Rantatalo i en mening
TURE RANTATALO: Jag har inte satt mig in i det.
Vi måste ställa makthavare som Rantatalo mot väggen.
Vi försökte också utröna var Rantatalo stod politiskt.
Men strejkledaren Rantatalo var en viktig aktör i ett dramatiskt skede.
Herbert och jag intervjuade strejkledaren Ture Rantatalo den 27 februari.
Det var förståeligt och ursäktligt att Rantatalo velat dölja den anknytningen.
Rantatalo var, skrev Lagercrantz, ”inte snabbtänkt och vig nog för att försvara sig”.
Det blev alltså viktigt att bland annat fråga Rantatalo om jämlikhetssträvandena i samhället.
Anta att Herbert och jag hade stirrat på Rantatalo med respekt gränsande till beundran och att alla våra frågor varit baserade på föreställningen att det var synd om gruvarbetarna.
Var Rantatalo fortfarande kommunist – hans ”barndomstro” som Lagercrantz talade om? Kunde i så fall framgångar för Rantatalo och hans strejkande kamrater få betydelse på ett vidare politiskt plan?.
Det är heller inte för mycket sagt att Lagercrantz engagerat sig i gruvarbetarnas kamp: Jag har haft tillfälle att flera gånger samtala med Ture Rantatalo och jag tror att han saknar talanger för lögn och förställning.
Vad händer under makthavaren Rantatalo med yttrandefriheten och demokratin? Hade den upphetsade Lagercrantz en dåligt utvecklad känsla för komplikationer? Var det bara hos Dante, Proust och Strindberg som han fann sig utmanad?.
Fanns det till exempel anledning att betrakta gruvarbetarna som en höglönegrupp jämfört med textilarbetarna längre söderöver? Hade Rantatalo funderat över sådana problem? Hade han under alla sina år av facklig aktivitet tagit reda på vad de verkliga låglönegrupperna tjänade?.
Var det rimligt att betrakta Rantatalo som en hjälte? Vad skulle hända med ett samhälle som drabbades av ett ökat kommunistiskt inflytande? Hade Olof Lagercrantz möjligen funderat över den frågan? De journalister som reste till malmfälten i entusiastisk berusning – var de säkra på att de hade lyckats fånga de väsentliga problemen i sammanhanget? Var det etablissemanget i Stockholm, med den hårt trängde Olof Palme i spetsen, som hade begripit vad striden egentligen gällde, alltså något så grundläggande som den fackliga och politiska demokratin?.
Vi måste ställa makthavare som Rantatalo mot väggen.
Vi försökte också utröna var Rantatalo stod politiskt.
Men strejkledaren Rantatalo var en viktig aktör i ett dramatiskt skede.
Herbert och jag intervjuade strejkledaren Ture Rantatalo den 27 februari.
Det var förståeligt och ursäktligt att Rantatalo velat dölja den anknytningen.
Rantatalo var, skrev Lagercrantz, ”inte snabbtänkt och vig nog för att försvara sig”.
Det blev alltså viktigt att bland annat fråga Rantatalo om jämlikhetssträvandena i samhället.
Anta att Herbert och jag hade stirrat på Rantatalo med respekt gränsande till beundran och att alla våra frågor varit baserade på föreställningen att det var synd om gruvarbetarna.
Var Rantatalo fortfarande kommunist – hans ”barndomstro” som Lagercrantz talade om? Kunde i så fall framgångar för Rantatalo och hans strejkande kamrater få betydelse på ett vidare politiskt plan?.
Det är heller inte för mycket sagt att Lagercrantz engagerat sig i gruvarbetarnas kamp: Jag har haft tillfälle att flera gånger samtala med Ture Rantatalo och jag tror att han saknar talanger för lögn och förställning.
Vad händer under makthavaren Rantatalo med yttrandefriheten och demokratin? Hade den upphetsade Lagercrantz en dåligt utvecklad känsla för komplikationer? Var det bara hos Dante, Proust och Strindberg som han fann sig utmanad?.
Fanns det till exempel anledning att betrakta gruvarbetarna som en höglönegrupp jämfört med textilarbetarna längre söderöver? Hade Rantatalo funderat över sådana problem? Hade han under alla sina år av facklig aktivitet tagit reda på vad de verkliga låglönegrupperna tjänade?.
Var det rimligt att betrakta Rantatalo som en hjälte? Vad skulle hända med ett samhälle som drabbades av ett ökat kommunistiskt inflytande? Hade Olof Lagercrantz möjligen funderat över den frågan? De journalister som reste till malmfälten i entusiastisk berusning – var de säkra på att de hade lyckats fånga de väsentliga problemen i sammanhanget? Var det etablissemanget i Stockholm, med den hårt trängde Olof Palme i spetsen, som hade begripit vad striden egentligen gällde, alltså något så grundläggande som den fackliga och politiska demokratin?.
Tyvärr har vi ännu inga exempelmeningar för detta ordet.