Produktionsmedlen i en mening
Kommunismens mål är att människorna ska äga produktionsmedlen.
Socialism innebär att staten äger produktionsmedlen, kapitalism att de ligger i privata händer.
Men han var inte någon marxist, som ansåg att den viktigaste politiska frågan var vem som ägde produktionsmedlen.
Och sedan? Proletariatet måste gripa den politiska makten, meddelade Engels, och förvandla produktionsmedlen till statsegendom.
Produktionsmedlen nationaliserades, privat handel förbjöds, pengar som betalningsmedel avskaffades och arbetet närmast militariserades.
Den svenska socialdemokratin hade avvisat idén om samhälleligt ägande till produktionsmedlen och accepterat marknadsekonomins grundprinciper.
Produktionsmedlen centraliseras, och arbetets samhälleliga karaktär utvecklas, tills produktionsprocessen inte längre ryms innanför det kapitalistiska skalet.
I grunden var det samma fråga som Sven Svensson i Dagens Nyheter ställde efter Palmes tillträde som statsminister: Den politiskt ömtåligaste frågan för Olof Palme gäller kapitalägarnas inflytande över produktionsmedlen.
Min hypotes är att båda älskade fonderna som tanke, som idé, som förverkligandet av en dröm, drömmen om det klasslösa samhället, det samhälle som – enligt en möjlig analys – utesluter privat äganderätt till produktionsmedlen.
Jag syftar på ett helt annat, långsiktigt och av samhällsvetare diskuterat problem: vad händer med ett samhälle där produktionsmedlen socialiseras och där planhushållningen vinner insteg? Hur går det till exempel med pressfriheten, som Tingsten undrade?.
90 Detta med anledning av utgivningen av Hubert Howe Bancrofts The Native Races in the Pacific States of North America (1875; Infödingsraserna i Nordamerikas stater vid Stilla havs-kusten), som tycktes mindre betona produktionsmedlen och mera blodsbandens roll i formandet av de tidigare amerikanska primitiva samhällena.
Har sådana debattörer begrundat löntagarfonderna, ett försök till en gigantisk socialiseringsaktion i modern tid? Har de funderat över den väldiga ansvällning av pensionsfonderna som löpande sker? Vem ska ha makten över dessa maktmedel? Den amerikanske företagsanalytikern och Schumpeter-lärjungen Peter Drucker påpekade redan på sextiotalet att USA i viss mening redan var socialiserat, även om ingen riktigt upptäckt det: Om socialism kan definieras så att arbetaren äger produktionsmedlen – och det är den vanliga definitionen – då är USA det mest socialistiska landet i världen.
Socialism innebär att staten äger produktionsmedlen, kapitalism att de ligger i privata händer.
Men han var inte någon marxist, som ansåg att den viktigaste politiska frågan var vem som ägde produktionsmedlen.
Och sedan? Proletariatet måste gripa den politiska makten, meddelade Engels, och förvandla produktionsmedlen till statsegendom.
Produktionsmedlen nationaliserades, privat handel förbjöds, pengar som betalningsmedel avskaffades och arbetet närmast militariserades.
Den svenska socialdemokratin hade avvisat idén om samhälleligt ägande till produktionsmedlen och accepterat marknadsekonomins grundprinciper.
Produktionsmedlen centraliseras, och arbetets samhälleliga karaktär utvecklas, tills produktionsprocessen inte längre ryms innanför det kapitalistiska skalet.
I grunden var det samma fråga som Sven Svensson i Dagens Nyheter ställde efter Palmes tillträde som statsminister: Den politiskt ömtåligaste frågan för Olof Palme gäller kapitalägarnas inflytande över produktionsmedlen.
Min hypotes är att båda älskade fonderna som tanke, som idé, som förverkligandet av en dröm, drömmen om det klasslösa samhället, det samhälle som – enligt en möjlig analys – utesluter privat äganderätt till produktionsmedlen.
Jag syftar på ett helt annat, långsiktigt och av samhällsvetare diskuterat problem: vad händer med ett samhälle där produktionsmedlen socialiseras och där planhushållningen vinner insteg? Hur går det till exempel med pressfriheten, som Tingsten undrade?.
90 Detta med anledning av utgivningen av Hubert Howe Bancrofts The Native Races in the Pacific States of North America (1875; Infödingsraserna i Nordamerikas stater vid Stilla havs-kusten), som tycktes mindre betona produktionsmedlen och mera blodsbandens roll i formandet av de tidigare amerikanska primitiva samhällena.
Har sådana debattörer begrundat löntagarfonderna, ett försök till en gigantisk socialiseringsaktion i modern tid? Har de funderat över den väldiga ansvällning av pensionsfonderna som löpande sker? Vem ska ha makten över dessa maktmedel? Den amerikanske företagsanalytikern och Schumpeter-lärjungen Peter Drucker påpekade redan på sextiotalet att USA i viss mening redan var socialiserat, även om ingen riktigt upptäckt det: Om socialism kan definieras så att arbetaren äger produktionsmedlen – och det är den vanliga definitionen – då är USA det mest socialistiska landet i världen.
Tyvärr har vi ännu inga exempelmeningar för detta ordet.
Nu riktade de sin uppmärksamhet mot det förflutna och hävdade att det var en periods ekonomiska tillstånd (basen) – dess utvecklingsnivåer av teknik, arbetsfördelning, produktionsmedel etc.
Den kommer dock att bli praktfull ty sådana mängder av varor av alla slag har aldrig slungats ut på marknaden, och inte heller har det någonsin funnits så kolossala produktionsmedel, sa Engels i en prognos den 2 mars 1852 som flyttade fram den troliga härdsmältan till hösten-vintern.
I det statskapitalistiska, liberala samhälle de levde i nu, hamnade makten över i stort sett alla samhällets tillgångar – materiella och immateriella, bostäder, jobb, produktionsmedel, allting – i händerna på ett mycket begränsat antal personer och grupper av människor, i princip de besuttna och den socialdemokratiska nomenklaturan.
Den kommer dock att bli praktfull ty sådana mängder av varor av alla slag har aldrig slungats ut på marknaden, och inte heller har det någonsin funnits så kolossala produktionsmedel, sa Engels i en prognos den 2 mars 1852 som flyttade fram den troliga härdsmältan till hösten-vintern.
I det statskapitalistiska, liberala samhälle de levde i nu, hamnade makten över i stort sett alla samhällets tillgångar – materiella och immateriella, bostäder, jobb, produktionsmedel, allting – i händerna på ett mycket begränsat antal personer och grupper av människor, i princip de besuttna och den socialdemokratiska nomenklaturan.