Schatullet i en mening
Dit färdas man utan bagage: han hade inte schatullet med sig.
Skogsdrängen stretade tyst förbi dem med schatullet under armen.
skakade av sig sin letargi och började gräva febrilt i schatullet.
Otåligt stängde han dörren om henne och började undersöka schatullet.
Framför honom på en grovt tillyxad stol stod schatullet med locket uppslaget.
Schatullet! Var han på väg ut? Ja! Steg avlägsnade sig, en dörr stängdes, så ytterligare en.
Flickan satt kvar på sängkanten och lekte med dosorna och flakongerna i schatullet som om de varit smycken.
Borde inte det betyda att han hade order att hinna ifatt sin herre och ge honom påfyllning ur något kärl i schatullet? Kanske.
Vad nu en gammal speldosa hade bland all spriten att göra, tänkte Bäckström, skakade förvånat på huvudet och ställde tillbaka det svarta schatullet.
Ja, och kamferträbordet, de persiska mattorna, kristallkronan, det japanska schatullet och hans Rolex, för att inte tala om den fula guldkedjan runt halsen.
Var det drängen eller hans herre som kanske i detta ögonblick stod lutad över lådan? Vem det nu var, fanns det hopp om att han bara skulle hämta schatullet och ge sig av igen?.
Den andre nickade fogligt några gånger, lämnade ifrån sig schatullet och travade i väg med långa kliv – tydligen i riktning mot vägen men till all lycka inte förbi Roars gömställe.
Men han glömde bort skogsdrängen; han borde ha tänkt på att risken var överhängande för att han skulle komma hit efter sin husbondes sorti och hämta schatullet, och kanske flickan också.
Bäckström vägde schatullet i handen innan han öppnade locket men istället för den slipade kristallkaraffen som han hade hoppats hitta innehöll den bara en liten emaljerad pojkfigur iförd en toppig röd mössa, gul jacka och gröna byxor, knappt större än ett gammaldags kvarter från Systembolaget och mest lik en vanlig tomtenisse.
Schatullet innehöll en glittrande samling av familjen Estes familjesmycken, en sannskyldig skattkista: två vackra mössor varav en »pryddes av fjorton diamanter, lika många rubiner och ungefär 150 pärlor«, fyra juvelprydda halsband, ett juvelbesatt hängsmycke, flera armband »varav fyra var oerhört värdefulla«, fyra halsband med stora pärlor och fyra juvelprydda kors översållade med diamanter.
Skogsdrängen stretade tyst förbi dem med schatullet under armen.
skakade av sig sin letargi och började gräva febrilt i schatullet.
Otåligt stängde han dörren om henne och började undersöka schatullet.
Framför honom på en grovt tillyxad stol stod schatullet med locket uppslaget.
Schatullet! Var han på väg ut? Ja! Steg avlägsnade sig, en dörr stängdes, så ytterligare en.
Flickan satt kvar på sängkanten och lekte med dosorna och flakongerna i schatullet som om de varit smycken.
Borde inte det betyda att han hade order att hinna ifatt sin herre och ge honom påfyllning ur något kärl i schatullet? Kanske.
Vad nu en gammal speldosa hade bland all spriten att göra, tänkte Bäckström, skakade förvånat på huvudet och ställde tillbaka det svarta schatullet.
Ja, och kamferträbordet, de persiska mattorna, kristallkronan, det japanska schatullet och hans Rolex, för att inte tala om den fula guldkedjan runt halsen.
Var det drängen eller hans herre som kanske i detta ögonblick stod lutad över lådan? Vem det nu var, fanns det hopp om att han bara skulle hämta schatullet och ge sig av igen?.
Den andre nickade fogligt några gånger, lämnade ifrån sig schatullet och travade i väg med långa kliv – tydligen i riktning mot vägen men till all lycka inte förbi Roars gömställe.
Men han glömde bort skogsdrängen; han borde ha tänkt på att risken var överhängande för att han skulle komma hit efter sin husbondes sorti och hämta schatullet, och kanske flickan också.
Bäckström vägde schatullet i handen innan han öppnade locket men istället för den slipade kristallkaraffen som han hade hoppats hitta innehöll den bara en liten emaljerad pojkfigur iförd en toppig röd mössa, gul jacka och gröna byxor, knappt större än ett gammaldags kvarter från Systembolaget och mest lik en vanlig tomtenisse.
Schatullet innehöll en glittrande samling av familjen Estes familjesmycken, en sannskyldig skattkista: två vackra mössor varav en »pryddes av fjorton diamanter, lika många rubiner och ungefär 150 pärlor«, fyra juvelprydda halsband, ett juvelbesatt hängsmycke, flera armband »varav fyra var oerhört värdefulla«, fyra halsband med stora pärlor och fyra juvelprydda kors översållade med diamanter.
Tyvärr har vi ännu inga exempelmeningar för detta ordet.
Mannen som kom från samma håll som jätten bar inget vapen men någon sorts schatull av mörkt trä.
Mest standardvaror, tänkte Bäckström och det enda som verkade intressant nog för en kännare som han var ett schatull i mörkt trä med glänsande metallbeslag och en svart dubbelörn i relief på locket.
Ferrante d’Este, som fungerade som ombud för sin bror brudgummen, »förde fram donna Lucrezia till Hans helighet och gav henne i sin brors namn en gyllene ring«, och kardinal Ippolito »hade med sig fyra andra mycket värdefulla ringar, en med diamanter, en med rubiner, en med smaragder och en med turkoser, samt ett schatull som ställdes på bordet och som på kardinalens order sedan öppnades.
Mest standardvaror, tänkte Bäckström och det enda som verkade intressant nog för en kännare som han var ett schatull i mörkt trä med glänsande metallbeslag och en svart dubbelörn i relief på locket.
Ferrante d’Este, som fungerade som ombud för sin bror brudgummen, »förde fram donna Lucrezia till Hans helighet och gav henne i sin brors namn en gyllene ring«, och kardinal Ippolito »hade med sig fyra andra mycket värdefulla ringar, en med diamanter, en med rubiner, en med smaragder och en med turkoser, samt ett schatull som ställdes på bordet och som på kardinalens order sedan öppnades.