Pälsjägare i en mening
Han hade varit pälsjägare, den där skäggige mannen.
John Jacob Astor och hans American Fur Company kunde naturligtvis ha följt major Henrys exempel och lejt vita pälsjägare.
Hans vita pälsjägare hade visserligen slagit sig in på Blackfeet-indianernas område, men förtjänsten var dålig och insatsen hög.
Därför brukade man säga att om vilken annan pälsjägare som helst skulle ha struntat i hur Kråkkungen skrek, eller ännu värre ha skjutit med sitt jaktgevär för att döda Kråkkungen, då förstod Suttis Coldham genast att Kråkkungen ropade på honom och gjorde det av någon speciell anledning.
Därför brukade man säga att den ensamme pälsjägare, som räddade Dyflickan från en hotande död på de dyiga stränderna vid Black Snake River, bara hade en hjärna som ett barn på elva eller tolv år, och absolut inte var som en normal vuxen man på tjugonio, vilket var Suttis ålder den där aprilmorgonen 1965.
Suttis ögon som ofta såg saker utan att känna igen dem, än mindre vara intresserad av dem, till exempel sådant som var tryckt, lade omedelbart märke till fotavtrycken efter en mänsklig varelse som han utan att ta sig tid att tänka efter förstod varken var fotavtryck från någon av hans bröder eller någon annan pälsjägare eller jägare, utan fotavtrycken efter en kvinna.
Att det i gryningsdimmorna, inte ens två kilometer från den plats där barnet hade lämnats att dö, befann sig en pälsjägare som höll på att kontrollera sina fällor vid Black Snake River, och att det var denne pälsjägare som Kråkkungen ropade på, för att han skulle rädda barnet som bedövat av chocken och nästan utan att andas låg som utkastade sopor på den dyiga strandremsan.
Och så var det en stammande ung man – en pälsjägare som gått längs med Black Snake River – som hade hittat och räddat flickan – som många gånger blev intervjuad på lokalnyheterna i teve, och vid ett av dessa tillfällen stod han uppe på fördämningen ovanför den dyiga stranden, dit han hade tagit med sig sheriffens representanter för att visa dem exakt var han hade hittat den lilla flickan i dyn – tillsammans med den där gummidockan som han hade beskrivit, den som fortfarande låg där i dyn inne bland säven.
John Jacob Astor och hans American Fur Company kunde naturligtvis ha följt major Henrys exempel och lejt vita pälsjägare.
Hans vita pälsjägare hade visserligen slagit sig in på Blackfeet-indianernas område, men förtjänsten var dålig och insatsen hög.
Därför brukade man säga att om vilken annan pälsjägare som helst skulle ha struntat i hur Kråkkungen skrek, eller ännu värre ha skjutit med sitt jaktgevär för att döda Kråkkungen, då förstod Suttis Coldham genast att Kråkkungen ropade på honom och gjorde det av någon speciell anledning.
Därför brukade man säga att den ensamme pälsjägare, som räddade Dyflickan från en hotande död på de dyiga stränderna vid Black Snake River, bara hade en hjärna som ett barn på elva eller tolv år, och absolut inte var som en normal vuxen man på tjugonio, vilket var Suttis ålder den där aprilmorgonen 1965.
Suttis ögon som ofta såg saker utan att känna igen dem, än mindre vara intresserad av dem, till exempel sådant som var tryckt, lade omedelbart märke till fotavtrycken efter en mänsklig varelse som han utan att ta sig tid att tänka efter förstod varken var fotavtryck från någon av hans bröder eller någon annan pälsjägare eller jägare, utan fotavtrycken efter en kvinna.
Att det i gryningsdimmorna, inte ens två kilometer från den plats där barnet hade lämnats att dö, befann sig en pälsjägare som höll på att kontrollera sina fällor vid Black Snake River, och att det var denne pälsjägare som Kråkkungen ropade på, för att han skulle rädda barnet som bedövat av chocken och nästan utan att andas låg som utkastade sopor på den dyiga strandremsan.
Och så var det en stammande ung man – en pälsjägare som gått längs med Black Snake River – som hade hittat och räddat flickan – som många gånger blev intervjuad på lokalnyheterna i teve, och vid ett av dessa tillfällen stod han uppe på fördämningen ovanför den dyiga stranden, dit han hade tagit med sig sheriffens representanter för att visa dem exakt var han hade hittat den lilla flickan i dyn – tillsammans med den där gummidockan som han hade beskrivit, den som fortfarande låg där i dyn inne bland säven.
Tyvärr har vi ännu inga exempelmeningar för detta ordet.