Smultron i en mening
Smultron eller jordgubbar.
SMULTRON LILLA, BLI MIN HUSTRU!.
Men i det förbrända gräset hade det vuxit upp smultron.
Doften av smultron och gräset över ängsbackar var i det.
Över blåklockor och gul käringtand, över ljung och smultron.
Första foten på trappsteget i gotländsk kalksten, rödmålade tånaglar som nymogna smultron.
Väg nyss plockade smultron, väl rensade från löf och fnas, så att de ej behöfva sköljas.
Till barnens glädje, sonen Erik, sex år gammal, och dottern Ida, åtta, fanns det redan smultron i vissa snår.
De åkte hit för att ströva runt i den karga naturen, längs de ensliga stränderna eller för att plocka smultron i skogen.
Väl mogna blåbär och smultron kramas sönder och stå sammanblandade i en stenkruka ett par dagar; de pressas eller vridas därefter.
Jag älskar det uttrycket! Min barndom susar i det där vardagsrummet och längs den där grusvägen, där jag och farmor gick på sommarmorgnarna och plockade smultron och blommor.
I alla andra avseenden märktes det hur Jacobs kris slet på henne rent fysiskt: ögonen såg insjunkna och jagade ut, hennes hy som alltid varit som smultron och grädde blev gulblek och rynkig.
– Hör på, smultron lilla, det är ju bara dumt av dig! Förstår du verkligen inte? Redan när jag var sex år och väntade på dig i gläntan i Vesnjaki och du inte kom grät jag som om jag hade haft sönder mitt favoritånglok! Redan då var allt uppenbart.
Häll först blancmangé i en stor glasskål och låt det stanna sig, lägg sedan däruti bisquit och äppelkompott, därefter ett hvarf af citronkräm, så bisquit, något fint sylt af päron, plommon, smultron, bigarrå eller hallon, men ej mycket saft med (något skuren succat mellan hvarje hvarf höjer smaken), och sist bisquit eller blancmangé.
SMULTRON LILLA, BLI MIN HUSTRU!.
Men i det förbrända gräset hade det vuxit upp smultron.
Doften av smultron och gräset över ängsbackar var i det.
Över blåklockor och gul käringtand, över ljung och smultron.
Första foten på trappsteget i gotländsk kalksten, rödmålade tånaglar som nymogna smultron.
Väg nyss plockade smultron, väl rensade från löf och fnas, så att de ej behöfva sköljas.
Till barnens glädje, sonen Erik, sex år gammal, och dottern Ida, åtta, fanns det redan smultron i vissa snår.
De åkte hit för att ströva runt i den karga naturen, längs de ensliga stränderna eller för att plocka smultron i skogen.
Väl mogna blåbär och smultron kramas sönder och stå sammanblandade i en stenkruka ett par dagar; de pressas eller vridas därefter.
Jag älskar det uttrycket! Min barndom susar i det där vardagsrummet och längs den där grusvägen, där jag och farmor gick på sommarmorgnarna och plockade smultron och blommor.
I alla andra avseenden märktes det hur Jacobs kris slet på henne rent fysiskt: ögonen såg insjunkna och jagade ut, hennes hy som alltid varit som smultron och grädde blev gulblek och rynkig.
– Hör på, smultron lilla, det är ju bara dumt av dig! Förstår du verkligen inte? Redan när jag var sex år och väntade på dig i gläntan i Vesnjaki och du inte kom grät jag som om jag hade haft sönder mitt favoritånglok! Redan då var allt uppenbart.
Häll först blancmangé i en stor glasskål och låt det stanna sig, lägg sedan däruti bisquit och äppelkompott, därefter ett hvarf af citronkräm, så bisquit, något fint sylt af päron, plommon, smultron, bigarrå eller hallon, men ej mycket saft med (något skuren succat mellan hvarje hvarf höjer smaken), och sist bisquit eller blancmangé.
I deras sällskap skulle man få de härligaste skratten och de rödaste smultronen.
Smultronet fyllde på tekannan och ställde den på samovaren.
Nika och Smultronet satt mitt emot varandra vid samovaren och drack te med sylt och skorpor.
Men hur smickrad Elsa än var av uppmärksamheten avslog hon Romans frieri, som hon senare beskrev i kapitlet »Smultron lilla, bli min hustru« i romanen Smultronet (Moskva 1926), där Roman går under namnet Nika:.
Det privata och det litterära gick inte att hålla isär: i den självbiografiska Smultronet, som kom ut 1926, förvandlade hon Romans passion för henne till litteratur (se kapitlet »Engagemang med förhinder«), på samma sätt som Sjklovskij gjort med sina känslor för Elsa i Zoo.
Sjklovskij skrev Zoo, om sig själv, Elsa och Jakobson, som i sin tur dedicerade sin studie av den tjeckiska versen till Sjklovskij; Elsa skrev den självbiografiska boken Smultronet med henne och Roman i huvudrollerna – och Majakovskij skrev ett poem som skulle bli kulmen på hans lyriska författarskap och samtidigt signalera början till slutet på hans relation med Lili.
Nika och Smultronet satt mitt emot varandra vid samovaren och drack te med sylt och skorpor.
Men hur smickrad Elsa än var av uppmärksamheten avslog hon Romans frieri, som hon senare beskrev i kapitlet »Smultron lilla, bli min hustru« i romanen Smultronet (Moskva 1926), där Roman går under namnet Nika:.
Det privata och det litterära gick inte att hålla isär: i den självbiografiska Smultronet, som kom ut 1926, förvandlade hon Romans passion för henne till litteratur (se kapitlet »Engagemang med förhinder«), på samma sätt som Sjklovskij gjort med sina känslor för Elsa i Zoo.
Sjklovskij skrev Zoo, om sig själv, Elsa och Jakobson, som i sin tur dedicerade sin studie av den tjeckiska versen till Sjklovskij; Elsa skrev den självbiografiska boken Smultronet med henne och Roman i huvudrollerna – och Majakovskij skrev ett poem som skulle bli kulmen på hans lyriska författarskap och samtidigt signalera början till slutet på hans relation med Lili.