Okammad i en mening
Orakad, okammad och bristfälligt igenknäppta kläder.
På klassfotona ser man en mellanblond kille med okammad lugg och pigga ekorrögon.
»En okammad, otvättad jätte med en ligists markerade drag förföljde hela tiden mig, som ›kubist‹, med sina skämt och vitsar«, mindes Burljuk.
På klassfotona ser man en mellanblond kille med okammad lugg och pigga ekorrögon.
»En okammad, otvättad jätte med en ligists markerade drag förföljde hela tiden mig, som ›kubist‹, med sina skämt och vitsar«, mindes Burljuk.
Dusty såg mot matvrån, mot Skeets nacke med det toviga, okammade håret.
Det mörkbruna håret hängde i okammade testar runt ansiktet och de blågrå ögonen saknade liv.
Han såg tröttheten i hennes gröna ögon och det okammade blonda håret förstärkte intrycket av en sömnlös natt.
Med ett litet nervöst skratt böjde jag mig ner och kröp under den okammade mannens armbåge, på samma sätt som jag brukade smita under de äldre flickornas lyfta armbågar på basketplanen, och innan han visste ordet av hade jag smitit in på damrummet.
Han kom ofta till skolan med skuggor som liknade blåmärken under ögonen, som om han hade varit uppe hela natten; han hade glasartad drömmande blick; han sov med det okammade huvudet lutat mot de korslagda armarna och ingen lärare hade då lust att väcka honom.
De studsar frenetiskt runt i lokalen som ett par Jedi-flugor och står bara stilla länge nog för att alla ska se deras okammade hår, de omatchande tröjorna och de vita fläckarna i ansiktet som Todd kommer att påstå är mjölk inför sin före detta fru, men som helt uppenbart är rester från lådan med pudrade munkar som de ätit till middag.
Det mörkbruna håret hängde i okammade testar runt ansiktet och de blågrå ögonen saknade liv.
Han såg tröttheten i hennes gröna ögon och det okammade blonda håret förstärkte intrycket av en sömnlös natt.
Med ett litet nervöst skratt böjde jag mig ner och kröp under den okammade mannens armbåge, på samma sätt som jag brukade smita under de äldre flickornas lyfta armbågar på basketplanen, och innan han visste ordet av hade jag smitit in på damrummet.
Han kom ofta till skolan med skuggor som liknade blåmärken under ögonen, som om han hade varit uppe hela natten; han hade glasartad drömmande blick; han sov med det okammade huvudet lutat mot de korslagda armarna och ingen lärare hade då lust att väcka honom.
De studsar frenetiskt runt i lokalen som ett par Jedi-flugor och står bara stilla länge nog för att alla ska se deras okammade hår, de omatchande tröjorna och de vita fläckarna i ansiktet som Todd kommer att påstå är mjölk inför sin före detta fru, men som helt uppenbart är rester från lådan med pudrade munkar som de ätit till middag.
Håret är fett och okammat.
Hans hår var alltid okammat.
Han hade en ojämn skäggstubb och håret var okammat.
Det grå håret är okammat och han drar en hand genom det.
Hon var svettig, hade okammat hår och en kjol som var alldeles för kort.
Håret var okammat och flottigt och glasögonen hängde långt ner på näsan.
Han kom vagt ihåg honom som en glad kollega med okammat långt ljust hår men nu såg han minst av allt glad ut.
Håret var okammat, han hade inte rakat sig och hans hy verkade grå – precis som på bilden av honom i tidningen.
Det axellånga håret var färgat rödbetsrött och verkade okammat och tillplattat som om hon precis hade stigit upp.
Håret var okammat och skjortan var hafsigt knäppt och hängde löst utanpå byxorna och utöver detta så var han barfota.
”Oordning, obestämt irrande på alla kunskapsområden, instängt ruvande vid dystra oljelampor; förvildning i lärd morgonrock och okammat hår istället för [din tidigare] förvildning över ölglaset …”, skrev Marx far till sonen.
Framför Malin och Zeke, i ett spartanskt inrett kontorsrum, sitter kriminalkommissarie Hans Eriksson, en man i sena fyrtioårsåldern med okammat, lockigt brunt hår och grått, sönderrökt ansikte med kinder fåriga och slappa som hos en padda.
Den utmanande framtoningen underströks av en genomfört bohemisk klädstil: långt okammat hår, bredbrättad svart hatt nerdragen över ögonbrynen, svart skjorta och svart kravatt – en byronsk hjälte på jakt efter sin konstnärliga identitet.
Han hade tagit av sig baseballkepsen och håret var okammat, mörkt med några enstaka, gråa stänk, tjockt på vissa ställen och tunnare på andra, och hårfästet hade börjat dra sig tillbaka ovanför den ljusröda pannan där man kunde se enstaka svettpärlor.
Mor var klädd i flanellskjorta, yllesockor – håret var okammat och på ena sidan av hennes sömndruckna ansikte syntes märken eftersom hon nyss tagit en tupplur – efter att ha haft en sömnlös natt – med ansiktet mot det grova tyget som soffan var klädd med.
Det gråsprängda håret, som Aaron mindes som glänsande svart på den tiden då Delray brukade ha ett pannband om det som en comanchekrigare för att injaga skräck i de vita, var nu matt och okammat och höll på att bli tunt uppe på hjässan och kinderna doldes av polisonger som var spretiga och styva som fågelfjädrar.
Hans hår var alltid okammat.
Han hade en ojämn skäggstubb och håret var okammat.
Det grå håret är okammat och han drar en hand genom det.
Hon var svettig, hade okammat hår och en kjol som var alldeles för kort.
Håret var okammat och flottigt och glasögonen hängde långt ner på näsan.
Han kom vagt ihåg honom som en glad kollega med okammat långt ljust hår men nu såg han minst av allt glad ut.
Håret var okammat, han hade inte rakat sig och hans hy verkade grå – precis som på bilden av honom i tidningen.
Det axellånga håret var färgat rödbetsrött och verkade okammat och tillplattat som om hon precis hade stigit upp.
Håret var okammat och skjortan var hafsigt knäppt och hängde löst utanpå byxorna och utöver detta så var han barfota.
”Oordning, obestämt irrande på alla kunskapsområden, instängt ruvande vid dystra oljelampor; förvildning i lärd morgonrock och okammat hår istället för [din tidigare] förvildning över ölglaset …”, skrev Marx far till sonen.
Framför Malin och Zeke, i ett spartanskt inrett kontorsrum, sitter kriminalkommissarie Hans Eriksson, en man i sena fyrtioårsåldern med okammat, lockigt brunt hår och grått, sönderrökt ansikte med kinder fåriga och slappa som hos en padda.
Den utmanande framtoningen underströks av en genomfört bohemisk klädstil: långt okammat hår, bredbrättad svart hatt nerdragen över ögonbrynen, svart skjorta och svart kravatt – en byronsk hjälte på jakt efter sin konstnärliga identitet.
Han hade tagit av sig baseballkepsen och håret var okammat, mörkt med några enstaka, gråa stänk, tjockt på vissa ställen och tunnare på andra, och hårfästet hade börjat dra sig tillbaka ovanför den ljusröda pannan där man kunde se enstaka svettpärlor.
Mor var klädd i flanellskjorta, yllesockor – håret var okammat och på ena sidan av hennes sömndruckna ansikte syntes märken eftersom hon nyss tagit en tupplur – efter att ha haft en sömnlös natt – med ansiktet mot det grova tyget som soffan var klädd med.
Det gråsprängda håret, som Aaron mindes som glänsande svart på den tiden då Delray brukade ha ett pannband om det som en comanchekrigare för att injaga skräck i de vita, var nu matt och okammat och höll på att bli tunt uppe på hjässan och kinderna doldes av polisonger som var spretiga och styva som fågelfjädrar.