Tenorer i en mening
Sopranerna blev tenorer.
Tenorer i världsklass behöver inte jaga kvinnor.
Det fanns diskussionsklubbar och berömda irländska tenorer kom från Toronto och sjöng.
Nya generationer tenorer har kommit och gått sedan Jussi Björlings dagar, i Sverige såväl som på världens scener.
De har båda gått till eftervärlden som kvalificerade tenorer med stämmor som liknar Jussis så pass att man ibland kan missta sig på vem som är vem.
Bland musikkännarna världen över är Jussi Björling nu etablerad som en av sin samtids allra främsta tenorer och allt oftare nämns han som den yppersta.
Ingen av 1900-talets stora tenorer kan mäta sig med Jussi Björling i fråga om sångens suveräna frihet, därom är de flesta kännare ense, hur de än i övrigt rangordnar de främsta namnen.
Sixten Ehrling påpekar för övrigt att Jussi Björling som alla andra tenorer tyvärr sjunger det höga b:et i slutet på ”Celeste Aida” forte i stället för pianissimo som det står i noterna.
I en intervju för amerikansk radio 1960, en av de sista Jussi Björling kom att ge, förfasade sig denne över att unga tenorer då för tiden ställdes på scenen med krävande uppgifter så snart de visade tecken på att kunna sjunga de högsta tonerna.
När man tror att han har försuttit allt som försittas kan, förgåtts av all eld han har slukat och av alla spikmattor han har legat på, kommer han farande i sista sekunden praktiskt taget oskadd och drar suveränt igenom den ohyggligt svåra Radamès i Aida, en roll som Verdi lär ha skrivit för att plåga tenorer som han avskydde i största allmänhet.
Tenorer i världsklass behöver inte jaga kvinnor.
Det fanns diskussionsklubbar och berömda irländska tenorer kom från Toronto och sjöng.
Nya generationer tenorer har kommit och gått sedan Jussi Björlings dagar, i Sverige såväl som på världens scener.
De har båda gått till eftervärlden som kvalificerade tenorer med stämmor som liknar Jussis så pass att man ibland kan missta sig på vem som är vem.
Bland musikkännarna världen över är Jussi Björling nu etablerad som en av sin samtids allra främsta tenorer och allt oftare nämns han som den yppersta.
Ingen av 1900-talets stora tenorer kan mäta sig med Jussi Björling i fråga om sångens suveräna frihet, därom är de flesta kännare ense, hur de än i övrigt rangordnar de främsta namnen.
Sixten Ehrling påpekar för övrigt att Jussi Björling som alla andra tenorer tyvärr sjunger det höga b:et i slutet på ”Celeste Aida” forte i stället för pianissimo som det står i noterna.
I en intervju för amerikansk radio 1960, en av de sista Jussi Björling kom att ge, förfasade sig denne över att unga tenorer då för tiden ställdes på scenen med krävande uppgifter så snart de visade tecken på att kunna sjunga de högsta tonerna.
När man tror att han har försuttit allt som försittas kan, förgåtts av all eld han har slukat och av alla spikmattor han har legat på, kommer han farande i sista sekunden praktiskt taget oskadd och drar suveränt igenom den ohyggligt svåra Radamès i Aida, en roll som Verdi lär ha skrivit för att plåga tenorer som han avskydde i största allmänhet.
Wallanders svarta labrador som döpts efter tenoren Jussi Björling.
Wallanders första egna skiva, gammal och raspig, är en skiva med tenoren Jussi Björling.
Föreställningen fortsätter efter en något förlängd mellanakt med tenoren Einar Andersson i Cavaradossis parti.
Körmedlemmarna omringar honom och brister ut i en spontan hyllningssång till den svenske tenoren som de älskade så mycket.
Tenoren fick stryk av den vakande församlingen utanför, medan Ingmar, som sedan tidigare kände till buskagen i omgivningarna, lyckades komma undan.
Den misshandlade tenoren skrev ett argt brev till honom och krävde inte bara den avtalade ersättningen om tvåhundra kronor utan också femhundra kronor för sveda och värk.
Hovsångaren, tenoren Martin Öhman är på besök från Berlin där han är engagerad och Jussi stegar helt kavat upp till honom på Strand hotell och ber att få visa vad han går för.
Genom kontakter med en bekant, den berömde tenoren Leonid Sobinov, lyckades Osip ordna så att han fick tjänstgöra vid motorkompaniet i Petrograd (som S:t Petersburg döpts om till efter krigsutbrottet).
Öhman, som en gång ska undervisa Jussis son Rolf och även den lysande tenoren Gösta Winbergh, som blev Öhmans sista elev, hör Jussi sjunga ”Recondita armonia” ur Puccinis Tosca och faller pladask.
Men eftersom Ingmar anlitat tenoren under falskt namn och en ännu falskare adress ledde inte anspråken till annat än att platschefen på Lövsta soptipp läste brevet, skrynklade ihop det och kastade det i förbränningsugn 2.
Prestationen är desto mer anmärkningsvärd som Jussi – liksom för övrigt Kirsten – fortfarande är skakig efter en svår matförgiftning som de ådragit sig på ett överdådigt party hos den danske tenoren Lauritz Melchior.
Efter att ha sorterat smutstvätten och gissat sig till vilka klädesplagg som krävde samma tvättemperatur och med visst besvär lyckats få igång tvättmaskinerna, sätter sig Wallander förnöjd och lyssnar på den store tenoren.
Hur stolt och smickrad den mycket unga nyblivna fru Anna-Lisa Björling än kände sig över att bli hustru till den redan internationellt erkände tenoren Jussi Björling kunde hennes mamma se att dottern inte hade en aning om vad hon gav sig in i.
I ett svarstelegram till Jussi Björling ger han sig ut för att vara en representant för skivbolaget RCA Victor och meddelar kallt att den svenske tenoren blir skyldig att betala ersättning om han inte kommer, ersättning till hela besättningen som engagerats för denna operainspelning: sångare, orkester, ljudtekniker, rubbet!.
Till saken hör att Björling hade kommit väl överens med Georg Solti några år tidigare på operan i Chicago, vilket bidrog till att den svenske tenoren hade valts att medverka i grammofoninspelningen av Maskeradbalen, i vilken han bland andra skulle sjunga mot en annan svensk storstjärna – då ännu på uppåtgående, nämligen Birgit Nilsson.
Att Jussi Björling understod sig att ”spela ut” Metropolitan mot konkurrerande anbud och kallt låta förstå att han sjöng där de mäktigaste dollarfloderna flöt fram och ingen annanstans – det var mer än vad en Metropolitanchef kunde smälta! Att få sjunga på hans opera var en ära att stilla bedja om och inget man schackrade med, särskilt som den krånglige svenske tenoren ingalunda var underbetald.
Wallanders första egna skiva, gammal och raspig, är en skiva med tenoren Jussi Björling.
Föreställningen fortsätter efter en något förlängd mellanakt med tenoren Einar Andersson i Cavaradossis parti.
Körmedlemmarna omringar honom och brister ut i en spontan hyllningssång till den svenske tenoren som de älskade så mycket.
Tenoren fick stryk av den vakande församlingen utanför, medan Ingmar, som sedan tidigare kände till buskagen i omgivningarna, lyckades komma undan.
Den misshandlade tenoren skrev ett argt brev till honom och krävde inte bara den avtalade ersättningen om tvåhundra kronor utan också femhundra kronor för sveda och värk.
Hovsångaren, tenoren Martin Öhman är på besök från Berlin där han är engagerad och Jussi stegar helt kavat upp till honom på Strand hotell och ber att få visa vad han går för.
Genom kontakter med en bekant, den berömde tenoren Leonid Sobinov, lyckades Osip ordna så att han fick tjänstgöra vid motorkompaniet i Petrograd (som S:t Petersburg döpts om till efter krigsutbrottet).
Öhman, som en gång ska undervisa Jussis son Rolf och även den lysande tenoren Gösta Winbergh, som blev Öhmans sista elev, hör Jussi sjunga ”Recondita armonia” ur Puccinis Tosca och faller pladask.
Men eftersom Ingmar anlitat tenoren under falskt namn och en ännu falskare adress ledde inte anspråken till annat än att platschefen på Lövsta soptipp läste brevet, skrynklade ihop det och kastade det i förbränningsugn 2.
Prestationen är desto mer anmärkningsvärd som Jussi – liksom för övrigt Kirsten – fortfarande är skakig efter en svår matförgiftning som de ådragit sig på ett överdådigt party hos den danske tenoren Lauritz Melchior.
Efter att ha sorterat smutstvätten och gissat sig till vilka klädesplagg som krävde samma tvättemperatur och med visst besvär lyckats få igång tvättmaskinerna, sätter sig Wallander förnöjd och lyssnar på den store tenoren.
Hur stolt och smickrad den mycket unga nyblivna fru Anna-Lisa Björling än kände sig över att bli hustru till den redan internationellt erkände tenoren Jussi Björling kunde hennes mamma se att dottern inte hade en aning om vad hon gav sig in i.
I ett svarstelegram till Jussi Björling ger han sig ut för att vara en representant för skivbolaget RCA Victor och meddelar kallt att den svenske tenoren blir skyldig att betala ersättning om han inte kommer, ersättning till hela besättningen som engagerats för denna operainspelning: sångare, orkester, ljudtekniker, rubbet!.
Till saken hör att Björling hade kommit väl överens med Georg Solti några år tidigare på operan i Chicago, vilket bidrog till att den svenske tenoren hade valts att medverka i grammofoninspelningen av Maskeradbalen, i vilken han bland andra skulle sjunga mot en annan svensk storstjärna – då ännu på uppåtgående, nämligen Birgit Nilsson.
Att Jussi Björling understod sig att ”spela ut” Metropolitan mot konkurrerande anbud och kallt låta förstå att han sjöng där de mäktigaste dollarfloderna flöt fram och ingen annanstans – det var mer än vad en Metropolitanchef kunde smälta! Att få sjunga på hans opera var en ära att stilla bedja om och inget man schackrade med, särskilt som den krånglige svenske tenoren ingalunda var underbetald.
Han har vilat en del på sommaren, övat i sångstudion på Siarö (gissa hur det lät när ”Nessun dorma” klingade ut över den svenska skärgården – de Tre Tenorerna hade bitit tungorna av sig om de varit tillstädes) men inspelningen av Turandot i Rom var ansträngande.
Likväl – samma barn, samma pojke hade trots allt sången att ty sig till, sången som under den vuxne Jussi Björlings totala konstnärliga kontroll bar fram mycket av det som inte kunde uttryckas på annat sätt, sången som var smärtsamt mättad med de tårar han aldrig fällde, som sångaren och sångpedagogen Nigel Douglas uttryckte saken i det brittiska tv-programmet ”De tre klassiska tenorerna”.
Likväl – samma barn, samma pojke hade trots allt sången att ty sig till, sången som under den vuxne Jussi Björlings totala konstnärliga kontroll bar fram mycket av det som inte kunde uttryckas på annat sätt, sången som var smärtsamt mättad med de tårar han aldrig fällde, som sångaren och sångpedagogen Nigel Douglas uttryckte saken i det brittiska tv-programmet ”De tre klassiska tenorerna”.
Det var en mans tenor – en väldigt behaglig och neutral röst.
Inne från salongen råmade den pederastiske operasångarens smöriga tenor.
Någon ny tenor stod dock inte att uppbringa i tid och så havererade alltsammans.
Var man utropad till världens främste nu levande tenor hade man mycket att förlora.
Han var ju ännu ung, men nu gammal nog för att vara i den ålder då en tenor är som bäst.
Han hör en alldeles för vek tenor och börjar sjunga ”som det ska låta” i örat på Leinsdorf.
Han var enligt Bergman beläst och musikalisk, han spelade flera instrument och sjöng med mjuk tenor.
Operamusiken tystnade, men bara i några sekunder innan nästa sats började, en aria sjungen av en tenor.
Han ska spela in filmen Veranda för en tenor (som han fick en Guldbagge för) och hans pappa har nyligen dött.
Röster hördes inifrån rummet: överstens bestämda och knarriga tenor och en ljusare som han inte kände igen.
En kväll hade David Björling upplåtit sin smäktande tenor och den operakunnige gästen vid grannbordet hade baxnat.
Damme if yer not a Son of a Whore! I said with still greater Assurance and (what I hop’d was) a fine manly Tenor.
Erich Leinsdorf spelar in Madame Butterfly parallellt med Tosca och har engagerat en annan tenor än Jussi Björling för rollen som Pinkerton.
Därefter har Ni inte brytt er om att följa de repetitioner som har hållits och inte sett den färdiga föreställningen (med en annan tenor; förf.
Men hon såg det många såg och som Jussis hustru ju rätt kallt kvitterade med sitt konstaterande: En tenor som Jussi jagar inte kvinnor, han väljer.
Wienoperan skulle på gästspel till Bolsjojteatern i Moskva, med Franco Corelli som tenor och den svenska världsstjärnan Birgit Nilsson i rollen som Turandot.
Operamusiken som höjdes och sänktes därinne som en parodi på ett morsemeddelande; en tenor som sjöng på vanvettig volym och sedan sjönk undan igen, steg och sjönk, steg och sjönk.
För en ung tenor på väg till sin debut på Metropolitan där han inom kort ska sjunga ”Che gelida manina” med dess skräckinjagande höga c på slutet är naturligtvis paniken nära.
Förutom brännvinet har de ett starkt operaintresse gemensamt och en dröm om att arbeta tillsammans inom operavärlden: Sten Widén som världsberömd tenor och Wallander som hans impressario.
Jussi Björling visste att ingen standin fanns till hands och han talade sig genom hela första akten av Tosca för att operaledningen skulle hinna få tag i någon tenor som kunde rollen, vilket också lyckades.
Vi vet att den äldre Jussi Björling kallsvettades varje gång han såg sitt namn i neon ovanför entréerna till de stora operahusen och att han drog djupt efter andan när han utannonserades som världens främste tenor.
Nej, vi vet inte exakt vad som sades men vi vet att Culshaw redan vid första återbudet började se sig om efter en ny tenor, och därefter behandlades faktiskt Jussi Björling med en nonchalans som var snudd på ren mobbning.
Efter succén på Kungsgatan höll sig Ingmar relativt lugn ända till oktober 1950 då han hyrde in en ung och aningslös tenor från Stockholmsoperan att sjunga ”Bye, Bye, Baby” utanför fönstret på Drottningholms slott där Gustaf V låg för döden.
Men båda dessa stora uppgifter går över all förväntan och än en gång får Jussi Björling läsa de där nära nog exalterade recensionerna som gör honom så sanslöst glad och lika rädd: ”Om inte detta är världens främste tenor – vem är det då?”.
”Du har fem sekunder på dig att komma ut med händerna på huvudet, annars kommer vi in!” Jag kunde höra två av de andra poliserna – en av dem var antingen en kvinna eller hade en riktigt hög tenor – gapa i sina komradioapparater och för ett ögonblick fick jag för mig att de pratade med varandra.
Med detta menar jag inte att Jussi Björling skulle ha varit ”dum som en tenor” i huvudet – ett uttryck som tillhör operajargongen och missunnsamt låter förstå att riddarna av det höga c:et i regel inte har så mycket att komma med när de har krupit ur de guldglänsande scenkostymerna och den sista topptonen klingat ut.
Är man en framgångsrik scenkonstnär och sångare som ständigt ska ut i rampljuset och ”upp i trapetsen” på nytt måste man utvinna något stort, något starkt självförstärkande, för att inte säga självexpanderande ur det man företar sig och framför allt ur rollen man iklär sig, rollen som Tenorernas Tenor exempelvis.
På denna första resa över haven som namnkunnig tenor sammanförs Jussi Björling med pianisten Ivor Newton, som är hans ackompanjatör i Queen’s Hall i London den här disiga novemberkvällen då han debuterar i Storbritannien och tänder en kärlek hos den brittiska publiken som består än idag, över femtio år efter hans död.
Inne från salongen råmade den pederastiske operasångarens smöriga tenor.
Någon ny tenor stod dock inte att uppbringa i tid och så havererade alltsammans.
Var man utropad till världens främste nu levande tenor hade man mycket att förlora.
Han var ju ännu ung, men nu gammal nog för att vara i den ålder då en tenor är som bäst.
Han hör en alldeles för vek tenor och börjar sjunga ”som det ska låta” i örat på Leinsdorf.
Han var enligt Bergman beläst och musikalisk, han spelade flera instrument och sjöng med mjuk tenor.
Operamusiken tystnade, men bara i några sekunder innan nästa sats började, en aria sjungen av en tenor.
Han ska spela in filmen Veranda för en tenor (som han fick en Guldbagge för) och hans pappa har nyligen dött.
Röster hördes inifrån rummet: överstens bestämda och knarriga tenor och en ljusare som han inte kände igen.
En kväll hade David Björling upplåtit sin smäktande tenor och den operakunnige gästen vid grannbordet hade baxnat.
Damme if yer not a Son of a Whore! I said with still greater Assurance and (what I hop’d was) a fine manly Tenor.
Erich Leinsdorf spelar in Madame Butterfly parallellt med Tosca och har engagerat en annan tenor än Jussi Björling för rollen som Pinkerton.
Därefter har Ni inte brytt er om att följa de repetitioner som har hållits och inte sett den färdiga föreställningen (med en annan tenor; förf.
Men hon såg det många såg och som Jussis hustru ju rätt kallt kvitterade med sitt konstaterande: En tenor som Jussi jagar inte kvinnor, han väljer.
Wienoperan skulle på gästspel till Bolsjojteatern i Moskva, med Franco Corelli som tenor och den svenska världsstjärnan Birgit Nilsson i rollen som Turandot.
Operamusiken som höjdes och sänktes därinne som en parodi på ett morsemeddelande; en tenor som sjöng på vanvettig volym och sedan sjönk undan igen, steg och sjönk, steg och sjönk.
För en ung tenor på väg till sin debut på Metropolitan där han inom kort ska sjunga ”Che gelida manina” med dess skräckinjagande höga c på slutet är naturligtvis paniken nära.
Förutom brännvinet har de ett starkt operaintresse gemensamt och en dröm om att arbeta tillsammans inom operavärlden: Sten Widén som världsberömd tenor och Wallander som hans impressario.
Jussi Björling visste att ingen standin fanns till hands och han talade sig genom hela första akten av Tosca för att operaledningen skulle hinna få tag i någon tenor som kunde rollen, vilket också lyckades.
Vi vet att den äldre Jussi Björling kallsvettades varje gång han såg sitt namn i neon ovanför entréerna till de stora operahusen och att han drog djupt efter andan när han utannonserades som världens främste tenor.
Nej, vi vet inte exakt vad som sades men vi vet att Culshaw redan vid första återbudet började se sig om efter en ny tenor, och därefter behandlades faktiskt Jussi Björling med en nonchalans som var snudd på ren mobbning.
Efter succén på Kungsgatan höll sig Ingmar relativt lugn ända till oktober 1950 då han hyrde in en ung och aningslös tenor från Stockholmsoperan att sjunga ”Bye, Bye, Baby” utanför fönstret på Drottningholms slott där Gustaf V låg för döden.
Men båda dessa stora uppgifter går över all förväntan och än en gång får Jussi Björling läsa de där nära nog exalterade recensionerna som gör honom så sanslöst glad och lika rädd: ”Om inte detta är världens främste tenor – vem är det då?”.
”Du har fem sekunder på dig att komma ut med händerna på huvudet, annars kommer vi in!” Jag kunde höra två av de andra poliserna – en av dem var antingen en kvinna eller hade en riktigt hög tenor – gapa i sina komradioapparater och för ett ögonblick fick jag för mig att de pratade med varandra.
Med detta menar jag inte att Jussi Björling skulle ha varit ”dum som en tenor” i huvudet – ett uttryck som tillhör operajargongen och missunnsamt låter förstå att riddarna av det höga c:et i regel inte har så mycket att komma med när de har krupit ur de guldglänsande scenkostymerna och den sista topptonen klingat ut.
Är man en framgångsrik scenkonstnär och sångare som ständigt ska ut i rampljuset och ”upp i trapetsen” på nytt måste man utvinna något stort, något starkt självförstärkande, för att inte säga självexpanderande ur det man företar sig och framför allt ur rollen man iklär sig, rollen som Tenorernas Tenor exempelvis.
På denna första resa över haven som namnkunnig tenor sammanförs Jussi Björling med pianisten Ivor Newton, som är hans ackompanjatör i Queen’s Hall i London den här disiga novemberkvällen då han debuterar i Storbritannien och tänder en kärlek hos den brittiska publiken som består än idag, över femtio år efter hans död.