Replikera i en mening
Samtalet kom så överraskande att Mikael först inte kom sig för att replikera.
På något sätt lyckades Vanja baka in svaret ”ingenting, som vanligt” i frågan, så Sebastian struntade i att replikera.
På något sätt lyckades Vanja baka in svaret ”ingenting, som vanligt” i frågan, så Sebastian struntade i att replikera.
Hon replikerade inte.
replikerade han torrt.
replikerade John snabbt.
replikerade Anders snabbt.
»Precis», replikerade en annan.
Han replikerade med [Kryptiskt 3].
”Tro det”, replikerade jag torrt.
”Kanske inte”, replikerade Mary Pat.
”Väldigt skojigt”, replikerade Jack.
”Menar du vädret?” replikerade Grace.
”Kanske ändå”, replikerade Elisabeth.
« Jobs replikerade med ett eget erkännande.
”Det kan du själv vara”, replikerade hon.
Varvid någon i salen blixtsnabbt replikerade:.
"Ingen Alfa-hanne, menar du!" replikerade Sirkka.
”Utan tvivel”, replikerade Armanskij omedelbart.
Ja, vem fan är inte ensam? replikerade Anders.
– Tillvägagångssättet, replikerade åklagaren.
”Så bråttom har vi ändå inte”, replikerade hon.
”Jag slöt fred med honom”, replikerade Trudel frankt.
Ekström replikerade med en öppen misstro mot Sonja Modig.
”Vi får väl sätta ett tak”, replikerade Frode nyktert.
Nu var det John som verkade tänka efter innan han replikerade.
”Lägg av med att kalla mig älskling”, replikerade hon vasst.
”Förmodligen ingenting som du inte redan vet”, replikerade han.
Han replikerade: Det här ska förstås inte bli något piphuvud.
”Den ligger stadigt på sex”, replikerade Driscoll med ett leende.
”Det har jag också upptäckt”, replikerade kommissarien hånfullt.
”Du säger det som om du vore förvånad”, replikerade Brian snabbt.
”Du menar en väg som leder bort från vår familj?” replikerade hon.
”Köp en låda med Cheetos och Mountain Dew åt honom”, replikerade Brian.
replikerade han torrt.
replikerade John snabbt.
replikerade Anders snabbt.
»Precis», replikerade en annan.
Han replikerade med [Kryptiskt 3].
”Tro det”, replikerade jag torrt.
”Kanske inte”, replikerade Mary Pat.
”Väldigt skojigt”, replikerade Jack.
”Menar du vädret?” replikerade Grace.
”Kanske ändå”, replikerade Elisabeth.
« Jobs replikerade med ett eget erkännande.
”Det kan du själv vara”, replikerade hon.
Varvid någon i salen blixtsnabbt replikerade:.
"Ingen Alfa-hanne, menar du!" replikerade Sirkka.
”Utan tvivel”, replikerade Armanskij omedelbart.
Ja, vem fan är inte ensam? replikerade Anders.
– Tillvägagångssättet, replikerade åklagaren.
”Så bråttom har vi ändå inte”, replikerade hon.
”Jag slöt fred med honom”, replikerade Trudel frankt.
Ekström replikerade med en öppen misstro mot Sonja Modig.
”Vi får väl sätta ett tak”, replikerade Frode nyktert.
Nu var det John som verkade tänka efter innan han replikerade.
”Lägg av med att kalla mig älskling”, replikerade hon vasst.
”Förmodligen ingenting som du inte redan vet”, replikerade han.
Han replikerade: Det här ska förstås inte bli något piphuvud.
”Den ligger stadigt på sex”, replikerade Driscoll med ett leende.
”Det har jag också upptäckt”, replikerade kommissarien hånfullt.
”Du säger det som om du vore förvånad”, replikerade Brian snabbt.
”Du menar en väg som leder bort från vår familj?” replikerade hon.
”Köp en låda med Cheetos och Mountain Dew åt honom”, replikerade Brian.
Med betoning på plain, hade Winter replikerat.
”Det är enda lösningen”, hade Mikael replikerat.
Ekström hade replikerat att Bublanski fick göra det han fann bäst.
”Och så glömma att komma tillbaka, va?” hade den sluge Barkhausen replikerat.
Hon hade snabbt replikerat med en knappt hörbar viskning: ”Det kan jag inte – det är för farligt!”.
”Påståendet att Sveriges ekonomi håller på att haverera är nonsens”, hade Mikael blixtsnabbt replikerat.
”Det är enda lösningen”, hade Mikael replikerat.
Ekström hade replikerat att Bublanski fick göra det han fann bäst.
”Och så glömma att komma tillbaka, va?” hade den sluge Barkhausen replikerat.
Hon hade snabbt replikerat med en knappt hörbar viskning: ”Det kan jag inte – det är för farligt!”.
”Påståendet att Sveriges ekonomi håller på att haverera är nonsens”, hade Mikael blixtsnabbt replikerat.
– Är du? replikerar hon.
”Vad tror pastorn att jag kan göra?” replikerar doktorn.
”Jag såg ännu mera”, replikerar kommissarien fundersamt.
”Jag tar tag i det”, replikerar han snabbt och gör henne glad.
”Har denna världen fått frid, tycker pastorn?” replikerar Quangel.
”Det säger du bara för att det är sant”, replikerar mamma, men hon ler.
”Säger kammarrättsrådet det?” replikerar hon sinnesfrånvarande, men ändå en smula förundrad.
– Mäh! Säg till HENNE att jag tänker åka med mamma och att HON kan promenera! replikerar Elsa genast.
”Självklart kan vi det, men hur det fungerar i praktiken kan bara ni som jobbar här svara på”, replikerar Göran lugnt.
Tror hon verkligen att ett fredagsskratt skulle bringa olycka över henne och Azorerna? Den uppgivna blicken replikerar: ”Har jag något val?”.
När hon frågar Hanna Pers om hon hörde något replikerar denna att det gjorde hon inte, såvida Hanna inte menade hungern som mullrar i hennes mage.
Far harklar sig, replikerar en smula barskt att visst hade Per en synnerligen välstämd strupe men att genast koppla samman denna med den himmelske Herren är naivt, för att inte säga hädiskt.
Men nu blir han sårad i djupet av sin fåfänga och han replikerar i kort ton: ”Om du bara hade varit ute härifrån, säger du, farsan! Du kommer aldrig ut ur den här inrättningen så länge du lever, det kan jag tala om för dig!”.
Snabbare än han brukar replikerar Quangel: Och vad ska vi ta oss till med rikedomen? Kan jag äta den? Sover jag bättre, när jag blir rik? Ska jag inte längre behöva gå till fabriken när jag blir rik, och vad ska jag då göra hela dagen? Nej, Barkhausen, jag vill inte bli rik och i synnerhet inte på det viset.
Kommissarien, som har gått fram till Barkhausen bara för att ge honom den utlovade belöningen och sedan låta honom gå hem, låter nu sedelpacken ligga kvar i fickan och lyssnar belåtet, när Barkhausen i grov ton replikerar: Lät jag dig kanske inte löpa, Enno? Om du, ditt nöt, genast låter fånga dig igen, kan jag hjälpa det, kanske? Jag har då hållit vad jag har lovat.
Och när professorns assistent – som inte är någon annan än en åldrad Zoja Berjozkina – erkänner att hon femtio år tidigare försökt begå självmord på grund av kärlek replikerar han: »Strunt… Av kärlek ska man bygga broar och föda barn…« Replikerna ekar av privata referenser: till Tonja Gumilina, som begick självmord för Majakovskijs skull – och till Elly/Patricia, hans egen kärleksfrukt.
”Vad tror pastorn att jag kan göra?” replikerar doktorn.
”Jag såg ännu mera”, replikerar kommissarien fundersamt.
”Jag tar tag i det”, replikerar han snabbt och gör henne glad.
”Har denna världen fått frid, tycker pastorn?” replikerar Quangel.
”Det säger du bara för att det är sant”, replikerar mamma, men hon ler.
”Säger kammarrättsrådet det?” replikerar hon sinnesfrånvarande, men ändå en smula förundrad.
– Mäh! Säg till HENNE att jag tänker åka med mamma och att HON kan promenera! replikerar Elsa genast.
”Självklart kan vi det, men hur det fungerar i praktiken kan bara ni som jobbar här svara på”, replikerar Göran lugnt.
Tror hon verkligen att ett fredagsskratt skulle bringa olycka över henne och Azorerna? Den uppgivna blicken replikerar: ”Har jag något val?”.
När hon frågar Hanna Pers om hon hörde något replikerar denna att det gjorde hon inte, såvida Hanna inte menade hungern som mullrar i hennes mage.
Far harklar sig, replikerar en smula barskt att visst hade Per en synnerligen välstämd strupe men att genast koppla samman denna med den himmelske Herren är naivt, för att inte säga hädiskt.
Men nu blir han sårad i djupet av sin fåfänga och han replikerar i kort ton: ”Om du bara hade varit ute härifrån, säger du, farsan! Du kommer aldrig ut ur den här inrättningen så länge du lever, det kan jag tala om för dig!”.
Snabbare än han brukar replikerar Quangel: Och vad ska vi ta oss till med rikedomen? Kan jag äta den? Sover jag bättre, när jag blir rik? Ska jag inte längre behöva gå till fabriken när jag blir rik, och vad ska jag då göra hela dagen? Nej, Barkhausen, jag vill inte bli rik och i synnerhet inte på det viset.
Kommissarien, som har gått fram till Barkhausen bara för att ge honom den utlovade belöningen och sedan låta honom gå hem, låter nu sedelpacken ligga kvar i fickan och lyssnar belåtet, när Barkhausen i grov ton replikerar: Lät jag dig kanske inte löpa, Enno? Om du, ditt nöt, genast låter fånga dig igen, kan jag hjälpa det, kanske? Jag har då hållit vad jag har lovat.
Och när professorns assistent – som inte är någon annan än en åldrad Zoja Berjozkina – erkänner att hon femtio år tidigare försökt begå självmord på grund av kärlek replikerar han: »Strunt… Av kärlek ska man bygga broar och föda barn…« Replikerna ekar av privata referenser: till Tonja Gumilina, som begick självmord för Majakovskijs skull – och till Elly/Patricia, hans egen kärleksfrukt.