Snikne i en mening
Den snikne och hårdhudade Montgomery Burns i teveserien Simpsons är inte helt oväntat en Skull and Bones-medlem, från årgång 1914.
Ni ska tillsammans besöka Dustys mor, Claudette, och hennes man – den snåle, snikne, självförhärligande lille skiten doktor Derek Lampton.
Ni ska tillsammans besöka Dustys mor, Claudette, och hennes man – den snåle, snikne, självförhärligande lille skiten doktor Derek Lampton.
Hon var en kvinna vid mitten av fyrtioårsåldern med ett ansikte som ständigt hade ett otillfredsställt utseende: hungrigt, sniket.
Det tycks vara det nationella, något snikna perspektivet som dominerar verksamheten.
Där hade han inte passat på! Och plötsligt tyckte han sig se sin morbror Jacob Levins snikna blickar möta hans egna … Inte heller han hade passat på där!.
Hade inte utrikeskorrespondenterna under sina resor bland palmerna levt i utmanande lyx, det vill säga bedömt med de snikna och missunnsamma måttstockar som mellancheferna hade påtvingats?.
”Vi är universums mest hårdnackade, egoistiska, snikna, elaka, psykotiska, ondsinta art”, förklarade Sklent, ”och några av oss bara vägrar att dö, vi är för styva i korken för att dö.
Till och med Vanadiums envisa, egoistiska, snikna, snaskiga, ondsinta, psykotiska, onda ande skulle tvingas inse att allt hopp om att fälla Junior var förlorat, och anden skulle äntligen upplösas i vanmakt eller återfödas.
Som Sklent så insiktsfullt hade uttryckt saken: Några av oss lever vidare efter döden, överlever i anden, för att vi är alltför envisa, egoistiska, snikna, snaskiga, ondsinta, psykotiska och onda för att acceptera vår egen bortgång.
Det fanns bara två hinder för en fullständig och slutgiltig avslutning: för det första Thomas Vanadiums envisa, egoistiska, snikna, snaskiga, ondsinta, psykotiska, onda ande och för det andra Seraphims bastardunge – lille Bartolomeus.
Tänk om Thomas Vanadiums envisa, egoistiska, snikna, snaskiga, ondsinta, psykotiska ande som ju tidigare hade jagat Junior genom en annan gränd i fullt dagsljus, också hade förföljt honom till den här, nu i kvällens mer spökvänliga tid, och tänk om den anden stod alldeles utanför containern just nu, och tänk om den stängde det dubbla locket och sköt en regel genom ringarna, och tänk om Junior blev instängd här med Neddy Gnathics grundligt strypta lik, och tänk om ficklampan klickade när han försökte tända den igen, och tänk om han sedan i beckmörkret skulle höra Neddy säga: ”Är det nån som vill höra nåt speciellt?”.
Där hade han inte passat på! Och plötsligt tyckte han sig se sin morbror Jacob Levins snikna blickar möta hans egna … Inte heller han hade passat på där!.
Hade inte utrikeskorrespondenterna under sina resor bland palmerna levt i utmanande lyx, det vill säga bedömt med de snikna och missunnsamma måttstockar som mellancheferna hade påtvingats?.
”Vi är universums mest hårdnackade, egoistiska, snikna, elaka, psykotiska, ondsinta art”, förklarade Sklent, ”och några av oss bara vägrar att dö, vi är för styva i korken för att dö.
Till och med Vanadiums envisa, egoistiska, snikna, snaskiga, ondsinta, psykotiska, onda ande skulle tvingas inse att allt hopp om att fälla Junior var förlorat, och anden skulle äntligen upplösas i vanmakt eller återfödas.
Som Sklent så insiktsfullt hade uttryckt saken: Några av oss lever vidare efter döden, överlever i anden, för att vi är alltför envisa, egoistiska, snikna, snaskiga, ondsinta, psykotiska och onda för att acceptera vår egen bortgång.
Det fanns bara två hinder för en fullständig och slutgiltig avslutning: för det första Thomas Vanadiums envisa, egoistiska, snikna, snaskiga, ondsinta, psykotiska, onda ande och för det andra Seraphims bastardunge – lille Bartolomeus.
Tänk om Thomas Vanadiums envisa, egoistiska, snikna, snaskiga, ondsinta, psykotiska ande som ju tidigare hade jagat Junior genom en annan gränd i fullt dagsljus, också hade förföljt honom till den här, nu i kvällens mer spökvänliga tid, och tänk om den anden stod alldeles utanför containern just nu, och tänk om den stängde det dubbla locket och sköt en regel genom ringarna, och tänk om Junior blev instängd här med Neddy Gnathics grundligt strypta lik, och tänk om ficklampan klickade när han försökte tända den igen, och tänk om han sedan i beckmörkret skulle höra Neddy säga: ”Är det nån som vill höra nåt speciellt?”.
Om min bror fick tag på något så behöll han det … han var för sniken för att förstöra saker.
Allt som jag åstadkom när jag tog upp min börs var att få modern att känna sig sniken och självisk, som en dålig mor, helt enkelt, medan jag framstod som den generöse och omtänksamme.
Allt som jag åstadkom när jag tog upp min börs var att få modern att känna sig sniken och självisk, som en dålig mor, helt enkelt, medan jag framstod som den generöse och omtänksamme.