Racer i en mening
Det var en racer som kom, det var sjöpoliser.
Det såg stylat ut, en ny racer mot en sliten vägg.
Sitter nere i cykelkällaren och putsar på sin egen racer.
Visst ingår en del spännande biljakter, tuff förarutbildningar på racer banaoch annat skoj i jobbet.
Cykeln var en racer, Winter fastnade i växlarna och den flyende därframme svängde höger på Karlbergsvägen och var försvunnen.
Det svarta grenverket rämnade, det var mitt i parken, den cyklande dåren rev iväg över grusgången, Winter skrek någonting, stanna kanske, han hörde inte själv, eller polis men det lät löjligt också i hans egna öron, det var ingen hemlighet längre, den cyklande polisen, här är polisen som mitt i gatan kör, han visar hur man stör, han visar vad man bör, visar hur man gör, Winter var uppe på sin racer igen, snubblade till med högerpedalen, var iväg, det brände till i röven, han hade en liten hemorrojd som hängt med några år, nästan osynlig, eller okänslig rättare sagt, men nu brände fanskapet som eld, han hade inte tid att stanna och stryka på Alcosanal, hade ju inte med sig tuben, det finns gränser för vad man kan bära med sig för alla lägen, man kan till exempel inte ha med sig cykelhjälm överallt ifall man någon gång behöver sno en cykel, den här racern var bra, han kanske skulle konfiskera den som bevismaterial, det fick de ta sedan, han var ute från Karlaplan nu, på väg ner mot vattnet igen, den andre hade dragit höger och nu svängde han vänster därborta, Winter såg honom när han själv svängde, nej kastade sig in i korsningen, Grevgatan var tyst och mörk och lång, det kändes som om de var ensamma, han och hans byte, i ett eget universum, fyllt av svett och adrenalin och mjölksyra, av skräck, rädsla, förnedring, hat, det kanske var hat, hans eget, den andres, ytterligare andras, Winter störtade över Linnégatan utan att titta åt sidorna, över Storgatan.
Det såg stylat ut, en ny racer mot en sliten vägg.
Sitter nere i cykelkällaren och putsar på sin egen racer.
Visst ingår en del spännande biljakter, tuff förarutbildningar på racer banaoch annat skoj i jobbet.
Cykeln var en racer, Winter fastnade i växlarna och den flyende därframme svängde höger på Karlbergsvägen och var försvunnen.
Det svarta grenverket rämnade, det var mitt i parken, den cyklande dåren rev iväg över grusgången, Winter skrek någonting, stanna kanske, han hörde inte själv, eller polis men det lät löjligt också i hans egna öron, det var ingen hemlighet längre, den cyklande polisen, här är polisen som mitt i gatan kör, han visar hur man stör, han visar vad man bör, visar hur man gör, Winter var uppe på sin racer igen, snubblade till med högerpedalen, var iväg, det brände till i röven, han hade en liten hemorrojd som hängt med några år, nästan osynlig, eller okänslig rättare sagt, men nu brände fanskapet som eld, han hade inte tid att stanna och stryka på Alcosanal, hade ju inte med sig tuben, det finns gränser för vad man kan bära med sig för alla lägen, man kan till exempel inte ha med sig cykelhjälm överallt ifall man någon gång behöver sno en cykel, den här racern var bra, han kanske skulle konfiskera den som bevismaterial, det fick de ta sedan, han var ute från Karlaplan nu, på väg ner mot vattnet igen, den andre hade dragit höger och nu svängde han vänster därborta, Winter såg honom när han själv svängde, nej kastade sig in i korsningen, Grevgatan var tyst och mörk och lång, det kändes som om de var ensamma, han och hans byte, i ett eget universum, fyllt av svett och adrenalin och mjölksyra, av skräck, rädsla, förnedring, hat, det kanske var hat, hans eget, den andres, ytterligare andras, Winter störtade över Linnégatan utan att titta åt sidorna, över Storgatan.
Det svarta grenverket rämnade, det var mitt i parken, den cyklande dåren rev iväg över grusgången, Winter skrek någonting, stanna kanske, han hörde inte själv, eller polis men det lät löjligt också i hans egna öron, det var ingen hemlighet längre, den cyklande polisen, här är polisen som mitt i gatan kör, han visar hur man stör, han visar vad man bör, visar hur man gör, Winter var uppe på sin racer igen, snubblade till med högerpedalen, var iväg, det brände till i röven, han hade en liten hemorrojd som hängt med några år, nästan osynlig, eller okänslig rättare sagt, men nu brände fanskapet som eld, han hade inte tid att stanna och stryka på Alcosanal, hade ju inte med sig tuben, det finns gränser för vad man kan bära med sig för alla lägen, man kan till exempel inte ha med sig cykelhjälm överallt ifall man någon gång behöver sno en cykel, den här racern var bra, han kanske skulle konfiskera den som bevismaterial, det fick de ta sedan, han var ute från Karlaplan nu, på väg ner mot vattnet igen, den andre hade dragit höger och nu svängde han vänster därborta, Winter såg honom när han själv svängde, nej kastade sig in i korsningen, Grevgatan var tyst och mörk och lång, det kändes som om de var ensamma, han och hans byte, i ett eget universum, fyllt av svett och adrenalin och mjölksyra, av skräck, rädsla, förnedring, hat, det kanske var hat, hans eget, den andres, ytterligare andras, Winter störtade över Linnégatan utan att titta åt sidorna, över Storgatan.