Skrönor i en mening
Jag har läst ett par skrönor av den mannen.
Han upprördes av Jobs skrönor om hur han blåst telefonbolaget.
Där finns gamla människor som bevarar historien och berättar skrönor.
Det finns en berättartradition i min familj och jag har fått höra skrönor sedan barnsben.
– Är han lika sanslös som alla säger? Många av de där historierna måste väl ändå vara skrönor.
Både Gassée och Negroponte berättar skrönor om hur han trånade efter olika kvinnor under besöket i staden.
Jag har fortfarande svårt att ta det hon berättar till mig, för mig låter det som skrönor ur en grym folksaga.
Än i dag, drygt 65 år efter andra världskrigets slut, florerar mängder av skrönor och omdömen om den tyske Führern.
Men för Exporedaktionen var han den ständige historieberättaren, som drog skrönor så att redaktionen skallade av skratt.
Att höra dig berättat är som att läsa Albert Engströms skrönor, men helst skulle man vilja ha varit med när det hände.
Alla historier och skrönor, späckade med förment visdom, som Robson tidigare varit så generös med, tycktes vara helt förbrukade.
Det är förstås bara skrönor, men att isländarna är ett av de underligaste folkslagen i den kända världen råder det ingen tvekan om.
Dessutom berättas det fortfarande en hel del skrönor och sanna historier om Arne vid journalistträffar på anrika restaurang Tennstopet i Stockholm.
Och sedan, efter ett litet tag, efter lite omsättning bland hyresgästerna, kommer han att bli ännu en fotnot i de digra, ständigt växande samlingarna över byggnadens tragiska skrönor.
Lättnaden fick det att stocka sig i min hals samtidigt som den rationella delen av min hjärna snabbt sorterade undan pratet om att fastna på vakuumtoaletter i arkivlådan med etiketten Skrönor & Skitsnack.
Min lust att berätta skrönor, eller bara göra bra historier bättre, som jag ständigt levt med och alldeles oavsett om jag fått dem från andra eller av annat eller hämtat dem från det som varit mitt eget liv.
Vissa av mina undersåtar tog detta på stort allvar – till exempel Kasan, som var byronier och trodde på mörka krafter, påpekade ofta att vi inte skulle förringa vättarnas bergsgudar – men personligen avfärdade jag alla historier som skrönor.
Våg efter våg av hetsjakt på homosexuella hade på femtiotalet dragit genom landet, frampiskade av tidningar som Stockholms-Tidningen, Dagens Nyheter, Expressen, Aftontidningen och Arbetaren, tidningar som okritiskt publicerade skvaller, obekräftade uppgifter och rena skrönor som vore de sanna.
Det bildas väldiga mängder gas under jäsningen av fodret i kossornas tre första magar – och det finns mängder av skrönor om hur olika bysnillen i alla tider har försökt samla ihop och ta tillvara den gasen – och en mera spektakulär insats av en veterinär var väl den (holländska?) som ville åskådliggöra vilka energimängder det i själva verket handlar om för en bonde och tände en cigarrettändare framför en ko, samtidigt som kon rapade.
Han upprördes av Jobs skrönor om hur han blåst telefonbolaget.
Där finns gamla människor som bevarar historien och berättar skrönor.
Det finns en berättartradition i min familj och jag har fått höra skrönor sedan barnsben.
– Är han lika sanslös som alla säger? Många av de där historierna måste väl ändå vara skrönor.
Både Gassée och Negroponte berättar skrönor om hur han trånade efter olika kvinnor under besöket i staden.
Jag har fortfarande svårt att ta det hon berättar till mig, för mig låter det som skrönor ur en grym folksaga.
Än i dag, drygt 65 år efter andra världskrigets slut, florerar mängder av skrönor och omdömen om den tyske Führern.
Men för Exporedaktionen var han den ständige historieberättaren, som drog skrönor så att redaktionen skallade av skratt.
Att höra dig berättat är som att läsa Albert Engströms skrönor, men helst skulle man vilja ha varit med när det hände.
Alla historier och skrönor, späckade med förment visdom, som Robson tidigare varit så generös med, tycktes vara helt förbrukade.
Det är förstås bara skrönor, men att isländarna är ett av de underligaste folkslagen i den kända världen råder det ingen tvekan om.
Dessutom berättas det fortfarande en hel del skrönor och sanna historier om Arne vid journalistträffar på anrika restaurang Tennstopet i Stockholm.
Och sedan, efter ett litet tag, efter lite omsättning bland hyresgästerna, kommer han att bli ännu en fotnot i de digra, ständigt växande samlingarna över byggnadens tragiska skrönor.
Lättnaden fick det att stocka sig i min hals samtidigt som den rationella delen av min hjärna snabbt sorterade undan pratet om att fastna på vakuumtoaletter i arkivlådan med etiketten Skrönor & Skitsnack.
Min lust att berätta skrönor, eller bara göra bra historier bättre, som jag ständigt levt med och alldeles oavsett om jag fått dem från andra eller av annat eller hämtat dem från det som varit mitt eget liv.
Vissa av mina undersåtar tog detta på stort allvar – till exempel Kasan, som var byronier och trodde på mörka krafter, påpekade ofta att vi inte skulle förringa vättarnas bergsgudar – men personligen avfärdade jag alla historier som skrönor.
Våg efter våg av hetsjakt på homosexuella hade på femtiotalet dragit genom landet, frampiskade av tidningar som Stockholms-Tidningen, Dagens Nyheter, Expressen, Aftontidningen och Arbetaren, tidningar som okritiskt publicerade skvaller, obekräftade uppgifter och rena skrönor som vore de sanna.
Det bildas väldiga mängder gas under jäsningen av fodret i kossornas tre första magar – och det finns mängder av skrönor om hur olika bysnillen i alla tider har försökt samla ihop och ta tillvara den gasen – och en mera spektakulär insats av en veterinär var väl den (holländska?) som ville åskådliggöra vilka energimängder det i själva verket handlar om för en bonde och tände en cigarrettändare framför en ko, samtidigt som kon rapade.
Och den skrönan vill Fransson att vi ska tro på? Bättre kan ni Fransson!«.
Och än i dag stöter man alltså på skrönan i allehanda sammanhang, inte minst på internet.
Det kunde knappast vara en tillfällighet att den låg här, men det behövde ju inte betyda att skrönan var sann.
Jag har ingen aning om var skrönan kommer ifrån, men jag är glad över att stycket har kommit att betyda så mycket för så många.
Så beskriver författaren Herman Melville sin klassiska karaktär, kapten Ahab, från den ännu kändare skrönan till milstolpe Moby Dick som publicerades 1851.
När McCullom frågade honom var han fått tag på den berättade Jobs om telefonsamtalet och skrönan han hade dragit – in i minsta detalj, som för att provocera.
Jag fick hitta på historier, om att du höll på att jobba ihop med farbror Martin, han skulle göra keramiktallrikar med mönster som du ritat (som Picasso) och när jag berättade den skrönan för dig, skrattade du uppskattande och tyckte att det var ingen dum idé.
Och än i dag stöter man alltså på skrönan i allehanda sammanhang, inte minst på internet.
Det kunde knappast vara en tillfällighet att den låg här, men det behövde ju inte betyda att skrönan var sann.
Jag har ingen aning om var skrönan kommer ifrån, men jag är glad över att stycket har kommit att betyda så mycket för så många.
Så beskriver författaren Herman Melville sin klassiska karaktär, kapten Ahab, från den ännu kändare skrönan till milstolpe Moby Dick som publicerades 1851.
När McCullom frågade honom var han fått tag på den berättade Jobs om telefonsamtalet och skrönan han hade dragit – in i minsta detalj, som för att provocera.
Jag fick hitta på historier, om att du höll på att jobba ihop med farbror Martin, han skulle göra keramiktallrikar med mönster som du ritat (som Picasso) och när jag berättade den skrönan för dig, skrattade du uppskattande och tyckte att det var ingen dum idé.
Bland kollegorna hängde ändå skrönorna kvar.
I den stunden var jag säker på att skrönorna om honom var sanna.
Det förklarar antagligen också varför skrönorna om den historiska bubbeldrycken är så många.
För kunde de verkligen vara sanna, skrönorna som har viskats och skrikits om Försäkringskassan?.
Här gestaltas det som är vårt gemensamma arv: sångerna, skrönorna, dikterna och förstås det strävsamma arbetet, som ofta inte ger bröd på bordet, alla umbäranden, de magra torvorna, strävsamheten, fromheten ….
I den stunden var jag säker på att skrönorna om honom var sanna.
Det förklarar antagligen också varför skrönorna om den historiska bubbeldrycken är så många.
För kunde de verkligen vara sanna, skrönorna som har viskats och skrikits om Försäkringskassan?.
Här gestaltas det som är vårt gemensamma arv: sångerna, skrönorna, dikterna och förstås det strävsamma arbetet, som ofta inte ger bröd på bordet, alla umbäranden, de magra torvorna, strävsamheten, fromheten ….
Den elaka skröna som.
”En skröna”, sa jag.
Det är nog bara en skröna.
Det är antagligen en skröna.
Det är bara en jävla skröna.
Men hela storyn låter som en skröna.
Just denna skröna vågade jag dock inte berätta för honom.
Det hade antagligen varit tjänstefel om ni köpt en sådan skröna.
”Gud! Livet är skit, livet är en skröna berättad av en cynisk…”.
Historien om det tidiga mordet på saloonen är antagligen också bara en skröna.
Mahmud kände igen den här storyn, men ärligt – han hade trott det var en skröna.
Valverde blev vältalig och beskrev hur Neto och hans käpp blivit en skröna på kommandot.
Enligt en annan livskraftig skröna i den här kategorin hade den tyske diktatorn bara en testikel.
Och det där med att hon inte ville stå som författare på omslaget lät ju som en dålig skröna.
Allt det gamla var bara en historia, en gammal skröna som inte hade ett dugg att göra med den jag var nu.
Han hade haft god lust att blanda sig i samtalet, han hade läst samma sak i en norsk skröna från 1930-talet.
Till skillnad från många andra myter går det att säga exakt vilket år denna skröna uppstod, närmare bestämt 1784.
Först på gamla dagar lät han sig bevekas, enligt en skröna som saknar belägg men mycket väl kunde ha varit skriven av Charles Dickens.
Forskarens slutsats blev därför entydig: Tutankhamuns förbannelse existerar inte och har heller aldrig existerat, det är bara en skröna.
Det här var en noga genomtänkt skröna som skulle vässas och förfinas tills kuppen mot Penser sattes i verket, och även därefter förresten.
Det fanns en skröna om att Stormklo från början hade kallats Stormnäbb, men att fursten hade infört en lag om att ingen fick kalla honom det.
Enligt vissa källor uppstod denna skröna på 1800-talet, då det i en samtida teaterpjäs förekom en riddare som lyftes upp på sin häst med en lyftkran.
Det gick en skröna om att John Jacob Astor vid ett tillfälle hade torkat sig om munnen med sin bordsdams klänningsärm, men den är av allt att döma påhittad.
Generalkonsulns förvärvspolitik blev legendarisk, även om det möjligen är en skröna då det berättas att han rentav ska ha försökt köpa Statens Järnvägar.
Och det låter ju nästan som en skröna, men det är rena skolboksexemplet på hur jävla illa det kan gå med ungdomar som kommer på kant med samhället och organiserar sig i gäng.
Det lär också finnas en man som gör hembesök, men honom har jag hört så många tala om under så lång tid, den ena historien märkligare än den andra, att det mer och mer börjar likna en skröna.
”En skröna”, sa jag.
Det är nog bara en skröna.
Det är antagligen en skröna.
Det är bara en jävla skröna.
Men hela storyn låter som en skröna.
Just denna skröna vågade jag dock inte berätta för honom.
Det hade antagligen varit tjänstefel om ni köpt en sådan skröna.
”Gud! Livet är skit, livet är en skröna berättad av en cynisk…”.
Historien om det tidiga mordet på saloonen är antagligen också bara en skröna.
Mahmud kände igen den här storyn, men ärligt – han hade trott det var en skröna.
Valverde blev vältalig och beskrev hur Neto och hans käpp blivit en skröna på kommandot.
Enligt en annan livskraftig skröna i den här kategorin hade den tyske diktatorn bara en testikel.
Och det där med att hon inte ville stå som författare på omslaget lät ju som en dålig skröna.
Allt det gamla var bara en historia, en gammal skröna som inte hade ett dugg att göra med den jag var nu.
Han hade haft god lust att blanda sig i samtalet, han hade läst samma sak i en norsk skröna från 1930-talet.
Till skillnad från många andra myter går det att säga exakt vilket år denna skröna uppstod, närmare bestämt 1784.
Först på gamla dagar lät han sig bevekas, enligt en skröna som saknar belägg men mycket väl kunde ha varit skriven av Charles Dickens.
Forskarens slutsats blev därför entydig: Tutankhamuns förbannelse existerar inte och har heller aldrig existerat, det är bara en skröna.
Det här var en noga genomtänkt skröna som skulle vässas och förfinas tills kuppen mot Penser sattes i verket, och även därefter förresten.
Det fanns en skröna om att Stormklo från början hade kallats Stormnäbb, men att fursten hade infört en lag om att ingen fick kalla honom det.
Enligt vissa källor uppstod denna skröna på 1800-talet, då det i en samtida teaterpjäs förekom en riddare som lyftes upp på sin häst med en lyftkran.
Det gick en skröna om att John Jacob Astor vid ett tillfälle hade torkat sig om munnen med sin bordsdams klänningsärm, men den är av allt att döma påhittad.
Generalkonsulns förvärvspolitik blev legendarisk, även om det möjligen är en skröna då det berättas att han rentav ska ha försökt köpa Statens Järnvägar.
Och det låter ju nästan som en skröna, men det är rena skolboksexemplet på hur jävla illa det kan gå med ungdomar som kommer på kant med samhället och organiserar sig i gäng.
Det lär också finnas en man som gör hembesök, men honom har jag hört så många tala om under så lång tid, den ena historien märkligare än den andra, att det mer och mer börjar likna en skröna.