Slokade i en mening
En palm slokade i ett hörn.
Den stela borstfrisyren slokade.
Öronen slokade på den lilla kon.
De slokade nu när han såg sur ut.
Hela hans kropp slokade och ögonen var döda.
De två krukväxter han hade slokade betydligt.
Den blåvita avspärrningstejpen slokade men satt kvar.
Hildebrands mungipor slokade och han nickade instämmande.
Bakom tyget slokade brösten, slappa av åldern, av tyngdkraften.
Vingarna slokade och kupoltakets spån hade lossnat lite överallt.
Under sekunderna som följde slokade hennes axlar och rygg en aning.
Över räcket slokade en rad flaggor med urblekta ränder och färgfält.
Han slokade med svansen och böjde huvudet i takt med deras sinnesstämning.
De blå vita banden slokade över den avspärrade dörren på tredje våningen.
Anita Farmanders axlar slokade när hon med tvekande, långsamma steg återvände till dörren.
De hade svarta gammaldags plymer i hattarna, och bådas plymer slokade åt sidan på samma sätt.
– Mig tog dom när jag skulle köpa frukost, sa en smal kille med röd tuppkam som slokade åt ena sidan.
Hela gruppen gick i tropp fram till Kent Widell, som slokade med ögonlocken efter nattens och morgonens arbete.
Duken på soffbordet hade fläckar av intorkad köttfärssås och buketten med blåklint slokade i den snustorra vasen.
Mot väggen stod det externa tangentbordet lutat, det såg ensamt och bortryckt ut med sladden som slokade tomt i luften.
Hans Segerstads ansikte tippade framåt, huvudet hade blivit för tungt för halsen, det slokade som en tredagarstulpan.
Hon hade gått ner så mycket i vikt att huden hängde löst och påsade sig i ansiktet och kläderna slokade på hennes beniga axlar.
Först nu såg han raden av blomkrukor som slokade på fönsterbrädan och insåg att varje försök att slingra sig var meningslösa.
Gick förbi Alcázar de Colón, vicekungarnas palats, och genom Parque Colón, stadsparken, där dammiga palmer och hibiskusbuskar slokade i hettan.
Nu när han närmade sig de femtio hade han tappat håret och axlarna slokade som om han när som helst tänkte ge upp och lägga sig ner för att dö.
Gösta, givetvis också i mörk kostym, stod en bit ifrån med sorgsen min, det var nästan så att hans karaktäristiska mustascher slokade, och händerna knäppta över magen.
Han närmade sig när Romanovich avlägsnade sig, slokade med axlarna och härmade ryssens klumpiga, trolliknande lufsande gång och gjorde en grimas åt mannen när han gick förbi honom.
Från hängande korgar droppade vattenlösliga luftföroreningar ner på de våta fotgängarna – kronbladen hos primulor och violer låg som klistrade mot växterna eller också slokade de vattentyngda blommorna redan.
Det fanns fortfarande inga vittnen i receptionen, ingen bakom den nedrökta krotonen som slokade vid trappans fot, ingen halvvägs upp eller ner i trappan, ingen bakom en halvöppen dörr som ledde gudvetvart, ingen bakom palmen i krukan som stod borta vid entrén.
Kropparna han såg – bröst som dinglade och kukar som antingen var slappa och slokade eller också pekade rakt uppåt, ben som lugnt särade på sig och blygdläppar som exponerades – gjorde honom inte upphetsad, men han tyckte att det var intressant att iaktta dem på ett objektivt sätt, ungefär på samma sätt som han tittade på modern konst i trendiga gallerier och på museer.
Den stela borstfrisyren slokade.
Öronen slokade på den lilla kon.
De slokade nu när han såg sur ut.
Hela hans kropp slokade och ögonen var döda.
De två krukväxter han hade slokade betydligt.
Den blåvita avspärrningstejpen slokade men satt kvar.
Hildebrands mungipor slokade och han nickade instämmande.
Bakom tyget slokade brösten, slappa av åldern, av tyngdkraften.
Vingarna slokade och kupoltakets spån hade lossnat lite överallt.
Under sekunderna som följde slokade hennes axlar och rygg en aning.
Över räcket slokade en rad flaggor med urblekta ränder och färgfält.
Han slokade med svansen och böjde huvudet i takt med deras sinnesstämning.
De blå vita banden slokade över den avspärrade dörren på tredje våningen.
Anita Farmanders axlar slokade när hon med tvekande, långsamma steg återvände till dörren.
De hade svarta gammaldags plymer i hattarna, och bådas plymer slokade åt sidan på samma sätt.
– Mig tog dom när jag skulle köpa frukost, sa en smal kille med röd tuppkam som slokade åt ena sidan.
Hela gruppen gick i tropp fram till Kent Widell, som slokade med ögonlocken efter nattens och morgonens arbete.
Duken på soffbordet hade fläckar av intorkad köttfärssås och buketten med blåklint slokade i den snustorra vasen.
Mot väggen stod det externa tangentbordet lutat, det såg ensamt och bortryckt ut med sladden som slokade tomt i luften.
Hans Segerstads ansikte tippade framåt, huvudet hade blivit för tungt för halsen, det slokade som en tredagarstulpan.
Hon hade gått ner så mycket i vikt att huden hängde löst och påsade sig i ansiktet och kläderna slokade på hennes beniga axlar.
Först nu såg han raden av blomkrukor som slokade på fönsterbrädan och insåg att varje försök att slingra sig var meningslösa.
Gick förbi Alcázar de Colón, vicekungarnas palats, och genom Parque Colón, stadsparken, där dammiga palmer och hibiskusbuskar slokade i hettan.
Nu när han närmade sig de femtio hade han tappat håret och axlarna slokade som om han när som helst tänkte ge upp och lägga sig ner för att dö.
Gösta, givetvis också i mörk kostym, stod en bit ifrån med sorgsen min, det var nästan så att hans karaktäristiska mustascher slokade, och händerna knäppta över magen.
Han närmade sig när Romanovich avlägsnade sig, slokade med axlarna och härmade ryssens klumpiga, trolliknande lufsande gång och gjorde en grimas åt mannen när han gick förbi honom.
Från hängande korgar droppade vattenlösliga luftföroreningar ner på de våta fotgängarna – kronbladen hos primulor och violer låg som klistrade mot växterna eller också slokade de vattentyngda blommorna redan.
Det fanns fortfarande inga vittnen i receptionen, ingen bakom den nedrökta krotonen som slokade vid trappans fot, ingen halvvägs upp eller ner i trappan, ingen bakom en halvöppen dörr som ledde gudvetvart, ingen bakom palmen i krukan som stod borta vid entrén.
Kropparna han såg – bröst som dinglade och kukar som antingen var slappa och slokade eller också pekade rakt uppåt, ben som lugnt särade på sig och blygdläppar som exponerades – gjorde honom inte upphetsad, men han tyckte att det var intressant att iaktta dem på ett objektivt sätt, ungefär på samma sätt som han tittade på modern konst i trendiga gallerier och på museer.
Blommorna började redan sloka.
De skulle sloka rätt snart, men han ville inte komma tomhänt till graven.
Jag kan slå vad om att andra killar hatar honom: Han ser ut som den rika skurkaktiga killen i en ungdomsfilm från åttiotalet – den där som mobbar den känslige, missanpassade killen, den som till sist får en paj i trynet så att vispgrädden får hans uppfällda skjortkrage att sloka så att alla i kafeterian hurrar.
De skulle sloka rätt snart, men han ville inte komma tomhänt till graven.
Jag kan slå vad om att andra killar hatar honom: Han ser ut som den rika skurkaktiga killen i en ungdomsfilm från åttiotalet – den där som mobbar den känslige, missanpassade killen, den som till sist får en paj i trynet så att vispgrädden får hans uppfällda skjortkrage att sloka så att alla i kafeterian hurrar.
Tyvärr har vi ännu inga exempelmeningar för detta ordet.
Hästsvansen slokar regnvåt.
Han verkar bekymrad, han har lagt huvudet på sned, öronen slokar.
Börje är storvuxen och hans vaxade mustascher slokar mot gräset.
Även om de flesta slokar, och det inte längre verkar tillkomma några nya.
Nu står träden som spretande skelett, gräset slokar och husen ser ut som murkna öststatsruckel.
På bakgårdarna hänger kläder på tork men alla strumpor och skjortor slokar stilla på sina streck.
Johan Jakobsson slokar på andra sidan bordet, bredvid den tekniker som håller på att fixa med en skärm.
Hans ögonbryn slokar, och han lutar huvudet så tungt mot ena knytnäven att kinden trycks upp och skymmer hans ena öga.
”Jag får reservdelarna till kranen i veckan”, säger Janne och pekar på båtens lastkran som slokar som en ledsen mandom.
Gångvägen ut från Trädgårdsföreningen löper mellan två bostadshus och är kantad av blomrabatter vars invånare slokar och tappar färg i hettan.
Han går med hakan något framskjuten, vilket skulle kunna se överlägset ut, om det inte vore för hans litenhet, och för att axelvaddarna på hans kavaj slokar så ömkligt.
Det hindrar dock inte att hans jeans hänger på höfterna och att kavajen han bär över den mörkblå bomullspolon slokar betänkligt över axlarna och att det fortfarande finns en osäkerhet i hans tydliga anletsdrag, som om allt i hans ansikte är lite för litet för att ge det verklig karaktär.
Man ser det på ögonvitorna, som i det flimrande gula ljuset på verandan nästan är glasartat skära, på de svarta pupillerna, stora som tefat, på ögonlocken som slokar trött och på hans ogenerade sätt att hänga mot den irriterade polismannen utanför min dörr så att de ser ut som två suparpolare som raglat ut från krogen tillsammans efter sista beställningen.
Gammel Erker står på vakt, håller strängt på sitt kontrakt/Hunden Teddy slokar svans, önskar ej att skolan fanns/Han och husse ville fly, slippa undan x och y/Slippa läxor, skäll och smisk, för att jämt få meta fisk/Eller fri från tukt och ris, ha en liten hundcurtis/Gammel Erker skall ha sitt, och hans öga spanar vidt/Efter sina offer tu, han är redo börja nu!.
Han verkar bekymrad, han har lagt huvudet på sned, öronen slokar.
Börje är storvuxen och hans vaxade mustascher slokar mot gräset.
Även om de flesta slokar, och det inte längre verkar tillkomma några nya.
Nu står träden som spretande skelett, gräset slokar och husen ser ut som murkna öststatsruckel.
På bakgårdarna hänger kläder på tork men alla strumpor och skjortor slokar stilla på sina streck.
Johan Jakobsson slokar på andra sidan bordet, bredvid den tekniker som håller på att fixa med en skärm.
Hans ögonbryn slokar, och han lutar huvudet så tungt mot ena knytnäven att kinden trycks upp och skymmer hans ena öga.
”Jag får reservdelarna till kranen i veckan”, säger Janne och pekar på båtens lastkran som slokar som en ledsen mandom.
Gångvägen ut från Trädgårdsföreningen löper mellan två bostadshus och är kantad av blomrabatter vars invånare slokar och tappar färg i hettan.
Han går med hakan något framskjuten, vilket skulle kunna se överlägset ut, om det inte vore för hans litenhet, och för att axelvaddarna på hans kavaj slokar så ömkligt.
Det hindrar dock inte att hans jeans hänger på höfterna och att kavajen han bär över den mörkblå bomullspolon slokar betänkligt över axlarna och att det fortfarande finns en osäkerhet i hans tydliga anletsdrag, som om allt i hans ansikte är lite för litet för att ge det verklig karaktär.
Man ser det på ögonvitorna, som i det flimrande gula ljuset på verandan nästan är glasartat skära, på de svarta pupillerna, stora som tefat, på ögonlocken som slokar trött och på hans ogenerade sätt att hänga mot den irriterade polismannen utanför min dörr så att de ser ut som två suparpolare som raglat ut från krogen tillsammans efter sista beställningen.
Gammel Erker står på vakt, håller strängt på sitt kontrakt/Hunden Teddy slokar svans, önskar ej att skolan fanns/Han och husse ville fly, slippa undan x och y/Slippa läxor, skäll och smisk, för att jämt få meta fisk/Eller fri från tukt och ris, ha en liten hundcurtis/Gammel Erker skall ha sitt, och hans öga spanar vidt/Efter sina offer tu, han är redo börja nu!.