Trädgren i en mening
En trädgren slog mot hennes ruta.
En stor trädgren från det gamla plommonträdet låg i gräset intill gången.
När jag når fram till den trädgren där boet hänger hörs surrandet tydligare.
Utan att se på henne höjde han handen och fick en trädgren att lyfta från marken.
Han ber Finnick knyta den ordentligt runt en avbruten trädgren och lägga på marken.
Himlens yta spräcktes av en stympad trädgren, stugans svarta skorsten hamnade under källaren.
Pojken från Distrikt 1 tänder en trädgren som fackla och lyser upp alla deras bistert beslutsamma ansikten.
Och där fick han hänga och dingla från en trädgren tills några andra soldater förbarmade sig och skar ner honom.
Allt ska vara på riktigt, tänkte han, böjde sig ner och tog upp en liten trädgren och kastade den bort över klipporna.
Hon hämtar en jättelik trädgren för att nå ut till ormen på isen, jag får hålla i hennes jacka för att hon inte ska trilla i.
Med ena handen drog hon upp byxorna över knäna, sprang emot en trädgren som hängde ner och rusade mot honom med korta, underligt knyckiga steg.
Vi fäste en ganska tjock trädgren i brösthöjd mellan två trädstammar och sedan fäste vi mindre trädpinnar i ett kvadratmönster hela vägen snett ned till marken.
Det förvånade Chyna att hon kunde röra armen, som var lika tung som en väldig trädgren från ett förstenat träd som en gång varit av trä men förvandlats till sten.
Om han inte hade omgetts av en känsla av bedrägeri, ungefär som en kameleont som sitter på en trädgren förklädd till bark och väntar på oskyldiga fjärilar, skulle jag nog ha börjat tvivla på hans potentiella ondskefullhet.
»Ingen går in i sig själv och har vare sig kunskap eller förstånd till att säga: jag har bränt hälften av det här i elden och jag har jämväl gräddat bröd därav över kolen; jag har rostat kött och ätit därav; och för övrigt månne jag därav skulle göra en styggelse? Skulle jag tillbedja en trädgren? Han när sig med aska, och hans förförda hjärta leder honom vilse; och han skall icke förlossa sin själ och skall icke säga: det som är i min högra hand är det icke en falskhet.
Kvinnan grep barnet i armarna för att knuffa ner henne från landremsan, ut mot dyn – barnet klamrade sig fast vid kvinnan och inte förrän nu vågade hon skrika: Mamma! Mamma! – men kvinnan slet sig loss från barnets fingrar och knuffade, föste och sparkade barnet nerför den branta sluttningen och ut i den glänsande dyn där nedanför, så att barnet föll och hamnade helt nära den fula gummidockan, och där viftade barnet med sina späda armar och ben och hon hade hamnat på magen med det lilla förvånade ansiktet i dyn så hennes skrik på Mamma dämpades, och uppe på strandbanken där ovanför trevade kvinnan efter något – en avbruten trädgren – för att slå mot barnet, för Gud är en barmhärtig Gud som inte skulle vilja att barnet led, men kvinnan lyckades inte nå fram till barnet och kastade därför i sin besvikelse ner trädgrenen efter barnet, för nu var kvinnan inte längre lugn, utan hon flämtade andfått och hon nästan snyftande, och även om den fula gummidockan blev liggande kvar på den dyiga ytan där den hade hamnat, sögs det upprörda barnet ner i dyn, ner i en kallt bubblande dy som bara motvilligt skulle komma att värmas av solen, en dy som fyllde barnets mun, en dy som fyllde barnets ögon, en dy som fyllde barnets öron ända tills det slutligen inte fanns någon kvar på landremsan där ovanför den dyiga strandremsan för att se hur hon kämpade och där det inte fanns några andra ljud än skriken från de upprörda kråkorna.
En stor trädgren från det gamla plommonträdet låg i gräset intill gången.
När jag når fram till den trädgren där boet hänger hörs surrandet tydligare.
Utan att se på henne höjde han handen och fick en trädgren att lyfta från marken.
Han ber Finnick knyta den ordentligt runt en avbruten trädgren och lägga på marken.
Himlens yta spräcktes av en stympad trädgren, stugans svarta skorsten hamnade under källaren.
Pojken från Distrikt 1 tänder en trädgren som fackla och lyser upp alla deras bistert beslutsamma ansikten.
Och där fick han hänga och dingla från en trädgren tills några andra soldater förbarmade sig och skar ner honom.
Allt ska vara på riktigt, tänkte han, böjde sig ner och tog upp en liten trädgren och kastade den bort över klipporna.
Hon hämtar en jättelik trädgren för att nå ut till ormen på isen, jag får hålla i hennes jacka för att hon inte ska trilla i.
Med ena handen drog hon upp byxorna över knäna, sprang emot en trädgren som hängde ner och rusade mot honom med korta, underligt knyckiga steg.
Vi fäste en ganska tjock trädgren i brösthöjd mellan två trädstammar och sedan fäste vi mindre trädpinnar i ett kvadratmönster hela vägen snett ned till marken.
Det förvånade Chyna att hon kunde röra armen, som var lika tung som en väldig trädgren från ett förstenat träd som en gång varit av trä men förvandlats till sten.
Om han inte hade omgetts av en känsla av bedrägeri, ungefär som en kameleont som sitter på en trädgren förklädd till bark och väntar på oskyldiga fjärilar, skulle jag nog ha börjat tvivla på hans potentiella ondskefullhet.
»Ingen går in i sig själv och har vare sig kunskap eller förstånd till att säga: jag har bränt hälften av det här i elden och jag har jämväl gräddat bröd därav över kolen; jag har rostat kött och ätit därav; och för övrigt månne jag därav skulle göra en styggelse? Skulle jag tillbedja en trädgren? Han när sig med aska, och hans förförda hjärta leder honom vilse; och han skall icke förlossa sin själ och skall icke säga: det som är i min högra hand är det icke en falskhet.
Kvinnan grep barnet i armarna för att knuffa ner henne från landremsan, ut mot dyn – barnet klamrade sig fast vid kvinnan och inte förrän nu vågade hon skrika: Mamma! Mamma! – men kvinnan slet sig loss från barnets fingrar och knuffade, föste och sparkade barnet nerför den branta sluttningen och ut i den glänsande dyn där nedanför, så att barnet föll och hamnade helt nära den fula gummidockan, och där viftade barnet med sina späda armar och ben och hon hade hamnat på magen med det lilla förvånade ansiktet i dyn så hennes skrik på Mamma dämpades, och uppe på strandbanken där ovanför trevade kvinnan efter något – en avbruten trädgren – för att slå mot barnet, för Gud är en barmhärtig Gud som inte skulle vilja att barnet led, men kvinnan lyckades inte nå fram till barnet och kastade därför i sin besvikelse ner trädgrenen efter barnet, för nu var kvinnan inte längre lugn, utan hon flämtade andfått och hon nästan snyftande, och även om den fula gummidockan blev liggande kvar på den dyiga ytan där den hade hamnat, sögs det upprörda barnet ner i dyn, ner i en kallt bubblande dy som bara motvilligt skulle komma att värmas av solen, en dy som fyllde barnets mun, en dy som fyllde barnets ögon, en dy som fyllde barnets öron ända tills det slutligen inte fanns någon kvar på landremsan där ovanför den dyiga strandremsan för att se hur hon kämpade och där det inte fanns några andra ljud än skriken från de upprörda kråkorna.
Tyvärr har vi ännu inga exempelmeningar för detta ordet.