Rackarna i en mening
De rackarna är otroligt dyra.
Här har vi dom små rackarna.
Till och med hundarna börjar bli hungriga, de glupska rackarna.
Jag började lära mig om blommor på Norrtäljeanstalten och älskar de rackarna.
”Då kanske vi förstör nåt om vi slår till mot dom här rackarna nu”, sa Bergenhem.
Inte råttorna i bunkern, utan de där feta rackarna som den svenske författaren E berättar om i en av sina romaner.
Det såg så lätt ut när Gutte gjorde det men det var mycket svårare när jag själv skulle få tag på de små rackarna.
Visst – fast jag tänkte nog att vi sedan skulle skjutsa dom små rackarna till djurskyddsföreningen eller något sådant.
Som brukade baka pannkakor och servera i trädgården bara för att det var så mysigt att ha de små piggiga rackarna omkring sig.
Det är nu meningen att jag ska svara att allt är bra, eller okej, eller att man får ta en dag i taget, eller att det är bättre än man kan tro, och jag lovar att jag öppnade munnen för att säga något sådant, men i stället höll jag upp den oranga burken med sömnpiller och hasplade ur mig: Jag äter de här små rackarna och ändå kan jag inte sova, så jag tar fler piller och sen drömmer jag mardrömmar som jag inte kan vakna upp ur eftersom de här jävla pillren inte låter mig, och när jag till sist vaknar är jag tröttare än innan, och det är inte så att jag vill vakna, för när jag gör det tänker jag bara på Hailey och vill somna om igen.
hade alltför länge sluppit detta (den kvinnliga kroppens) liv – den kvinnliga kroppens innersta och oundvikliga liv, så som pojkarna i fosterhemmet för länge sedan hade tvingat yngre, rädda flickor till att våndas och skrika och sparka och fäkta med armarna under sig medan Dyflickan hade sluppit undan, Dyflickan ville i alla fall tro att hon hade sluppit undan pojkarna med de vassa armbågarna, pojkarna med de höga skratten, hundlika, grymma och med blanka ögon – de som efteråt hotade med att de skulle strypa flickorna om de »skvallrade« – fast kanske var det ett skämt och inte något hot – allt det som hänt var ett skämt, inte något hot – och inte på allvar – precis som mycket i barndomen (kanske) var ett skämt och inte på allvar och hur som helst bortglömt, som när mrs Skedd frågade om de där små rackarna hade rört henne och hon stumt och undvikande hade skakat på huvudet och mrs Skedd valde att tro på henne eller att i alla fall inte fråga mer, och när hon hade gömt sig – krupit in i det illaluktande mörka utrymmet under trappan – när mannen med det stripiga håret skrattande drog ut henne i fötterna – hon gjorde det instinktivt precis som hon nu instinktivt hopkrupen och nerhukad vågade dra sig undan från de andra och till sin lättnad på något sätt befann sig under bron eller – det var senare, längre bort på vägen – det var flera timmar senare – hopkrupen under en väg i ett avloppsdike, naken, darrande och ändå lättad och glad – glad över att tro att hon sluppit undan och nu måste ta sig tillbaka hem – var nu »hemma« var någonstans – och göra det slugt som ett vilt djur, på natten så att ingen såg henne; hopkrupen i det smutsiga avloppsdiket länge, länge, ända tills det hördes ett krafsande, syntes ett plötsligt ljussken, skrik och skratt, och hon hade hittats där hon gömde sig, där hon patetiskt nog gömde sig, men männen hade naturligtvis spårat upp henne, dragit fram henne i fötterna så att kroppen blev sönderskrapad, skinnet revs upp och slets itu och blödde: Trodde du att du skulle kunna slippa undan – det här?.
Här har vi dom små rackarna.
Till och med hundarna börjar bli hungriga, de glupska rackarna.
Jag började lära mig om blommor på Norrtäljeanstalten och älskar de rackarna.
”Då kanske vi förstör nåt om vi slår till mot dom här rackarna nu”, sa Bergenhem.
Inte råttorna i bunkern, utan de där feta rackarna som den svenske författaren E berättar om i en av sina romaner.
Det såg så lätt ut när Gutte gjorde det men det var mycket svårare när jag själv skulle få tag på de små rackarna.
Visst – fast jag tänkte nog att vi sedan skulle skjutsa dom små rackarna till djurskyddsföreningen eller något sådant.
Som brukade baka pannkakor och servera i trädgården bara för att det var så mysigt att ha de små piggiga rackarna omkring sig.
Det är nu meningen att jag ska svara att allt är bra, eller okej, eller att man får ta en dag i taget, eller att det är bättre än man kan tro, och jag lovar att jag öppnade munnen för att säga något sådant, men i stället höll jag upp den oranga burken med sömnpiller och hasplade ur mig: Jag äter de här små rackarna och ändå kan jag inte sova, så jag tar fler piller och sen drömmer jag mardrömmar som jag inte kan vakna upp ur eftersom de här jävla pillren inte låter mig, och när jag till sist vaknar är jag tröttare än innan, och det är inte så att jag vill vakna, för när jag gör det tänker jag bara på Hailey och vill somna om igen.
hade alltför länge sluppit detta (den kvinnliga kroppens) liv – den kvinnliga kroppens innersta och oundvikliga liv, så som pojkarna i fosterhemmet för länge sedan hade tvingat yngre, rädda flickor till att våndas och skrika och sparka och fäkta med armarna under sig medan Dyflickan hade sluppit undan, Dyflickan ville i alla fall tro att hon hade sluppit undan pojkarna med de vassa armbågarna, pojkarna med de höga skratten, hundlika, grymma och med blanka ögon – de som efteråt hotade med att de skulle strypa flickorna om de »skvallrade« – fast kanske var det ett skämt och inte något hot – allt det som hänt var ett skämt, inte något hot – och inte på allvar – precis som mycket i barndomen (kanske) var ett skämt och inte på allvar och hur som helst bortglömt, som när mrs Skedd frågade om de där små rackarna hade rört henne och hon stumt och undvikande hade skakat på huvudet och mrs Skedd valde att tro på henne eller att i alla fall inte fråga mer, och när hon hade gömt sig – krupit in i det illaluktande mörka utrymmet under trappan – när mannen med det stripiga håret skrattande drog ut henne i fötterna – hon gjorde det instinktivt precis som hon nu instinktivt hopkrupen och nerhukad vågade dra sig undan från de andra och till sin lättnad på något sätt befann sig under bron eller – det var senare, längre bort på vägen – det var flera timmar senare – hopkrupen under en väg i ett avloppsdike, naken, darrande och ändå lättad och glad – glad över att tro att hon sluppit undan och nu måste ta sig tillbaka hem – var nu »hemma« var någonstans – och göra det slugt som ett vilt djur, på natten så att ingen såg henne; hopkrupen i det smutsiga avloppsdiket länge, länge, ända tills det hördes ett krafsande, syntes ett plötsligt ljussken, skrik och skratt, och hon hade hittats där hon gömde sig, där hon patetiskt nog gömde sig, men männen hade naturligtvis spårat upp henne, dragit fram henne i fötterna så att kroppen blev sönderskrapad, skinnet revs upp och slets itu och blödde: Trodde du att du skulle kunna slippa undan – det här?.
– Jag rackar inte ner på någon.
Du rackar ner på dig själv, men det finns inget att ha dåligt samvete för, Laurie.
Du rackar ner på dig själv, men det finns inget att ha dåligt samvete för, Laurie.
Tyvärr har vi ännu inga exempelmeningar för detta ordet.
– Vad menar du? frågade han med ett osäkert leende och började peta på sin racket.
De få andra män han såg till därinne rörde sig påfallande långsamt, någon bar på en racket.
Strunt samma att jag dagen därpå skulle beväpnas med en racket och släppas lös bland resten av eleverna.
Han ser några som tittar åt deras håll, en ung kvinna håller i en boll som ska slås iväg med ett löjligt stort racket.
Jag vände på mitt racket i andra set och plötsligt blev mitt gamla slitna Tretorn av trä en elgitarr och garageporten en vägg med Marshallhögtalare.
Han släpade pojken över hallen, bort dit där serveringsbordet hade stått, och tryckte honom så hårt mot väggen att hans huvud studsade mot putsen med samma ljud som när en tennisboll träffar en racket.
År 1972 satte Bushnell Alcorn på att skapa en arkadspelsversion av TV-spelet Pong, som går ut på att två spelare slår till en prick på skärmen genom att flytta på ett streck som fungerar som en racket, eller »paddel« (om du är under fyrtio får du fråga dina föräldrar).
De få andra män han såg till därinne rörde sig påfallande långsamt, någon bar på en racket.
Strunt samma att jag dagen därpå skulle beväpnas med en racket och släppas lös bland resten av eleverna.
Han ser några som tittar åt deras håll, en ung kvinna håller i en boll som ska slås iväg med ett löjligt stort racket.
Jag vände på mitt racket i andra set och plötsligt blev mitt gamla slitna Tretorn av trä en elgitarr och garageporten en vägg med Marshallhögtalare.
Han släpade pojken över hallen, bort dit där serveringsbordet hade stått, och tryckte honom så hårt mot väggen att hans huvud studsade mot putsen med samma ljud som när en tennisboll träffar en racket.
År 1972 satte Bushnell Alcorn på att skapa en arkadspelsversion av TV-spelet Pong, som går ut på att två spelare slår till en prick på skärmen genom att flytta på ett streck som fungerar som en racket, eller »paddel« (om du är under fyrtio får du fråga dina föräldrar).
’Tis a hard Punishment sometimes call’d Pressin’ to Death which is us’d to make a Prisoner plead guilty or not guilty, an’ ’tis barbarick, fer verily ’tis worse than the Rack o’ Old.
They kill’d their Prey and skinn’d it where it lay, then grill’d its Meat the way the Savages had taught, upon a sort of Rack the Caribs call’d a Bukan, made of green Wood and lasht with greenest Vines.
They kill’d their Prey and skinn’d it where it lay, then grill’d its Meat the way the Savages had taught, upon a sort of Rack the Caribs call’d a Bukan, made of green Wood and lasht with greenest Vines.