Stånkat i en mening
Oscar Lundin hade stönat och stånkat när han bar sitt tunga gepäck.
– Vilket… pittoreskt rum, utropade Andrea när de stånkat sig uppför den trånga trappan och klivit in i det som kallades bröllopsrummet.
Hon smålog vid tanken på hur Högström skulle ha pustat och stånkat om han varit där just nu, en tanke som fick henne att ringa honom innan hon gick in i husets relativa svalka.
Männen har vridit och vänt på honom, bänt upp hans armar och ben, ställt honom på alla fyra, vikt honom dubbel, gnidit sig mot honom, trängt in i honom, juckat, stött och stånkat i honom, av och an, ut och in, tömt sig i honom, sprutat, stänkt och blött ner hans taniga, nästan hårlösa kropp.
– Vilket… pittoreskt rum, utropade Andrea när de stånkat sig uppför den trånga trappan och klivit in i det som kallades bröllopsrummet.
Hon smålog vid tanken på hur Högström skulle ha pustat och stånkat om han varit där just nu, en tanke som fick henne att ringa honom innan hon gick in i husets relativa svalka.
Männen har vridit och vänt på honom, bänt upp hans armar och ben, ställt honom på alla fyra, vikt honom dubbel, gnidit sig mot honom, trängt in i honom, juckat, stött och stånkat i honom, av och an, ut och in, tömt sig i honom, sprutat, stänkt och blött ner hans taniga, nästan hårlösa kropp.
Han lämnade rummet och Elisabeth hörde honom stånka när han bar den stora skärmen genom hallen.
Att det är killen som ska njuta, att det är hans utlösning som räknas, att tjejer ska posera, stöna och stånka.
Väggarna är så tunna att hon kan känna fukten och kylan ute försöka leta sig in i rummet och hon kan höra ett godståg stånka sig förbi järnvägsstationen bara ett par hundra meter bort.
Dörren till gårdshuset är inte låst, och Malin hör Zeke stånka bakom sig när de går de tre trapporna upp, stenstegen är nötta och vid varje steg får hon en känsla av att halka och falla bakåt.
Att det är killen som ska njuta, att det är hans utlösning som räknas, att tjejer ska posera, stöna och stånka.
Väggarna är så tunna att hon kan känna fukten och kylan ute försöka leta sig in i rummet och hon kan höra ett godståg stånka sig förbi järnvägsstationen bara ett par hundra meter bort.
Dörren till gårdshuset är inte låst, och Malin hör Zeke stånka bakom sig när de går de tre trapporna upp, stenstegen är nötta och vid varje steg får hon en känsla av att halka och falla bakåt.
Stånkade och pressade.
– Någon stånkade i rummet.
– Onej! Onej! stånkade Josef.
Arnold svor och stånkade ändå.
Det lät som om den stånkade fram vattnet.
Hon stånkade och stönande över min fråga.
– Oja! Oja! stånkade Josef Wahlbom med knäppta händer.
Till slut låg han där och stånkade högljutt av ansträngningen.
Han stånkade och satte sig tungt i stolen med pannan blöt av svett.
Jag kommer ihåg hur hon stånkade på morgnarna innan hon fått igång kroppen.
Walter stånkade och fi ck för varje steg allt svårare att hålla de övrigas tempo.
Halmaticens dieselmotor stånkade lågt medan Salytjev visslade för sig själv i styrhytten.
Rödluvan stånkade och skrevade än mer, för att bereda plats åt alla smekningar från alla håll.
Han svettades och stånkade när han kom runt hörnet på Ekholmsvägen och såg Trolle kliva in i sin port.
Moster Siri stånkade runt med sin stora mage, och hennes vita hår välvde sig som änglahår kring huvudet.
Fighterkillarna uppe i ringen stånkade, brottades, cirklade runt, runt, som snubbar på krogen på väg att raggattackera en brud.
Klippningen av intervjun tog också tid, jag stönade och stånkade och förbannade Peter Birros många verbala utflykter och ordkaskader.
Det var onödigt att fråga om han lyckats med sitt uppdrag, för hundra meter efter honom stånkade en väldig lyftkran sakta fram på vidunderligt stora hjul.
Göran följde stigen vid ån och en gång var han tvungen att kasta sig in bland snåren för att inte bli upptäckt av en joggare som stånkade och stönade sig fram.
Han försökte visa sig tuff och osårbar, men kunde inte, utan stönade och stånkade ända tills de kom fram till akutintaget på Hässleholms sjukhus och han flyttades över till en bår på hjul.
Ljusen från hamnarna på andra sidan glödde ondskefullt över älven, en gaslåga brann mot den svarta himlen, järn slog mot järn, oljud från värmeverket stånkade och stönade de boende på nybyggda Tånguddsbacken vansinniga.
– Någon stånkade i rummet.
– Onej! Onej! stånkade Josef.
Arnold svor och stånkade ändå.
Det lät som om den stånkade fram vattnet.
Hon stånkade och stönande över min fråga.
– Oja! Oja! stånkade Josef Wahlbom med knäppta händer.
Till slut låg han där och stånkade högljutt av ansträngningen.
Han stånkade och satte sig tungt i stolen med pannan blöt av svett.
Jag kommer ihåg hur hon stånkade på morgnarna innan hon fått igång kroppen.
Walter stånkade och fi ck för varje steg allt svårare att hålla de övrigas tempo.
Halmaticens dieselmotor stånkade lågt medan Salytjev visslade för sig själv i styrhytten.
Rödluvan stånkade och skrevade än mer, för att bereda plats åt alla smekningar från alla håll.
Han svettades och stånkade när han kom runt hörnet på Ekholmsvägen och såg Trolle kliva in i sin port.
Moster Siri stånkade runt med sin stora mage, och hennes vita hår välvde sig som änglahår kring huvudet.
Fighterkillarna uppe i ringen stånkade, brottades, cirklade runt, runt, som snubbar på krogen på väg att raggattackera en brud.
Klippningen av intervjun tog också tid, jag stönade och stånkade och förbannade Peter Birros många verbala utflykter och ordkaskader.
Det var onödigt att fråga om han lyckats med sitt uppdrag, för hundra meter efter honom stånkade en väldig lyftkran sakta fram på vidunderligt stora hjul.
Göran följde stigen vid ån och en gång var han tvungen att kasta sig in bland snåren för att inte bli upptäckt av en joggare som stånkade och stönade sig fram.
Han försökte visa sig tuff och osårbar, men kunde inte, utan stönade och stånkade ända tills de kom fram till akutintaget på Hässleholms sjukhus och han flyttades över till en bår på hjul.
Ljusen från hamnarna på andra sidan glödde ondskefullt över älven, en gaslåga brann mot den svarta himlen, järn slog mot järn, oljud från värmeverket stånkade och stönade de boende på nybyggda Tånguddsbacken vansinniga.
Bertil Stenman stånkar där han sitter lutad över skrivbordet.
Fyraåringen stånkar sig upp för trapporna, tvååringen är trött så jag bär henne.
– Det var du själv som bad mig att fråga Karna till råds för din räkning, stånkar Hanna Pers.
Ledningar och rör och fyrkantiga förzinkade ventilationstrummor stånkar ovanför henne och det droppar smutsigt vatten från taket.
Psykologiskt sett är de flesta av oss den otränade ungen som stånkar längst bak under skolgympans längdlopp, som inte vill annat än sätta sig ner och få slut på lidandet.
De kommer inte ta med henne hem i sina medvetanden, som de hade gjort en gång i tiden, i syfte att lägga bilden av henne över sin egen verklighet när de stånkar sig till sina alldagliga slentrianorgasmer.
Tiden är kort, men ändå känns den oändlig, och hon lägger sig på sängen, sluter ögonen och hör det dova larmet utanför, staden som sprakar och gnisslar, skaver och stånkar och frustar och pustar och skriker ut sin vrede och glädje över att finnas till.
Malin ser på Zeke, ser att han är fundersam när de stånkar uppåt i sina regnstänkta jackor, vet att han tänker samma sak som hon, dummare är han inte och genom fönstren i trapphuset ser de regnet hamra ner, stora och små droppar blandas för att snart slås sönder mot asfalten.
Fyraåringen stånkar sig upp för trapporna, tvååringen är trött så jag bär henne.
– Det var du själv som bad mig att fråga Karna till råds för din räkning, stånkar Hanna Pers.
Ledningar och rör och fyrkantiga förzinkade ventilationstrummor stånkar ovanför henne och det droppar smutsigt vatten från taket.
Psykologiskt sett är de flesta av oss den otränade ungen som stånkar längst bak under skolgympans längdlopp, som inte vill annat än sätta sig ner och få slut på lidandet.
De kommer inte ta med henne hem i sina medvetanden, som de hade gjort en gång i tiden, i syfte att lägga bilden av henne över sin egen verklighet när de stånkar sig till sina alldagliga slentrianorgasmer.
Tiden är kort, men ändå känns den oändlig, och hon lägger sig på sängen, sluter ögonen och hör det dova larmet utanför, staden som sprakar och gnisslar, skaver och stånkar och frustar och pustar och skriker ut sin vrede och glädje över att finnas till.
Malin ser på Zeke, ser att han är fundersam när de stånkar uppåt i sina regnstänkta jackor, vet att han tänker samma sak som hon, dummare är han inte och genom fönstren i trapphuset ser de regnet hamra ner, stora och små droppar blandas för att snart slås sönder mot asfalten.