Surrealistiskt i en mening
Det var surrealistiskt.
Det här är helt surrealistiskt.
Det hela var väldigt surrealistiskt.
Det var alldeles för surrealistiskt.
Och ditt tal var ju rent surrealistiskt.
Det här var stort, smart, förbannat surrealistiskt.
Som genom ett trollslag blev allting surrealistiskt normalt.
Jag tänkte: Du har ingen aning om vad som menas med surrealistiskt.
De har även något surrealistiskt som ligger nära något slags jargong.
Möjligheten till ett tidsbestämt straff såg han som stor, det ingav hopp på något surrealistiskt sätt.
Hon hojtade till Pravat: ”Hej, min lilla guldklimp!” Att höra Lottie hojta var i det närmaste surrealistiskt.
Det fanns något trivsamt surrealistiskt i att manöverera de där tysta fordonen över Porters gräsbeväxta arealer i nattens mörker.
Den politiska filmen har förvandlats till ett surrealistiskt och freudianskt drama, fyllt av Buñuelliknande symbolik och oidipala referenser.
Jag hade varit förberedd på det här också, men det kändes mer surrealistiskt än någon annan del av det här otroligt surrealistiska ögonblicket.
Det känns surrealistiskt att vara här igen, att känna hennes värme, smaka på hennes hud, att inse att han hela tiden har burit med sig känselminnet av henne.
Det hela kändes lika surrealistiskt och skrämmande som Werner Herzogs film Herz von Glas där den unge fabrikören var beredd att gå över lik för att framställa rubinglas.
Hawaii tolkar denna trevliga man och det är surrealistiskt att få höra en finkulturell konstnär översatt till thugengelska med ord som ”shit yeah”, ”Cambodia was rockin’”.
Byn såg surrealistiskt idyllisk ut, dekorerad med påskliljor, glasade uterum, ankor osv och folk som klippte häckar precis som om livet var enkelt och fridfullt, ingen katastrof hade hänt och det fanns något som hette Gud.
Det kändes surrealistiskt, det är som att på riktigt ha varit med om scenerna i den Oscarsbelönade tyska filmen De andras liv: På vinden i ett hyreshus i Östberlin sitter Stasis folk dag och natt och avlyssnar ett ungt par i deras lägenhet några våningar längre ner.
Det kändes verkligen som om hon förvisats – till ett slags surrealistiskt »livet efter detta« – till detta universitet, som liksom Harvard avskildes från yttervärlden med hjälp av en mur – (i det här fallet ett tre meter högt järnsmidesstaket med grindar som såg nästan medeltida ut) – men samtidigt skilde det sig på andra, viktigare sätt totalt från Harvard – här fanns inte samma livliga storstadstillvaro som i Cambridge, där man hade en känsla av att leva en aning snabbare än normalt, att leva sitt liv mitt i det vitglödgade hjärtat, hur förtvivlad man än var.
Det här är helt surrealistiskt.
Det hela var väldigt surrealistiskt.
Det var alldeles för surrealistiskt.
Och ditt tal var ju rent surrealistiskt.
Det här var stort, smart, förbannat surrealistiskt.
Som genom ett trollslag blev allting surrealistiskt normalt.
Jag tänkte: Du har ingen aning om vad som menas med surrealistiskt.
De har även något surrealistiskt som ligger nära något slags jargong.
Möjligheten till ett tidsbestämt straff såg han som stor, det ingav hopp på något surrealistiskt sätt.
Hon hojtade till Pravat: ”Hej, min lilla guldklimp!” Att höra Lottie hojta var i det närmaste surrealistiskt.
Det fanns något trivsamt surrealistiskt i att manöverera de där tysta fordonen över Porters gräsbeväxta arealer i nattens mörker.
Den politiska filmen har förvandlats till ett surrealistiskt och freudianskt drama, fyllt av Buñuelliknande symbolik och oidipala referenser.
Jag hade varit förberedd på det här också, men det kändes mer surrealistiskt än någon annan del av det här otroligt surrealistiska ögonblicket.
Det känns surrealistiskt att vara här igen, att känna hennes värme, smaka på hennes hud, att inse att han hela tiden har burit med sig känselminnet av henne.
Det hela kändes lika surrealistiskt och skrämmande som Werner Herzogs film Herz von Glas där den unge fabrikören var beredd att gå över lik för att framställa rubinglas.
Hawaii tolkar denna trevliga man och det är surrealistiskt att få höra en finkulturell konstnär översatt till thugengelska med ord som ”shit yeah”, ”Cambodia was rockin’”.
Byn såg surrealistiskt idyllisk ut, dekorerad med påskliljor, glasade uterum, ankor osv och folk som klippte häckar precis som om livet var enkelt och fridfullt, ingen katastrof hade hänt och det fanns något som hette Gud.
Det kändes surrealistiskt, det är som att på riktigt ha varit med om scenerna i den Oscarsbelönade tyska filmen De andras liv: På vinden i ett hyreshus i Östberlin sitter Stasis folk dag och natt och avlyssnar ett ungt par i deras lägenhet några våningar längre ner.
Det kändes verkligen som om hon förvisats – till ett slags surrealistiskt »livet efter detta« – till detta universitet, som liksom Harvard avskildes från yttervärlden med hjälp av en mur – (i det här fallet ett tre meter högt järnsmidesstaket med grindar som såg nästan medeltida ut) – men samtidigt skilde det sig på andra, viktigare sätt totalt från Harvard – här fanns inte samma livliga storstadstillvaro som i Cambridge, där man hade en känsla av att leva en aning snabbare än normalt, att leva sitt liv mitt i det vitglödgade hjärtat, hur förtvivlad man än var.
Tecknaren, som gjorde märkvärdiga surrealistiska bilder i grått, brunt och svart.
Jag stod i den surrealistiska overkligheten och hörde din röst långt, långt borta.
Irriterat vred hon ner ljudet för att slippa höra det surrealistiska studiosamtalet som uppstod.
Men efter det surrealistiska mötet med rosen känner jag mig trygg först när jag börjar gå nedför trapporna.
Det skulle ge mig en fast punkt i arenans surrealistiska värld där man inte kan lita på att något är verkligt.
Det dröjde några sekunder innan hon kunde ta till sig det surrealistiska faktum att pojken som hon höll i sina armar var död.
Så jag går i rakt motsatt riktning och hoppas att mina fiender fortfarande ligger inkapslade i getinggiftets surrealistiska värld.
Jag hade varit förberedd på det här också, men det kändes mer surrealistiskt än någon annan del av det här otroligt surrealistiska ögonblicket.
Till Kassie Evashevski, min väldigt coola filmagent på Brillstein-Grey för att ha gett mig fyra av de mest spännande och surrealistiska timmarna i mitt yrkesliv.
Man kan se ens föräldrar ha sex, man kan se ens fru i säng med ens chef, men inget av det har ändå riktigt samma surrealistiska slagkraft som att se ens mamma kyssa en annan kvinna.
Men många, framför allt i deras egen generation som formats av det stormiga trettiotalet, kände igen sig och fann mening i de tillspetsade abstraktionerna och det surrealistiska bildspråket.
Den starka ångest som förvrängde hennes mentala processer tycktes samtidigt förvränga den fysiska världen och ge den surrealistiska former, även om hon förstod att dessa former var imaginära.
De surrealistiska omgivningarna, de utarbetade scenkläderna, de djärva maskerna, perukerna, de överdrivna rörelserna och skådespelarnas melodramatiska gester borde göra japansk teater lika skrattretande som amerikansk wrestling.
Tanken svindlar ett ögonblick inför det surrealistiska i chefens fråga: har det hänt något särskilt? Samtidigt hör hon att Gunnar har kontakt med patrullen 9760 som hör till tunnelbanepolisen och hon hör några ledord, skadade, döda, brinner.
”Även jag har aktier som jag köper och säljer från tid till annan”, sade Engels till Eduard Bernstein, när han gick in i den rätt surrealistiska debatten om huruvida de tyska socialdemokraternas exiltidning, Der Sozialdemokrat, borde ha en finanssida.
Bara några dagar innan har en orkester med violiner, cellor, kontrabas och blåsare spelat in ännu ett genialt arrangemang av George Martin – medan en kör på 16 personer har lagt på surrealistiska rösteffekter som ”ho-ho-ho, hi-hi-hi, ha-ha-ha”, ”everybody’s got one” och så vidare.
Fråga: kan jag ringa upp honom och be om ett möte för erhållande av litteraturanvisningar till ämnet fascismens inflytande på den surrealistiska litteraturen via futurismen, ett ämne som flera år legat mig om hjärtat? Jag kan göra det trovärdigt, ehuru han naturligtvis kommer att förstå, att även, låt oss säga hans manliga charm bidrar till påringningen.
Jag stod i den surrealistiska overkligheten och hörde din röst långt, långt borta.
Irriterat vred hon ner ljudet för att slippa höra det surrealistiska studiosamtalet som uppstod.
Men efter det surrealistiska mötet med rosen känner jag mig trygg först när jag börjar gå nedför trapporna.
Det skulle ge mig en fast punkt i arenans surrealistiska värld där man inte kan lita på att något är verkligt.
Det dröjde några sekunder innan hon kunde ta till sig det surrealistiska faktum att pojken som hon höll i sina armar var död.
Så jag går i rakt motsatt riktning och hoppas att mina fiender fortfarande ligger inkapslade i getinggiftets surrealistiska värld.
Jag hade varit förberedd på det här också, men det kändes mer surrealistiskt än någon annan del av det här otroligt surrealistiska ögonblicket.
Till Kassie Evashevski, min väldigt coola filmagent på Brillstein-Grey för att ha gett mig fyra av de mest spännande och surrealistiska timmarna i mitt yrkesliv.
Man kan se ens föräldrar ha sex, man kan se ens fru i säng med ens chef, men inget av det har ändå riktigt samma surrealistiska slagkraft som att se ens mamma kyssa en annan kvinna.
Men många, framför allt i deras egen generation som formats av det stormiga trettiotalet, kände igen sig och fann mening i de tillspetsade abstraktionerna och det surrealistiska bildspråket.
Den starka ångest som förvrängde hennes mentala processer tycktes samtidigt förvränga den fysiska världen och ge den surrealistiska former, även om hon förstod att dessa former var imaginära.
De surrealistiska omgivningarna, de utarbetade scenkläderna, de djärva maskerna, perukerna, de överdrivna rörelserna och skådespelarnas melodramatiska gester borde göra japansk teater lika skrattretande som amerikansk wrestling.
Tanken svindlar ett ögonblick inför det surrealistiska i chefens fråga: har det hänt något särskilt? Samtidigt hör hon att Gunnar har kontakt med patrullen 9760 som hör till tunnelbanepolisen och hon hör några ledord, skadade, döda, brinner.
”Även jag har aktier som jag köper och säljer från tid till annan”, sade Engels till Eduard Bernstein, när han gick in i den rätt surrealistiska debatten om huruvida de tyska socialdemokraternas exiltidning, Der Sozialdemokrat, borde ha en finanssida.
Bara några dagar innan har en orkester med violiner, cellor, kontrabas och blåsare spelat in ännu ett genialt arrangemang av George Martin – medan en kör på 16 personer har lagt på surrealistiska rösteffekter som ”ho-ho-ho, hi-hi-hi, ha-ha-ha”, ”everybody’s got one” och så vidare.
Fråga: kan jag ringa upp honom och be om ett möte för erhållande av litteraturanvisningar till ämnet fascismens inflytande på den surrealistiska litteraturen via futurismen, ett ämne som flera år legat mig om hjärtat? Jag kan göra det trovärdigt, ehuru han naturligtvis kommer att förstå, att även, låt oss säga hans manliga charm bidrar till påringningen.
Tyvärr har vi ännu inga exempelmeningar för detta ordet.