Surrealistisk i en mening
Surrealistisk teater i världsklass a.
Det var som en surrealistisk mardröm.
Det var en surrealistisk tillställning.
Det ger en surrealistisk känsla, lite av Dr.
Det var en surrealistisk tanke, men den skum-.
Det var som en surrealistisk mardröm alltihop.
Just nu kändes tanken fullständigt surrealistisk.
»En surrealistisk verklighet är vad det är«, sa Martin och suckade.
Pia Kjærsgaard har beskrivit mötet som surrealistisk teater i världsklass.
En mer surrealistisk journalistisk miljö än Nordstjernans finns för övrigt inte.
Migränen blixtrade i huvudet och tröttheten gjorde omgivningen lätt surrealistisk.
I bästa fall uppstår en elektrisk, ibland nästan surrealistisk, spänning på scenen.
Senare har jag påmint Richard Swartz om hur surrealistisk jag tyckte att hela situationen var.
Den byråkratiska tonen gav texten en så surrealistisk prägel att den framstod som en orimlig fantasi.
Det hade varit en underlig, nästan surrealistisk känsla att upptäcka en bättre version av sig själv.
På väggarna hängde modern surrealistisk konst i skrikiga färger av konstnärer han aldrig hade hört talas om.
Men han hade inga möjligheter att leva upp till situationer som tycktes framsprungna ur en surrealistisk trickfilm.
Jack tänkte att hela upplevelsen hade varit surrealistisk, men på sätt och viss mindre surrealistisk än efterspelet.
Att sitta i ett pressarkiv och läsa tidningsklipp om östrogen från femtiotalet och framåt är därför en lätt surrealistisk upplevelse.
I den tankevärlden blir också den storbröstade kalenderflickan på väggen bakom Bergström nästan surrealistisk, en karikatyr på verkligheten.
Det är en sådan där surrealistisk händelse som man kanske föreställt sig någon gång men utan riktig skärpa, som att dö eller vinna på lotto.
Viktor gjorde alltid omsorgsfulla och välliknande skisser i perspektiv medan Sunes bilder av flaskor och glas mer liknade en surrealistisk konstnärs verk.
Känslan är surrealistisk, som en dröm, vars detaljer retfullt glider undan, och som egentligen inte lämnar efter sig något annat än vaga minnen av ett känslotillstånd.
Precis som alla mardrömmar var min levande men utan alltför många detaljer, mera surrealistisk än realistisk, inte specifik ifråga om plats eller tid eller omständigheter.
Så varje gång celldörren öppnades och jag drogs ut till ett nytt förhör fick jag en känsla av en surrealistisk befrielse – isoleringscellen lämnade mycket lite kvar som kändes mänskligt.
I »Ut och in på mig själv« refererar jag till Franz Kafkas bok Processen, vilket jag även gör på låten »Mitt sjätte sinne«, där jag beskriver livets gång likt en lång surrealistisk korridor med olika dörrar.
Porträttet av fröken Anna-Lisa Berg som Stockholms lucia år 1933 blir en nästan surrealistisk illustration till de förhållanden som präglat hennes liv och värderingar, till atmosfären i de kretsar där hon hörde hemma.
Jag kysser en annan kvinna, och förnimmelsen av läpparna som vått ger efter och öppnar sig mot mina, fingrarna som letar sig nerför mitt bröst och de lena, nakna låren runt mina höfter är både fantastisk och surrealistisk.
Vårt slagfält bär de klassiska kännetecknen för en ödelagd företagsbaserad civilisation och ger spelet en surrealistisk krydda, en sorts trolsk atmosfär som, i kombination med de ungdomliga stridsropen som skallar mot det höga fönstertaket, för tankarna till Flugornas herre.
När sedan en reporter med arabiska drag och Ingemar Stenmark-mössa på huvudet står i snöfallet framför kameran med hans gård i bakgrunden, och pratar om hur 'one of Swedens most prominent business men' köpt stället för att bygga en 'Hunting Lodge' är känslan helt surrealistisk.
I det här ögonblicket utgjorde Ewan Preece en surrealistisk syn där han låg på rygg på obduktionsbordet, i sina jeans och sin T-shirt, med händerna fortfarande slutna kring ratten, som på Nadiuska De Sanchas begäran hade avlägsnats från fordonet och följt med honom till bårhuset.
Det var som en surrealistisk mardröm.
Det var en surrealistisk tillställning.
Det ger en surrealistisk känsla, lite av Dr.
Det var en surrealistisk tanke, men den skum-.
Det var som en surrealistisk mardröm alltihop.
Just nu kändes tanken fullständigt surrealistisk.
»En surrealistisk verklighet är vad det är«, sa Martin och suckade.
Pia Kjærsgaard har beskrivit mötet som surrealistisk teater i världsklass.
En mer surrealistisk journalistisk miljö än Nordstjernans finns för övrigt inte.
Migränen blixtrade i huvudet och tröttheten gjorde omgivningen lätt surrealistisk.
I bästa fall uppstår en elektrisk, ibland nästan surrealistisk, spänning på scenen.
Senare har jag påmint Richard Swartz om hur surrealistisk jag tyckte att hela situationen var.
Den byråkratiska tonen gav texten en så surrealistisk prägel att den framstod som en orimlig fantasi.
Det hade varit en underlig, nästan surrealistisk känsla att upptäcka en bättre version av sig själv.
På väggarna hängde modern surrealistisk konst i skrikiga färger av konstnärer han aldrig hade hört talas om.
Men han hade inga möjligheter att leva upp till situationer som tycktes framsprungna ur en surrealistisk trickfilm.
Jack tänkte att hela upplevelsen hade varit surrealistisk, men på sätt och viss mindre surrealistisk än efterspelet.
Att sitta i ett pressarkiv och läsa tidningsklipp om östrogen från femtiotalet och framåt är därför en lätt surrealistisk upplevelse.
I den tankevärlden blir också den storbröstade kalenderflickan på väggen bakom Bergström nästan surrealistisk, en karikatyr på verkligheten.
Det är en sådan där surrealistisk händelse som man kanske föreställt sig någon gång men utan riktig skärpa, som att dö eller vinna på lotto.
Viktor gjorde alltid omsorgsfulla och välliknande skisser i perspektiv medan Sunes bilder av flaskor och glas mer liknade en surrealistisk konstnärs verk.
Känslan är surrealistisk, som en dröm, vars detaljer retfullt glider undan, och som egentligen inte lämnar efter sig något annat än vaga minnen av ett känslotillstånd.
Precis som alla mardrömmar var min levande men utan alltför många detaljer, mera surrealistisk än realistisk, inte specifik ifråga om plats eller tid eller omständigheter.
Så varje gång celldörren öppnades och jag drogs ut till ett nytt förhör fick jag en känsla av en surrealistisk befrielse – isoleringscellen lämnade mycket lite kvar som kändes mänskligt.
I »Ut och in på mig själv« refererar jag till Franz Kafkas bok Processen, vilket jag även gör på låten »Mitt sjätte sinne«, där jag beskriver livets gång likt en lång surrealistisk korridor med olika dörrar.
Porträttet av fröken Anna-Lisa Berg som Stockholms lucia år 1933 blir en nästan surrealistisk illustration till de förhållanden som präglat hennes liv och värderingar, till atmosfären i de kretsar där hon hörde hemma.
Jag kysser en annan kvinna, och förnimmelsen av läpparna som vått ger efter och öppnar sig mot mina, fingrarna som letar sig nerför mitt bröst och de lena, nakna låren runt mina höfter är både fantastisk och surrealistisk.
Vårt slagfält bär de klassiska kännetecknen för en ödelagd företagsbaserad civilisation och ger spelet en surrealistisk krydda, en sorts trolsk atmosfär som, i kombination med de ungdomliga stridsropen som skallar mot det höga fönstertaket, för tankarna till Flugornas herre.
När sedan en reporter med arabiska drag och Ingemar Stenmark-mössa på huvudet står i snöfallet framför kameran med hans gård i bakgrunden, och pratar om hur 'one of Swedens most prominent business men' köpt stället för att bygga en 'Hunting Lodge' är känslan helt surrealistisk.
I det här ögonblicket utgjorde Ewan Preece en surrealistisk syn där han låg på rygg på obduktionsbordet, i sina jeans och sin T-shirt, med händerna fortfarande slutna kring ratten, som på Nadiuska De Sanchas begäran hade avlägsnats från fordonet och följt med honom till bårhuset.
Tecknaren, som gjorde märkvärdiga surrealistiska bilder i grått, brunt och svart.
Jag stod i den surrealistiska overkligheten och hörde din röst långt, långt borta.
Irriterat vred hon ner ljudet för att slippa höra det surrealistiska studiosamtalet som uppstod.
Men efter det surrealistiska mötet med rosen känner jag mig trygg först när jag börjar gå nedför trapporna.
Det skulle ge mig en fast punkt i arenans surrealistiska värld där man inte kan lita på att något är verkligt.
Det dröjde några sekunder innan hon kunde ta till sig det surrealistiska faktum att pojken som hon höll i sina armar var död.
Så jag går i rakt motsatt riktning och hoppas att mina fiender fortfarande ligger inkapslade i getinggiftets surrealistiska värld.
Jag hade varit förberedd på det här också, men det kändes mer surrealistiskt än någon annan del av det här otroligt surrealistiska ögonblicket.
Till Kassie Evashevski, min väldigt coola filmagent på Brillstein-Grey för att ha gett mig fyra av de mest spännande och surrealistiska timmarna i mitt yrkesliv.
Man kan se ens föräldrar ha sex, man kan se ens fru i säng med ens chef, men inget av det har ändå riktigt samma surrealistiska slagkraft som att se ens mamma kyssa en annan kvinna.
Men många, framför allt i deras egen generation som formats av det stormiga trettiotalet, kände igen sig och fann mening i de tillspetsade abstraktionerna och det surrealistiska bildspråket.
Den starka ångest som förvrängde hennes mentala processer tycktes samtidigt förvränga den fysiska världen och ge den surrealistiska former, även om hon förstod att dessa former var imaginära.
De surrealistiska omgivningarna, de utarbetade scenkläderna, de djärva maskerna, perukerna, de överdrivna rörelserna och skådespelarnas melodramatiska gester borde göra japansk teater lika skrattretande som amerikansk wrestling.
Tanken svindlar ett ögonblick inför det surrealistiska i chefens fråga: har det hänt något särskilt? Samtidigt hör hon att Gunnar har kontakt med patrullen 9760 som hör till tunnelbanepolisen och hon hör några ledord, skadade, döda, brinner.
”Även jag har aktier som jag köper och säljer från tid till annan”, sade Engels till Eduard Bernstein, när han gick in i den rätt surrealistiska debatten om huruvida de tyska socialdemokraternas exiltidning, Der Sozialdemokrat, borde ha en finanssida.
Bara några dagar innan har en orkester med violiner, cellor, kontrabas och blåsare spelat in ännu ett genialt arrangemang av George Martin – medan en kör på 16 personer har lagt på surrealistiska rösteffekter som ”ho-ho-ho, hi-hi-hi, ha-ha-ha”, ”everybody’s got one” och så vidare.
Fråga: kan jag ringa upp honom och be om ett möte för erhållande av litteraturanvisningar till ämnet fascismens inflytande på den surrealistiska litteraturen via futurismen, ett ämne som flera år legat mig om hjärtat? Jag kan göra det trovärdigt, ehuru han naturligtvis kommer att förstå, att även, låt oss säga hans manliga charm bidrar till påringningen.
Jag stod i den surrealistiska overkligheten och hörde din röst långt, långt borta.
Irriterat vred hon ner ljudet för att slippa höra det surrealistiska studiosamtalet som uppstod.
Men efter det surrealistiska mötet med rosen känner jag mig trygg först när jag börjar gå nedför trapporna.
Det skulle ge mig en fast punkt i arenans surrealistiska värld där man inte kan lita på att något är verkligt.
Det dröjde några sekunder innan hon kunde ta till sig det surrealistiska faktum att pojken som hon höll i sina armar var död.
Så jag går i rakt motsatt riktning och hoppas att mina fiender fortfarande ligger inkapslade i getinggiftets surrealistiska värld.
Jag hade varit förberedd på det här också, men det kändes mer surrealistiskt än någon annan del av det här otroligt surrealistiska ögonblicket.
Till Kassie Evashevski, min väldigt coola filmagent på Brillstein-Grey för att ha gett mig fyra av de mest spännande och surrealistiska timmarna i mitt yrkesliv.
Man kan se ens föräldrar ha sex, man kan se ens fru i säng med ens chef, men inget av det har ändå riktigt samma surrealistiska slagkraft som att se ens mamma kyssa en annan kvinna.
Men många, framför allt i deras egen generation som formats av det stormiga trettiotalet, kände igen sig och fann mening i de tillspetsade abstraktionerna och det surrealistiska bildspråket.
Den starka ångest som förvrängde hennes mentala processer tycktes samtidigt förvränga den fysiska världen och ge den surrealistiska former, även om hon förstod att dessa former var imaginära.
De surrealistiska omgivningarna, de utarbetade scenkläderna, de djärva maskerna, perukerna, de överdrivna rörelserna och skådespelarnas melodramatiska gester borde göra japansk teater lika skrattretande som amerikansk wrestling.
Tanken svindlar ett ögonblick inför det surrealistiska i chefens fråga: har det hänt något särskilt? Samtidigt hör hon att Gunnar har kontakt med patrullen 9760 som hör till tunnelbanepolisen och hon hör några ledord, skadade, döda, brinner.
”Även jag har aktier som jag köper och säljer från tid till annan”, sade Engels till Eduard Bernstein, när han gick in i den rätt surrealistiska debatten om huruvida de tyska socialdemokraternas exiltidning, Der Sozialdemokrat, borde ha en finanssida.
Bara några dagar innan har en orkester med violiner, cellor, kontrabas och blåsare spelat in ännu ett genialt arrangemang av George Martin – medan en kör på 16 personer har lagt på surrealistiska rösteffekter som ”ho-ho-ho, hi-hi-hi, ha-ha-ha”, ”everybody’s got one” och så vidare.
Fråga: kan jag ringa upp honom och be om ett möte för erhållande av litteraturanvisningar till ämnet fascismens inflytande på den surrealistiska litteraturen via futurismen, ett ämne som flera år legat mig om hjärtat? Jag kan göra det trovärdigt, ehuru han naturligtvis kommer att förstå, att även, låt oss säga hans manliga charm bidrar till påringningen.
Tyvärr har vi ännu inga exempelmeningar för detta ordet.
Det var surrealistiskt.
Det här är helt surrealistiskt.
Det hela var väldigt surrealistiskt.
Det var alldeles för surrealistiskt.
Och ditt tal var ju rent surrealistiskt.
Det här var stort, smart, förbannat surrealistiskt.
Som genom ett trollslag blev allting surrealistiskt normalt.
Jag tänkte: Du har ingen aning om vad som menas med surrealistiskt.
De har även något surrealistiskt som ligger nära något slags jargong.
Möjligheten till ett tidsbestämt straff såg han som stor, det ingav hopp på något surrealistiskt sätt.
Hon hojtade till Pravat: ”Hej, min lilla guldklimp!” Att höra Lottie hojta var i det närmaste surrealistiskt.
Det fanns något trivsamt surrealistiskt i att manöverera de där tysta fordonen över Porters gräsbeväxta arealer i nattens mörker.
Den politiska filmen har förvandlats till ett surrealistiskt och freudianskt drama, fyllt av Buñuelliknande symbolik och oidipala referenser.
Jag hade varit förberedd på det här också, men det kändes mer surrealistiskt än någon annan del av det här otroligt surrealistiska ögonblicket.
Det känns surrealistiskt att vara här igen, att känna hennes värme, smaka på hennes hud, att inse att han hela tiden har burit med sig känselminnet av henne.
Det hela kändes lika surrealistiskt och skrämmande som Werner Herzogs film Herz von Glas där den unge fabrikören var beredd att gå över lik för att framställa rubinglas.
Hawaii tolkar denna trevliga man och det är surrealistiskt att få höra en finkulturell konstnär översatt till thugengelska med ord som ”shit yeah”, ”Cambodia was rockin’”.
Byn såg surrealistiskt idyllisk ut, dekorerad med påskliljor, glasade uterum, ankor osv och folk som klippte häckar precis som om livet var enkelt och fridfullt, ingen katastrof hade hänt och det fanns något som hette Gud.
Det kändes surrealistiskt, det är som att på riktigt ha varit med om scenerna i den Oscarsbelönade tyska filmen De andras liv: På vinden i ett hyreshus i Östberlin sitter Stasis folk dag och natt och avlyssnar ett ungt par i deras lägenhet några våningar längre ner.
Det kändes verkligen som om hon förvisats – till ett slags surrealistiskt »livet efter detta« – till detta universitet, som liksom Harvard avskildes från yttervärlden med hjälp av en mur – (i det här fallet ett tre meter högt järnsmidesstaket med grindar som såg nästan medeltida ut) – men samtidigt skilde det sig på andra, viktigare sätt totalt från Harvard – här fanns inte samma livliga storstadstillvaro som i Cambridge, där man hade en känsla av att leva en aning snabbare än normalt, att leva sitt liv mitt i det vitglödgade hjärtat, hur förtvivlad man än var.
Det här är helt surrealistiskt.
Det hela var väldigt surrealistiskt.
Det var alldeles för surrealistiskt.
Och ditt tal var ju rent surrealistiskt.
Det här var stort, smart, förbannat surrealistiskt.
Som genom ett trollslag blev allting surrealistiskt normalt.
Jag tänkte: Du har ingen aning om vad som menas med surrealistiskt.
De har även något surrealistiskt som ligger nära något slags jargong.
Möjligheten till ett tidsbestämt straff såg han som stor, det ingav hopp på något surrealistiskt sätt.
Hon hojtade till Pravat: ”Hej, min lilla guldklimp!” Att höra Lottie hojta var i det närmaste surrealistiskt.
Det fanns något trivsamt surrealistiskt i att manöverera de där tysta fordonen över Porters gräsbeväxta arealer i nattens mörker.
Den politiska filmen har förvandlats till ett surrealistiskt och freudianskt drama, fyllt av Buñuelliknande symbolik och oidipala referenser.
Jag hade varit förberedd på det här också, men det kändes mer surrealistiskt än någon annan del av det här otroligt surrealistiska ögonblicket.
Det känns surrealistiskt att vara här igen, att känna hennes värme, smaka på hennes hud, att inse att han hela tiden har burit med sig känselminnet av henne.
Det hela kändes lika surrealistiskt och skrämmande som Werner Herzogs film Herz von Glas där den unge fabrikören var beredd att gå över lik för att framställa rubinglas.
Hawaii tolkar denna trevliga man och det är surrealistiskt att få höra en finkulturell konstnär översatt till thugengelska med ord som ”shit yeah”, ”Cambodia was rockin’”.
Byn såg surrealistiskt idyllisk ut, dekorerad med påskliljor, glasade uterum, ankor osv och folk som klippte häckar precis som om livet var enkelt och fridfullt, ingen katastrof hade hänt och det fanns något som hette Gud.
Det kändes surrealistiskt, det är som att på riktigt ha varit med om scenerna i den Oscarsbelönade tyska filmen De andras liv: På vinden i ett hyreshus i Östberlin sitter Stasis folk dag och natt och avlyssnar ett ungt par i deras lägenhet några våningar längre ner.
Det kändes verkligen som om hon förvisats – till ett slags surrealistiskt »livet efter detta« – till detta universitet, som liksom Harvard avskildes från yttervärlden med hjälp av en mur – (i det här fallet ett tre meter högt järnsmidesstaket med grindar som såg nästan medeltida ut) – men samtidigt skilde det sig på andra, viktigare sätt totalt från Harvard – här fanns inte samma livliga storstadstillvaro som i Cambridge, där man hade en känsla av att leva en aning snabbare än normalt, att leva sitt liv mitt i det vitglödgade hjärtat, hur förtvivlad man än var.