Orup i en mening
Det hände nog aldrig Olivecrona eller Orup.
Lars Orup tillhörde samma utsatta kategori som min pappa.
Jag umgicks sällan privat med Olivecrona, Orup eller Söderström.
Olivecrona och Orup saknade elden och drog sig tillbaka i sval distans.
Det var svårt för mig ibland att samarbeta med Lars Orup och Gustaf Olivecrona.
Gustaf Olivecrona, Lars Orup och jag gjorde partiledarintervjuer 1966, 1967 och 1968.
Även hos Orup fanns tyngden, ansvarskänslan och identifikationen med statsintresset.
Jag hade alltså inte varit någon lämplig hovreporter, vilket däremot Lars Orup var.
Jag tror att Gustaf Olivecrona, Lars Orup, Herbert Söderström och jag balanserade varandra effektivt.
Mina bortgångna kolleger Gustaf Olivecrona, Lars Orup och Herbert Söderström hör givetvis till gruppen.
Vi bodde vägg i vägg med Orup och Sofia Wistam, ett av den tidens absolut coolaste och mest omskrivna par.
Coola kändisar som Jannike Björling, Zzajsångerskan Anna Nederdal, Orup – alla som var något – var där.
Jag kunde aldrig avgöra var Orup politiskt hörde hemma, trots att vi ständigt ältade inrikespolitiska problem.
Jag skulle inte säga att Orup, Olivecrona och Söderström var programmatiskt kritiska till etablissemanget i sig.
Den svenske tv-journalist som kommit närmast Cronkite i position och betydelse är Lars Orup, ankare i Aktuellt i många år.
Det förvånar mig att duktiga tv-journalister, som Lars Orup och Sven Strömberg, har velat exponera sig i sådana sammanhang.
(Obekväma frågor till makthavare var något som infördes genom televisionen av de tre O:na: Orup, Olivecrona och Ortmark 1966.
Äntligen och för första gången satt partiledaren och statsministern Tage Erlander framför de tre O:na, Olivecrona, Orup och Ortmark.
Tanken att män som Olivecrona och Orup skulle behandla – eller vilja behandla – högermannen och kommunisten olika föll mig aldrig in.
Jag blir upprörd, men försöker erinra mig hur balanserade kolleger som Gustaf Olivecrona och Lars Orup brukade reagera i liknande situationer.
Som man kunde vänta var Erlander också kritisk mot den intervju som de tre O:na (Olivecrona, Ortmark, Orup) gjort med honom under valkampanjen 1966.
Lars Orup brukade visserligen påpeka att det var angeläget att vi skulle betala Gunnar Sträng för hans årliga föredrag om statsverkspropositionen.
Det var inte lätt att bli alltför servil när Herbert fanns i närheten och inte lätt att bli alltför fientlig när Lars Orup deltog i förberedelserna.
Jag kände mig starkt påverkad av Olivecrona och Orup och av mitt eget känsliga journalistiska samvete, en ständigt närvarande inre kompass, men det var allt.
Mina kolleger Gustaf Olivecrona och Lars Orup, de två andra O:na, var stabilare typer, trygga, helgjutna, okomplicerade, distanserade – tycktes det mig som aldrig kom dem nära.
Även Orup var i viss mening en produkt av andra världskriget, född 1918, i åratal inkallad till militärtjänst, ständigt matad med rykten om att den nazistiska attacken skulle komma.
Ett utmärkt recept är också att skaffa sig tillgång till självständiga, medvetna, etiskt intresserade kolleger, motsvarigheter till Gustaf Olivecrona, Lars Orup och Herbert Söderström.
Hur gick det för dessa monster av opartiskhet, Olivecrona, Ortmark, Orup? Jag bör förresten presentera ett fjärde opartiskt monster, Herbert Söderström, drabbad av begåvning och komplikationer.
Lars Orup alternerade med mig som programledare och denne stillsamme och distanserade man tog ofta emot inlämnade förslag utan kommentarer och använde dem sedan i sändningen i stort sett utan ändringar.
”Hur känns det att mörda en statsminister?” frågade justitieministern Herman Kling när de tre O:na – Olivecrona, Orup och jag – hade intervjuat Tage Erlander och fått honom att framstå som kraftlös och okänslig.
Jag bokade konserter med popgruppen Ubangi där Orup och Cia Berg var frontfigurer, med Kid Creole and the Coconuts och med Johnny Thunders som gjorde ett skandalomsusat framträdande i tv-programmet Måndagsbörsen våren 1982.
Lars Orup tillhörde samma utsatta kategori som min pappa.
Jag umgicks sällan privat med Olivecrona, Orup eller Söderström.
Olivecrona och Orup saknade elden och drog sig tillbaka i sval distans.
Det var svårt för mig ibland att samarbeta med Lars Orup och Gustaf Olivecrona.
Gustaf Olivecrona, Lars Orup och jag gjorde partiledarintervjuer 1966, 1967 och 1968.
Även hos Orup fanns tyngden, ansvarskänslan och identifikationen med statsintresset.
Jag hade alltså inte varit någon lämplig hovreporter, vilket däremot Lars Orup var.
Jag tror att Gustaf Olivecrona, Lars Orup, Herbert Söderström och jag balanserade varandra effektivt.
Mina bortgångna kolleger Gustaf Olivecrona, Lars Orup och Herbert Söderström hör givetvis till gruppen.
Vi bodde vägg i vägg med Orup och Sofia Wistam, ett av den tidens absolut coolaste och mest omskrivna par.
Coola kändisar som Jannike Björling, Zzajsångerskan Anna Nederdal, Orup – alla som var något – var där.
Jag kunde aldrig avgöra var Orup politiskt hörde hemma, trots att vi ständigt ältade inrikespolitiska problem.
Jag skulle inte säga att Orup, Olivecrona och Söderström var programmatiskt kritiska till etablissemanget i sig.
Den svenske tv-journalist som kommit närmast Cronkite i position och betydelse är Lars Orup, ankare i Aktuellt i många år.
Det förvånar mig att duktiga tv-journalister, som Lars Orup och Sven Strömberg, har velat exponera sig i sådana sammanhang.
(Obekväma frågor till makthavare var något som infördes genom televisionen av de tre O:na: Orup, Olivecrona och Ortmark 1966.
Äntligen och för första gången satt partiledaren och statsministern Tage Erlander framför de tre O:na, Olivecrona, Orup och Ortmark.
Tanken att män som Olivecrona och Orup skulle behandla – eller vilja behandla – högermannen och kommunisten olika föll mig aldrig in.
Jag blir upprörd, men försöker erinra mig hur balanserade kolleger som Gustaf Olivecrona och Lars Orup brukade reagera i liknande situationer.
Som man kunde vänta var Erlander också kritisk mot den intervju som de tre O:na (Olivecrona, Ortmark, Orup) gjort med honom under valkampanjen 1966.
Lars Orup brukade visserligen påpeka att det var angeläget att vi skulle betala Gunnar Sträng för hans årliga föredrag om statsverkspropositionen.
Det var inte lätt att bli alltför servil när Herbert fanns i närheten och inte lätt att bli alltför fientlig när Lars Orup deltog i förberedelserna.
Jag kände mig starkt påverkad av Olivecrona och Orup och av mitt eget känsliga journalistiska samvete, en ständigt närvarande inre kompass, men det var allt.
Mina kolleger Gustaf Olivecrona och Lars Orup, de två andra O:na, var stabilare typer, trygga, helgjutna, okomplicerade, distanserade – tycktes det mig som aldrig kom dem nära.
Även Orup var i viss mening en produkt av andra världskriget, född 1918, i åratal inkallad till militärtjänst, ständigt matad med rykten om att den nazistiska attacken skulle komma.
Ett utmärkt recept är också att skaffa sig tillgång till självständiga, medvetna, etiskt intresserade kolleger, motsvarigheter till Gustaf Olivecrona, Lars Orup och Herbert Söderström.
Hur gick det för dessa monster av opartiskhet, Olivecrona, Ortmark, Orup? Jag bör förresten presentera ett fjärde opartiskt monster, Herbert Söderström, drabbad av begåvning och komplikationer.
Lars Orup alternerade med mig som programledare och denne stillsamme och distanserade man tog ofta emot inlämnade förslag utan kommentarer och använde dem sedan i sändningen i stort sett utan ändringar.
”Hur känns det att mörda en statsminister?” frågade justitieministern Herman Kling när de tre O:na – Olivecrona, Orup och jag – hade intervjuat Tage Erlander och fått honom att framstå som kraftlös och okänslig.
Jag bokade konserter med popgruppen Ubangi där Orup och Cia Berg var frontfigurer, med Kid Creole and the Coconuts och med Johnny Thunders som gjorde ett skandalomsusat framträdande i tv-programmet Måndagsbörsen våren 1982.
Tyvärr har vi ännu inga exempelmeningar för detta ordet.