Stoftet i en mening
Stoftet av den.
Du krälar omkring i stoftet som en hund.
Du kan ju kräla i stoftet, om inte annat.
Media får be om ursäkt och kräla i stoftet.
Stoftet som spreds fick de andra att stanna upp.
William blinkade i det gnistrande stoftet som for omkring dem.
Även om det så krävs att jag krälar i stoftet för ett par väktare.
Jag lyfter locket av Aska och känner med fingrarna på det mjuka stoftet.
Inte ens i sin förtvivlan skulle hon sänka sig till att kräla i stoftet.
Konsthandlaren ville ha dem för att de innehöll stoftet av en död kvinna.
Men tanken segrar som alltid över stoftet och jag skyndar vidare till nästa pub.
Isöarnas shamankvinnor framställde stoftet, vars främsta beståndsdel var vitsvamp.
Han såg den landa på golvet, tillsammans med det vita stoftet, och förstod ingenting.
Vi skall djupt vörda, vi skall i stoftet nedfalla för filosofin, när den en gång blir.
Vitsvamp var den giftsvamp som bärsärkarna andades in stoftet av innan de gick ut i strid.
Bara de fyller i blanketterna rätt och krälar i stoftet ordentligt för kongressens kommittéer.
Han var beredd att kräla i stoftet för att beveka henne och därigenom desarmera det hot hon utgjorde.
Det blev lite mer skit efter det, så han tyckte att han skulle skudda det svenska stoftet av sina fötter.
Det blev lite mer skit efter det, så Laaksonen tyckte att han skulle skudda det svenska stoftet av sina fötter.
Men hon visste att planen var ganska ny och ville inte att kommunen skulle förstöra den genom att låta F10:or kräla i stoftet.
Kring bonden, hans häst och hans plog regnade ett guldbrunt solsken, som om stoftet från den nyväckta myllan farit omkring i luften.
Han hade sett dem kräla i stoftet inför honom och sett dem utföra en oändligt lång rad handlingar, som bara han skördat frukterna av.
De var fanatiskt svurna till krigsguden Tom och det ryktades att de, innan varje strid, andades in stoftet från någon sorts torkad giftsvamp.
Doften av sågat trä skickade honom omedelbart decennier tillbaka i tiden, men det fina stoftet som en gång i tiden ständigt svävade i luften hade lagt sig permanent.
Han skänker mig ära på samma gång han vägrar mig en hedrad ställning i världen; han förödmjukar mig i det han upphöjer mig, kröker mig i stoftet för att lyfta min själ.
De är förvisso ännu bundna av tystnadsplikt beträffande sina iakttagelser i samband med omhändertagandet av stoftet men båda gav spontant uttryck för samma upplevelse: Han såg fin ut.
En lång stund tillät han sig själv att sitta där och andas, dra in det som en gång hade varit, och känna den kittlande känslan i lungorna när de protesterade mot det främmande obehagliga stoftet.
Om den avlidnas ande nu blickade omkring på vad här föregick, så skulle den där borta vid själva griften ha kunnat skåda de svartklädda, som med omsorg och aktning (dock inte med många ord, ty glasmästaränkans levnad var ju inte att berömma) sysselsatte sig med det döda stoftet: men här under trädet, till mera glädje för himlen och livet, knäböjde i en skön bild framtid och eftervärld: denna bild kunde vara för anden att med mera, att med oändlig sällhet se.
Sedan sträckte han fram huvudet, öppnade ögonen på vid gavel och började plötsligt ropa så högt att Quangel förskräckt ryckte till: ”O, Du min Herre och min Gud! Allsmäktige, Allvetande, Allgode, Rättvise Gud, Du som dömer mellan gott och ont! En syndare ligger i stoftet framför Dig, jag ber Dig att Du måtte låta Din Barmhärtighets ögon lysa över denna människa, som har begått många missgärningar! Vederkvick honom till kropp och själ och förlåt honom i Din himmelska nåd alla hans synder…”.
(Att han ringde dig? – Och vet du varför han gjorde det? – Det var för att han i sju dagar och sju nätter hade förhört mig, slagit mig, gråtit, förebrått och frågat: »Hur kunde du?« och han var aldrig nöjd med svaret, och så det att jag inte låg på knä, krälade i stoftet framför honom och blötte hans skor med mina tårar, det var det han ville, då kunde han kanske ha förlåtit mig, men nu, när jag inte, då måste han komma åt mig på något vis, då måste han straffa mig, och när det inte hjälpte att slå mig, då ringde han till dig.
Du krälar omkring i stoftet som en hund.
Du kan ju kräla i stoftet, om inte annat.
Media får be om ursäkt och kräla i stoftet.
Stoftet som spreds fick de andra att stanna upp.
William blinkade i det gnistrande stoftet som for omkring dem.
Även om det så krävs att jag krälar i stoftet för ett par väktare.
Jag lyfter locket av Aska och känner med fingrarna på det mjuka stoftet.
Inte ens i sin förtvivlan skulle hon sänka sig till att kräla i stoftet.
Konsthandlaren ville ha dem för att de innehöll stoftet av en död kvinna.
Men tanken segrar som alltid över stoftet och jag skyndar vidare till nästa pub.
Isöarnas shamankvinnor framställde stoftet, vars främsta beståndsdel var vitsvamp.
Han såg den landa på golvet, tillsammans med det vita stoftet, och förstod ingenting.
Vi skall djupt vörda, vi skall i stoftet nedfalla för filosofin, när den en gång blir.
Vitsvamp var den giftsvamp som bärsärkarna andades in stoftet av innan de gick ut i strid.
Bara de fyller i blanketterna rätt och krälar i stoftet ordentligt för kongressens kommittéer.
Han var beredd att kräla i stoftet för att beveka henne och därigenom desarmera det hot hon utgjorde.
Det blev lite mer skit efter det, så han tyckte att han skulle skudda det svenska stoftet av sina fötter.
Det blev lite mer skit efter det, så Laaksonen tyckte att han skulle skudda det svenska stoftet av sina fötter.
Men hon visste att planen var ganska ny och ville inte att kommunen skulle förstöra den genom att låta F10:or kräla i stoftet.
Kring bonden, hans häst och hans plog regnade ett guldbrunt solsken, som om stoftet från den nyväckta myllan farit omkring i luften.
Han hade sett dem kräla i stoftet inför honom och sett dem utföra en oändligt lång rad handlingar, som bara han skördat frukterna av.
De var fanatiskt svurna till krigsguden Tom och det ryktades att de, innan varje strid, andades in stoftet från någon sorts torkad giftsvamp.
Doften av sågat trä skickade honom omedelbart decennier tillbaka i tiden, men det fina stoftet som en gång i tiden ständigt svävade i luften hade lagt sig permanent.
Han skänker mig ära på samma gång han vägrar mig en hedrad ställning i världen; han förödmjukar mig i det han upphöjer mig, kröker mig i stoftet för att lyfta min själ.
De är förvisso ännu bundna av tystnadsplikt beträffande sina iakttagelser i samband med omhändertagandet av stoftet men båda gav spontant uttryck för samma upplevelse: Han såg fin ut.
En lång stund tillät han sig själv att sitta där och andas, dra in det som en gång hade varit, och känna den kittlande känslan i lungorna när de protesterade mot det främmande obehagliga stoftet.
Om den avlidnas ande nu blickade omkring på vad här föregick, så skulle den där borta vid själva griften ha kunnat skåda de svartklädda, som med omsorg och aktning (dock inte med många ord, ty glasmästaränkans levnad var ju inte att berömma) sysselsatte sig med det döda stoftet: men här under trädet, till mera glädje för himlen och livet, knäböjde i en skön bild framtid och eftervärld: denna bild kunde vara för anden att med mera, att med oändlig sällhet se.
Sedan sträckte han fram huvudet, öppnade ögonen på vid gavel och började plötsligt ropa så högt att Quangel förskräckt ryckte till: ”O, Du min Herre och min Gud! Allsmäktige, Allvetande, Allgode, Rättvise Gud, Du som dömer mellan gott och ont! En syndare ligger i stoftet framför Dig, jag ber Dig att Du måtte låta Din Barmhärtighets ögon lysa över denna människa, som har begått många missgärningar! Vederkvick honom till kropp och själ och förlåt honom i Din himmelska nåd alla hans synder…”.
(Att han ringde dig? – Och vet du varför han gjorde det? – Det var för att han i sju dagar och sju nätter hade förhört mig, slagit mig, gråtit, förebrått och frågat: »Hur kunde du?« och han var aldrig nöjd med svaret, och så det att jag inte låg på knä, krälade i stoftet framför honom och blötte hans skor med mina tårar, det var det han ville, då kunde han kanske ha förlåtit mig, men nu, när jag inte, då måste han komma åt mig på något vis, då måste han straffa mig, och när det inte hjälpte att slå mig, då ringde han till dig.
Ett vitt, kristalliknande stoft fyllde luften.
Jag är ett stoft de trampa på tänkte hon patetiskt.
Årtiondens gammalt damm som nu yrde upp som fint stoft.
Sky upplöstes i ett grått stoft som spreds för vinden.
Regnet har piskat allt damm och virvlande stoft till marken.
Sedan skulle hans stoft föras till Jerusalem för begravning.
När hon föll mot honom spred sig ett moln av stoft för vinden.
Nu fördes hans stoft hem och begravdes på nytt i hemstaden Buer.
det enligt Lars-Erik Lindholm var ett magiskt stoft som kom när Lars-.
Det var som om han hade förvandlats till stoft och skingrats med vinden.
Hon skulle föra hans stoft i en urna till den gamla kyrkogården där nere.
Att något litet av Nils Ferlins gyllene stoft hade fastnat också på henne.
De skulle krossa mig under sina behovs hjul tills jag hade reducerats till stoft.
Dammiga böcker, vilkas fina stoft farit in i hennes lungor, hade förstört henne.
Golvet såg sorgligt skitigt ut i det obarmhärtiga ljuset, dammet gled som stoft i öknen.
När Angela skall taga upp den, går den sönder och blir till torrt stoft mellan hennes händer.
Det var Maria von Rosen som förde urnan med sin mammas stoft till den vindpinade ön norr om Gotland.
Eftermiddagssolen brann in från ett öppet fönster, dammkorn och stoft virvlade runt i ljusstrålen.
Det viktigaste av Laura var borta och detta var bara skalet, bara kött och ben på en lång färd mot stoft.
Precis som Saturnus är denna planet försedd med en ring, inte av iskristaller och sten och stoft utan av gummi.
Händelser, skeenden singlar bort som stoft i glömskan eller drar förbi utan att vi ens lägger märke till dem.
En dammsugare som hålls igång i det (slutna) rum där man uppehåller sig kan rena luften från radioaktivt stoft.
Så berör också fjärilens guldöversållade vinge helt lätt blombladet och tyckes strö ett glittrande stoft över det.
Den dag Hans von Pahlens stoft skulle föras till krematoriet rullade morgonen fram som en blixtrande silverkula genom staden.
Den hackade sig in genom hans murar, smulade sönder dem till stoft och fick en pulserande våg av ilska att skölja över honom.
Det är Herrens kvarn, som mal långsamt, men mal fint -- och svart! Du är upplöst i stoft, och du tror att det är slut med dig.
Berget nedanför sjukhuset, som stod med akupunktur av tändhattar sist jag var här, är nu bara krossad sten, bumlingar och stoft.
I allt levande under huden, bland blod och muskler som snart skulle vissna och bli till stoft, sjöng detta barnahjärta livets sång.
” Vad som hände med Hermann Görings stoft vet hon däremot inte, och det sörjer hon: ”Jag har ingen grav att gå till, ingenting.
ANDRA SÅG KANSKE MAGIN i världen, men Edom fascinerades bara av det mekaniska: naturens stora förstörelsemaskin som malde allt till stoft.
Hon förs sedan till kyrkans bisättningslokal på Berthåga kyrkogård där kyrkan tar emot kistlagda stoft i avvaktan på begravningsceremonin.
Jag är ett stoft de trampa på tänkte hon patetiskt.
Årtiondens gammalt damm som nu yrde upp som fint stoft.
Sky upplöstes i ett grått stoft som spreds för vinden.
Regnet har piskat allt damm och virvlande stoft till marken.
Sedan skulle hans stoft föras till Jerusalem för begravning.
När hon föll mot honom spred sig ett moln av stoft för vinden.
Nu fördes hans stoft hem och begravdes på nytt i hemstaden Buer.
det enligt Lars-Erik Lindholm var ett magiskt stoft som kom när Lars-.
Det var som om han hade förvandlats till stoft och skingrats med vinden.
Hon skulle föra hans stoft i en urna till den gamla kyrkogården där nere.
Att något litet av Nils Ferlins gyllene stoft hade fastnat också på henne.
De skulle krossa mig under sina behovs hjul tills jag hade reducerats till stoft.
Dammiga böcker, vilkas fina stoft farit in i hennes lungor, hade förstört henne.
Golvet såg sorgligt skitigt ut i det obarmhärtiga ljuset, dammet gled som stoft i öknen.
När Angela skall taga upp den, går den sönder och blir till torrt stoft mellan hennes händer.
Det var Maria von Rosen som förde urnan med sin mammas stoft till den vindpinade ön norr om Gotland.
Eftermiddagssolen brann in från ett öppet fönster, dammkorn och stoft virvlade runt i ljusstrålen.
Det viktigaste av Laura var borta och detta var bara skalet, bara kött och ben på en lång färd mot stoft.
Precis som Saturnus är denna planet försedd med en ring, inte av iskristaller och sten och stoft utan av gummi.
Händelser, skeenden singlar bort som stoft i glömskan eller drar förbi utan att vi ens lägger märke till dem.
En dammsugare som hålls igång i det (slutna) rum där man uppehåller sig kan rena luften från radioaktivt stoft.
Så berör också fjärilens guldöversållade vinge helt lätt blombladet och tyckes strö ett glittrande stoft över det.
Den dag Hans von Pahlens stoft skulle föras till krematoriet rullade morgonen fram som en blixtrande silverkula genom staden.
Den hackade sig in genom hans murar, smulade sönder dem till stoft och fick en pulserande våg av ilska att skölja över honom.
Det är Herrens kvarn, som mal långsamt, men mal fint -- och svart! Du är upplöst i stoft, och du tror att det är slut med dig.
Berget nedanför sjukhuset, som stod med akupunktur av tändhattar sist jag var här, är nu bara krossad sten, bumlingar och stoft.
I allt levande under huden, bland blod och muskler som snart skulle vissna och bli till stoft, sjöng detta barnahjärta livets sång.
” Vad som hände med Hermann Görings stoft vet hon däremot inte, och det sörjer hon: ”Jag har ingen grav att gå till, ingenting.
ANDRA SÅG KANSKE MAGIN i världen, men Edom fascinerades bara av det mekaniska: naturens stora förstörelsemaskin som malde allt till stoft.
Hon förs sedan till kyrkans bisättningslokal på Berthåga kyrkogård där kyrkan tar emot kistlagda stoft i avvaktan på begravningsceremonin.