
En tålig armbåge, tänker Johan Jakobsson.
Så vann man tid till fortsatt tålig väntan.
Tiden har aldrig varit något jag varit tålig med.
Hon var inte så tålig när det gällde sådant tydligen.
När du är städ, var tålig – när du är hammare, slå!.
Kanske är livets träd en tålig växt – låt oss hoppas det.
Alvar är lika tålig han, inte en svettdroppe syns i hans ansikte.
Han slickade henne ömt, och hon lät det ske med tålig undergivenhet.
– Utmärkt person, bra människa, och tålig, sa generalen och smålog.
Och nu satt den här polisspionen mitt emot honom, tålig, listig och lysten.
Men i verkligheten är glasfasaden gjord av tålig plast som knappt släpper igenom några blickar alls.
Mor arbetade som en besatt utomhus den där våren och grävde i den tunga lerjorden vid uppfarten, för hon hade bestämt sig för att plantera det som hon kallade broktörel eller alpsnö – en tålig, snabbväxande perenn – och spaden träffade på en härva med trassliga rötter som påminde om fula, hoptrasslade och knotiga tankar.
tyckte att Stirk verkade mycket egendomlig! Inte så mycket i sig själv som i de starka känslor han framkallade hos henne, känslor som hon var övertygad inte liknade någonting hon tidigare upplevt i detta rum, där det var högt i tak, där väggarna hade paneler i valnötsträ, där golvet var i tålig parkett och där ett dystert ljus motvilligt släpptes in genom ett halvdussin höga och smala fönster.
Han var så försiktig – som om hon varit en ömtålig porslinsdocka och inte en stark och tålig gummidocka som Dolly, som man kunde slänga hit och dit, kasta i golvet och sparka undan om hon låg i vägen – och så tyst! – mannen med det stripiga håret bar in barnet i badrummet och bort till badkaret med lejontassar som var stort som vattentråg som djuren dricker ur, och när de kommit in i badrummet och stängt dörren – dragit igen den hårt – för dörren var skev och det gick inte att få låskolven på plats – tog mannen med det stripiga håret av flickan hennes smutsiga pyjamas och placerade henne – fortfarande mycket försiktigt! – och med ett pekfinger pressat mot läpparna för att visa hur försiktigt och ljudlöst detta måste ske – placerade han henne i badkaret – i vattnet som kom ur den rostfläckiga kranen och som bara var ljummet och där det inte fanns många bubblor, förrän mannen med det stripiga håret hade gnuggat händerna ordentligt med den väldoftande Ivorytvålen mellan handflatorna och i det som var kittelleken hade gnidit ut löddret över barnets bleka, lilla kropp, en kropp som vred sig hit och dit som om den varit någonting mjukt man plockat fram ur dess hölje – den hemliga kittelleken, och medan de plaskade svalnade vattnet snabbt och måste fyllas på ur kranen – men från kranen kom ett jämrande ljud som om den protesterade och mannen med det stripiga håret pressade återigen pekfingret mot läpparna och han trutade med läpparna som en clown på teve, och han höjde sina buskiga ögonbryn för att få barnet att skratta – eller om det inte gick att få barnet att skratta så i alla fall få det att sluta vrida sig hit och dit och kämpa emot – för kittelleken var mycket kittlig! – och mannen med det stripiga håret skrattade ett nästan ljudlöst, väsande skratt och efter en liten stund dåsade han till, sov med öppen mun, eftersom han förlorat all den energi som brukade strömma genom honom som elektriciteten i en ledning, och barnet väntade tills mannen med det stripiga håret hade börjat snarka där han till hälften satt, till hälften låg på det blöta badrumsgolvet med ryggen mot väggen och med vattendroppar glittrande i det tjocka, sträva, järngrå håret på bröstet och på de mjuka slappa vecken på buken och i ljumskarna, och när mannen med det stripiga håret till sist vaknade framåt kvällen – och när kvinnan, som legat utslagen på madrassen i rummet intill, vaknade – då hade barnet, naket och darrande och med huden knottrig och vit som skinnet hos en nyplockad höna, klättrat upp ur badkaret och en lång stund måste kvinnan och mannen med det stripiga håret leta efter henne, ända tills de hittade henne under källartrappan, där hon låg bland spindelväv och dammråttor, låg där som en liten mask man trampat på och kramade sin fula och skalliga gummidocka.