Tsegie i en mening
Jag fick heta Kassahun Tsegie när jag föddes.
Det var samma sak med Zoe och med Tsegie i Etiopien.
Det märks tydligt att Tsegie är stark och uthållig.
Min etiopiska familj: Tsegie, Ashou, Tiggi, Salam, Danny, Zebeney.
Jag tog med mig Anne Marie till Abragodana där hon träffade Tsegie.
Tsegie talade om sin förstfödde, min äldre bror som dog som spädbarn.
De skulle behöva varandras stöd, sa jag, och till sist gav Tsegie vika.
Jag började fundera på att ta tillbaka mitt etiopiska namn Kassahun Tsegie.
Brudköpspengarna från brudgummarnas familj skulle ge Tsegie anseende och välstånd.
Men här var det inte fråga om fisk och Tsegie var ingen fiskare som sålde sina varor.
Vår biologiska pappa Tsegie hade inte dött i kriget med Eritrea, som vi alltid hade trott.
Jag frågade Tsegie om allt möjligt men jag tog inte upp den andra kvinnan, min biologiska mamma.
Inte Lennart, den som hade älskat och fostrat oss, utan Tsegie, den som hade gett Linda och mig livet.
När jag träffade Tsegie första gången gick ingen av mina halvsystrar – Zebeney, Salam, Ashou och Tigist – i skolan.
Att träffa Tsegie och veta att han hade älskat mig trots att han varit borta i decennier gav mig mod att träffa min dotter.
Det enda jag behövde göra var att ge Zoe det som Tsegie hade gett mig: mitt eget bristfälliga jag, utan ursäkter eller löften.
Det tog mig ytterligare två år att få Ashou i skolan och ännu ett år därefter att övertala Tsegie att släppa ifrån sig Tigist, den yngsta.
Det var ju tack vare hennes ihärdiga efterforskningar som jag hade träffat Tsegie, och under bröllopet var hon en bro mellan våra båda familjer.
Min sextonåriga syster Salam tolkade åt mig när jag försökte utnyttja tillfället att förmå Tsegie att låta min syster Ashou lämna gården och börja i skolan.
Men efter att ha rest till Etiopien, till en by som inte fanns på någon enda karta, och suttit med Tsegie i hans hydda med jordgolv såg jag alltsammans ur en annan vinkel.
Jag måste inte bara bekosta deras uppehälle på internatskolan i Addis utan också ersätta Tsegie för den inkomstförlust som blev följden av att de inte arbetade i jordbruket.
Och samtidigt som jag alltid tänker på Lennart som min pappa och Anne Marie som min mamma har Tsegie gett mig något jag aldrig trodde att jag skulle få – ett levande familjeträd i Etiopien och ännu en plats att kalla hemma.
Anne Marie gav Tsegie ett par läsglasögon – hon hade hört att han hade fått svårt att se – han grät lite, och så tog han på sig glasögonen, drog fram en nött bibel under manteln och började läsa på det urgamla språket ge’ez.
Det var samma sak med Zoe och med Tsegie i Etiopien.
Det märks tydligt att Tsegie är stark och uthållig.
Min etiopiska familj: Tsegie, Ashou, Tiggi, Salam, Danny, Zebeney.
Jag tog med mig Anne Marie till Abragodana där hon träffade Tsegie.
Tsegie talade om sin förstfödde, min äldre bror som dog som spädbarn.
De skulle behöva varandras stöd, sa jag, och till sist gav Tsegie vika.
Jag började fundera på att ta tillbaka mitt etiopiska namn Kassahun Tsegie.
Brudköpspengarna från brudgummarnas familj skulle ge Tsegie anseende och välstånd.
Men här var det inte fråga om fisk och Tsegie var ingen fiskare som sålde sina varor.
Vår biologiska pappa Tsegie hade inte dött i kriget med Eritrea, som vi alltid hade trott.
Jag frågade Tsegie om allt möjligt men jag tog inte upp den andra kvinnan, min biologiska mamma.
Inte Lennart, den som hade älskat och fostrat oss, utan Tsegie, den som hade gett Linda och mig livet.
När jag träffade Tsegie första gången gick ingen av mina halvsystrar – Zebeney, Salam, Ashou och Tigist – i skolan.
Att träffa Tsegie och veta att han hade älskat mig trots att han varit borta i decennier gav mig mod att träffa min dotter.
Det enda jag behövde göra var att ge Zoe det som Tsegie hade gett mig: mitt eget bristfälliga jag, utan ursäkter eller löften.
Det tog mig ytterligare två år att få Ashou i skolan och ännu ett år därefter att övertala Tsegie att släppa ifrån sig Tigist, den yngsta.
Det var ju tack vare hennes ihärdiga efterforskningar som jag hade träffat Tsegie, och under bröllopet var hon en bro mellan våra båda familjer.
Min sextonåriga syster Salam tolkade åt mig när jag försökte utnyttja tillfället att förmå Tsegie att låta min syster Ashou lämna gården och börja i skolan.
Men efter att ha rest till Etiopien, till en by som inte fanns på någon enda karta, och suttit med Tsegie i hans hydda med jordgolv såg jag alltsammans ur en annan vinkel.
Jag måste inte bara bekosta deras uppehälle på internatskolan i Addis utan också ersätta Tsegie för den inkomstförlust som blev följden av att de inte arbetade i jordbruket.
Och samtidigt som jag alltid tänker på Lennart som min pappa och Anne Marie som min mamma har Tsegie gett mig något jag aldrig trodde att jag skulle få – ett levande familjeträd i Etiopien och ännu en plats att kalla hemma.
Anne Marie gav Tsegie ett par läsglasögon – hon hade hört att han hade fått svårt att se – han grät lite, och så tog han på sig glasögonen, drog fram en nött bibel under manteln och började läsa på det urgamla språket ge’ez.
Tyvärr har vi ännu inga exempelmeningar för detta ordet.