Socioekonomisk i en mening
Därutöver tror jag också att det är mycket möjligt att folk med låg socioekonomisk status i snitt väger mer än de med hög status.
Det är svårt att tänka sig att korrelationen mellan socioekonomisk status och kroppsvikt enbart beror på låg utbildningsnivå eller bristande insikt.
Däribland Fernando Gonçalves Urbanisar e Construir Para Quem? (”Urbanisera och bygga, för vem?”), en socioekonomisk analys av det portugisiska samhällsbygget, skriven 1972.
Givetvis är klassperspektivet knappast ett uttalat argument för den som känner avsmak för feta – det är höggradigt politiskt inkorrekt att reta sig på den som står lägre i socioekonomisk rang.
Det förekommer alltså att det görs, men det tycks som om man ganska sällan isolerar faktorn socioekonomisk status i epidemiologiska undersökningar, alltså de breda omfattade undersökningar som omfattar tusentals personer.
Det är svårt att hitta konkreta bevis för teorin att människor med låg socioekonomisk status har en mera stillasittande livsstil, men det finns undersökningar som verkar tala för det eller som åtminstone visar att rika människor tränar mer.
Det finns med andra ord mycket som talar för att människor med låg socioekonomisk status är både tjockare och sjukare än de som tillhör en annan social grupp (men, som sagt, det finns inte alls lika mycket som talar för ett medicinskt 1 → 2 → 3-samband).
Hon har bland annat konstaterat att östeuropeiska kvinnor som jobbar i hemservicebranschen, oavsett socioekonomisk status, utbildningsbakgrund, nationellt ursprung och medborgerlig status, över lag betraktas som desperat fattiga och därför villiga att arbeta för lägre lön i Sverige.
Låg socioekonomisk status skulle mycket väl kunna orsaka dels övervikt, dels dålig hälsa, och detta skulle kunna innebära att det finns relativt många fattiga, tjocka och sjuka – men detta i sig skulle i och för sig inte nödvändigtvis innebära att du blir sjuk av att vara tjock.
Det är illa att ringakta någon som är fattig och någon som är tjock, men det är inte lika kontroversiellt och oacceptabelt att anse att människor med låg socioekonomisk status, som per definition anses vara oupplysta, givetvis oftare och lättare blir feta som en konsekvens av sin bristande insikt.
Rökning kan vara teoretiskt möjligt, kanske till och med tämligen enkelt, att skilja ut – men det är svårt att ta i beaktan rökning, vikt och viktförändring, motionsvanor, socioekonomisk status, stressnivåer, fysisk miljöpåverkan och gener, inte minst som flera av dessa faktorer alltid är självrapporterade i sådana undersökningar.
Om man föreställer sig att ganska många i gruppen »människor med låg socioekonomisk status« hör till den stora grupp »vanligt folk« som får sin information från gratistidningar, kvällspress och tv är det svårt att se hur det skulle kunna vara på något annat sätt än att de vet precis hur man bäst går ner i vikt och alltså nesligen misslyckas om de försöker.
Om jag försöker lägga ihop det jag har läst om övervikt, forskning och »fetmaepidemin« är jag benägen att tro att möjligheten att en riktigt överviktig människa har låg socioekonomisk status statistiskt sett är stor (även om det också tycks vara en tendens att yngre överklasskvinnor åtminstone i Sverige har ett par kilos dispens jämfört med en genomsnittlig yngre »kändis«).
På senare tid har det också dykt upp mer rapportering som visar att det finns ett tydligt statistiskt samband, till exempel rapporten »Värmlänningarnas liv och hälsa«, där det framgår att det finns värmländska kriskommuner där var fjärde invånare är kraftigt överviktig medan motsvarande siffra för centralorten Karlstad, med genomsnittligt högre socioekonomisk standard, är var tionde.
Det är svårt att tänka sig att korrelationen mellan socioekonomisk status och kroppsvikt enbart beror på låg utbildningsnivå eller bristande insikt.
Däribland Fernando Gonçalves Urbanisar e Construir Para Quem? (”Urbanisera och bygga, för vem?”), en socioekonomisk analys av det portugisiska samhällsbygget, skriven 1972.
Givetvis är klassperspektivet knappast ett uttalat argument för den som känner avsmak för feta – det är höggradigt politiskt inkorrekt att reta sig på den som står lägre i socioekonomisk rang.
Det förekommer alltså att det görs, men det tycks som om man ganska sällan isolerar faktorn socioekonomisk status i epidemiologiska undersökningar, alltså de breda omfattade undersökningar som omfattar tusentals personer.
Det är svårt att hitta konkreta bevis för teorin att människor med låg socioekonomisk status har en mera stillasittande livsstil, men det finns undersökningar som verkar tala för det eller som åtminstone visar att rika människor tränar mer.
Det finns med andra ord mycket som talar för att människor med låg socioekonomisk status är både tjockare och sjukare än de som tillhör en annan social grupp (men, som sagt, det finns inte alls lika mycket som talar för ett medicinskt 1 → 2 → 3-samband).
Hon har bland annat konstaterat att östeuropeiska kvinnor som jobbar i hemservicebranschen, oavsett socioekonomisk status, utbildningsbakgrund, nationellt ursprung och medborgerlig status, över lag betraktas som desperat fattiga och därför villiga att arbeta för lägre lön i Sverige.
Låg socioekonomisk status skulle mycket väl kunna orsaka dels övervikt, dels dålig hälsa, och detta skulle kunna innebära att det finns relativt många fattiga, tjocka och sjuka – men detta i sig skulle i och för sig inte nödvändigtvis innebära att du blir sjuk av att vara tjock.
Det är illa att ringakta någon som är fattig och någon som är tjock, men det är inte lika kontroversiellt och oacceptabelt att anse att människor med låg socioekonomisk status, som per definition anses vara oupplysta, givetvis oftare och lättare blir feta som en konsekvens av sin bristande insikt.
Rökning kan vara teoretiskt möjligt, kanske till och med tämligen enkelt, att skilja ut – men det är svårt att ta i beaktan rökning, vikt och viktförändring, motionsvanor, socioekonomisk status, stressnivåer, fysisk miljöpåverkan och gener, inte minst som flera av dessa faktorer alltid är självrapporterade i sådana undersökningar.
Om man föreställer sig att ganska många i gruppen »människor med låg socioekonomisk status« hör till den stora grupp »vanligt folk« som får sin information från gratistidningar, kvällspress och tv är det svårt att se hur det skulle kunna vara på något annat sätt än att de vet precis hur man bäst går ner i vikt och alltså nesligen misslyckas om de försöker.
Om jag försöker lägga ihop det jag har läst om övervikt, forskning och »fetmaepidemin« är jag benägen att tro att möjligheten att en riktigt överviktig människa har låg socioekonomisk status statistiskt sett är stor (även om det också tycks vara en tendens att yngre överklasskvinnor åtminstone i Sverige har ett par kilos dispens jämfört med en genomsnittlig yngre »kändis«).
På senare tid har det också dykt upp mer rapportering som visar att det finns ett tydligt statistiskt samband, till exempel rapporten »Värmlänningarnas liv och hälsa«, där det framgår att det finns värmländska kriskommuner där var fjärde invånare är kraftigt överviktig medan motsvarande siffra för centralorten Karlstad, med genomsnittligt högre socioekonomisk standard, är var tionde.
demografiska och socioekonomiska förklaringsvariab-.
tar en uppsättning demografiska, socioekonomiska och.
Att det av den anledningen inte går att, som det socialliberala etablissemanget hävdar, förklara kravallerna med enbart socioekonomiska faktorer.
Han befann sig dessutom i ett samhälle som visserligen präglades av stora socioekonomiska skillnader, men där nedärvda föreställningar om status spelade ytterst liten roll.
Denna socioekonomiska berättelse, som i så hög grad byggde på den accelererande industriella revolutionen, kunde vara hämtad direkt ur Den arbetande klassens läge i England.
Problemet är att även om det tycks vara mycket svårt att gå ner i vikt och behålla vikten på lång sikt så är det inte särskilt mycket lättare att radikalt förändra sin socioekonomiska status.
Ur den synvinkeln är det inte heller överraskande att Svensson tonar ner klassperspektivet: du är inte en produkt av din miljö och socioekonomiska status utan ett handlande subjekt, och klass är i sig en tveksam variabel att laborera med.
115 Zaine anser att Meurling egentligen föredrog en social kritisk realism, en litteratur som utifrån marxismens övergripande och vetenskapliga synsätt blottlade orsak och verkan i det socioekonomiska skeendet och klarlade sin tids innebörd genom att forma levande gestalter – inte i abstrakta begrepp.
tar en uppsättning demografiska, socioekonomiska och.
Att det av den anledningen inte går att, som det socialliberala etablissemanget hävdar, förklara kravallerna med enbart socioekonomiska faktorer.
Han befann sig dessutom i ett samhälle som visserligen präglades av stora socioekonomiska skillnader, men där nedärvda föreställningar om status spelade ytterst liten roll.
Denna socioekonomiska berättelse, som i så hög grad byggde på den accelererande industriella revolutionen, kunde vara hämtad direkt ur Den arbetande klassens läge i England.
Problemet är att även om det tycks vara mycket svårt att gå ner i vikt och behålla vikten på lång sikt så är det inte särskilt mycket lättare att radikalt förändra sin socioekonomiska status.
Ur den synvinkeln är det inte heller överraskande att Svensson tonar ner klassperspektivet: du är inte en produkt av din miljö och socioekonomiska status utan ett handlande subjekt, och klass är i sig en tveksam variabel att laborera med.
115 Zaine anser att Meurling egentligen föredrog en social kritisk realism, en litteratur som utifrån marxismens övergripande och vetenskapliga synsätt blottlade orsak och verkan i det socioekonomiska skeendet och klarlade sin tids innebörd genom att forma levande gestalter – inte i abstrakta begrepp.
politiken skulle säkra att socioekonomiskt svaga grup-.
På sjuttiotalet var det för de socioekonomiskt missgynnade en naturlig del av mötet med rättsapparaten.
Det hade varit ett lysande tillfälle att rekrytera personer med utländsk bakgrund från ett socioekonomiskt utsatt område.
Detta visar klart att Marx mot slutet av sina dagar hade börjat mjukna i frågan om en enhetlig process av socioekonomiskt kapitalistiskt framåtskridande för alla folk: han antydde nu att Ryssland med hjälp av det europeiska proletariatet skulle kunna följa sin egen primitiva väg till socialismen.
På sjuttiotalet var det för de socioekonomiskt missgynnade en naturlig del av mötet med rättsapparaten.
Det hade varit ett lysande tillfälle att rekrytera personer med utländsk bakgrund från ett socioekonomiskt utsatt område.
Detta visar klart att Marx mot slutet av sina dagar hade börjat mjukna i frågan om en enhetlig process av socioekonomiskt kapitalistiskt framåtskridande för alla folk: han antydde nu att Ryssland med hjälp av det europeiska proletariatet skulle kunna följa sin egen primitiva väg till socialismen.