Pipskägg i en mening
Och sedan dök det upp en annan man, en vän till den med pipskägg.
Han är i 50-årsåldern, bär pipskägg och hängslen över en linneskjorta.
Ovårdat blont hår som liknade Kurt Cobains, brunt pipskägg, motorcykeljacka.
Han hade tunt pipskägg och kunde ha varit i femtioårsåldern, möjligtvis yngre.
Björn Dufwa hade vitt pipskägg och mörkt stripigt hår som nästan helt täckte öronen.
Han var en kortvuxen man med brunt lockigt hår, stålbågade glasögon och ett litet pipskägg.
Han hade silvergrått hår och silvergrå mustasch och pipskägg; han var klädd i tredelad grå kostym.
I ett litet kontor satt en spenslig, mager man med pipskägg och en kalott som framhävde ett par utstående öron.
Två stolar bort sitter en kille med långt, fett hår och glest pipskägg, slitna jeans och glansig, påtänd blick.
Det var ingen som jag kände – eller gjorde jag det? Han hade glest pipskägg, hans mun såg ut som ett stort fuktigt ärr.
Wadkins högra hand var Sergej Lebie, en välklädd, skallig jugoslav med svart pipskägg som fick honom att likna en Mefisto i kostym.
Mannen, som hade ett grått pipskägg, tog fram ett papper ur sin portfölj och visade det för översten som ryckte på axlarna och pekade på Anna Palm.
Jag kunde inte förmå mig själv att titta dit, men i ögonvrån såg jag att den ilskne mannen med pipskägg – och flera andra – studerade pappa och mig.
Ur sitt sfinxansikte trollade Obadiah fram ett leende som lyfte spetsen på hans vita pipskägg när vände sig mot Edom: ”Åh … det var så länge sen”, mumlade han, som om han pratade med sig själv.
En av de andra psykologerna i projektet – en ung tysk-amerikan med pipskägg som hade det tråkiga efternamnet Fugger – hade försökt att ta sig friheten att utnyttja denna möjlighet för egen del, men blivit ertappad.
Herr kriminalrådet Zott var en liten mansperson med pipskägg och isterbuk, liksom hämtad direkt ur någon historia av Ernst Theodor Amadeus Hoffmann, en varelse liksom komponerad av papper, arkivdamm, bläck och en massa skarpsinne.
Med sitt lika strålande vita pipskägg, sitt vänliga ansikte och sina genomträngande svarta ögon verkade han som klippt och skuren ur en film om en jazzmusiker som efter att ha dött hade återvänt till jorden som någons skyddsängel.
Gamle Värnamo var en trind, friskt portvinsrödkindad pygmé i sjuttioårsåldern, som med vitt pipskägg och vita yviga Napoleon den tredje-mustacher fåfängt försökte få sin beskedliga gemytlighet att verka högdragen och vördnadsbjudande.
Jag känner en växande irritation, jag kan riktigt se kompositören framför mig, någon överkultiverad ung man med ett välansat pipskägg och ett tvetydigt litet leende, och han skriver sina stycken med en livstrött axelryckning, som om han ville säga att ingenting ändå spelar någon roll.
Han är i 50-årsåldern, bär pipskägg och hängslen över en linneskjorta.
Ovårdat blont hår som liknade Kurt Cobains, brunt pipskägg, motorcykeljacka.
Han hade tunt pipskägg och kunde ha varit i femtioårsåldern, möjligtvis yngre.
Björn Dufwa hade vitt pipskägg och mörkt stripigt hår som nästan helt täckte öronen.
Han var en kortvuxen man med brunt lockigt hår, stålbågade glasögon och ett litet pipskägg.
Han hade silvergrått hår och silvergrå mustasch och pipskägg; han var klädd i tredelad grå kostym.
I ett litet kontor satt en spenslig, mager man med pipskägg och en kalott som framhävde ett par utstående öron.
Två stolar bort sitter en kille med långt, fett hår och glest pipskägg, slitna jeans och glansig, påtänd blick.
Det var ingen som jag kände – eller gjorde jag det? Han hade glest pipskägg, hans mun såg ut som ett stort fuktigt ärr.
Wadkins högra hand var Sergej Lebie, en välklädd, skallig jugoslav med svart pipskägg som fick honom att likna en Mefisto i kostym.
Mannen, som hade ett grått pipskägg, tog fram ett papper ur sin portfölj och visade det för översten som ryckte på axlarna och pekade på Anna Palm.
Jag kunde inte förmå mig själv att titta dit, men i ögonvrån såg jag att den ilskne mannen med pipskägg – och flera andra – studerade pappa och mig.
Ur sitt sfinxansikte trollade Obadiah fram ett leende som lyfte spetsen på hans vita pipskägg när vände sig mot Edom: ”Åh … det var så länge sen”, mumlade han, som om han pratade med sig själv.
En av de andra psykologerna i projektet – en ung tysk-amerikan med pipskägg som hade det tråkiga efternamnet Fugger – hade försökt att ta sig friheten att utnyttja denna möjlighet för egen del, men blivit ertappad.
Herr kriminalrådet Zott var en liten mansperson med pipskägg och isterbuk, liksom hämtad direkt ur någon historia av Ernst Theodor Amadeus Hoffmann, en varelse liksom komponerad av papper, arkivdamm, bläck och en massa skarpsinne.
Med sitt lika strålande vita pipskägg, sitt vänliga ansikte och sina genomträngande svarta ögon verkade han som klippt och skuren ur en film om en jazzmusiker som efter att ha dött hade återvänt till jorden som någons skyddsängel.
Gamle Värnamo var en trind, friskt portvinsrödkindad pygmé i sjuttioårsåldern, som med vitt pipskägg och vita yviga Napoleon den tredje-mustacher fåfängt försökte få sin beskedliga gemytlighet att verka högdragen och vördnadsbjudande.
Jag känner en växande irritation, jag kan riktigt se kompositören framför mig, någon överkultiverad ung man med ett välansat pipskägg och ett tvetydigt litet leende, och han skriver sina stycken med en livstrött axelryckning, som om han ville säga att ingenting ändå spelar någon roll.
Tyvärr har vi ännu inga exempelmeningar för detta ordet.
En man med vågigt hår, ett ansikte som verkade smalare genom pipskägget.
Pipskägget på den unge mannen som stod mellan Friðleifur och Margeir avgjorde det.
Pipskägget var borta; den afrikanska skjortan hade han bytt mot grå blazer, vit skjorta och slips.
Jätten med pipskägget såg över huvudet på de andra två och stirrade än en gång på Annamaria och mig.
Han kunde kanske kallas snygg på ett tidigt cromagnon-sätt, men ögonen såg ut att vara lika gula som det lilla pipskägget.
Den här gången blev kriminalrådet på allvar illa berörd, pipskägget skälvde, det drogs liksom en slöja för den dunkla, skarpa blicken.
Ensam arvtagare till Den Gamle på Berget som vi kalla honom, den där gubben med vita pipskägget som sitter bredvid den stiliga Dora Macson och som nyss var uppe och pratade smörja.
Hur den småväxte gamle herrn med det vita pipskägget och de av vishetens rynkor omgivna ögonen, förre kammarrättsrådet Fromm, hur han hade fått sin biljett är omöjligt att säga.
Han får en impuls att inskrida, men så ser han på den gamla kvinnan och på herrn med det vita pipskägget, som enligt passersedeln lär ska vara kammarrättsråd – och han får i sitt knekthjärta ett infall av storsinthet och tittar åter ut genom fönstret.
Jag har mest kvar bilder som poppar upp och dör bort i medvetandet på mig som avlägsna läten: han kastar bak huvudet av skratt efter ett av morfars skämt medan min mor och jag julpyntar; han håller tag om min axel och presenterar mig för en av sina gamla vänner från studenttiden; han smalnar ihop med ögonen och drar sig i det glesa pipskägget när han läser i sina viktiga böcker.
Pipskägget på den unge mannen som stod mellan Friðleifur och Margeir avgjorde det.
Pipskägget var borta; den afrikanska skjortan hade han bytt mot grå blazer, vit skjorta och slips.
Jätten med pipskägget såg över huvudet på de andra två och stirrade än en gång på Annamaria och mig.
Han kunde kanske kallas snygg på ett tidigt cromagnon-sätt, men ögonen såg ut att vara lika gula som det lilla pipskägget.
Den här gången blev kriminalrådet på allvar illa berörd, pipskägget skälvde, det drogs liksom en slöja för den dunkla, skarpa blicken.
Ensam arvtagare till Den Gamle på Berget som vi kalla honom, den där gubben med vita pipskägget som sitter bredvid den stiliga Dora Macson och som nyss var uppe och pratade smörja.
Hur den småväxte gamle herrn med det vita pipskägget och de av vishetens rynkor omgivna ögonen, förre kammarrättsrådet Fromm, hur han hade fått sin biljett är omöjligt att säga.
Han får en impuls att inskrida, men så ser han på den gamla kvinnan och på herrn med det vita pipskägget, som enligt passersedeln lär ska vara kammarrättsråd – och han får i sitt knekthjärta ett infall av storsinthet och tittar åter ut genom fönstret.
Jag har mest kvar bilder som poppar upp och dör bort i medvetandet på mig som avlägsna läten: han kastar bak huvudet av skratt efter ett av morfars skämt medan min mor och jag julpyntar; han håller tag om min axel och presenterar mig för en av sina gamla vänner från studenttiden; han smalnar ihop med ögonen och drar sig i det glesa pipskägget när han läser i sina viktiga böcker.