Mullen i en mening
Lukten av murkna stammar, svampdofterna ur mullen.
Jenny kom upp ur mullen utan att ge ifrån sig ett ljud.
Försiktigt fattade hon fågeln och lade ned den i mullen.
Hon som ligger under mullen på kyrkogården medan han vandrar omkring här uppe.
Se, det lyckades? Hon vänder sig om, och mullen sträcker en svart hand efter henne.
De känner lugn, för de tror att hon ligger i mullen och kan uppväckas på den yttersta dagen.
Han var redan död, och någon stod där och log, ömt kanske, men också medlidsamt över mullen.
Lärpojkarna, av frisk hy, fattade de i beredskap stående skovlarna och började kasta ned mullen.
Följer hon nu med i denna svindlande fart, skall hon hamna i mullen under blommornas och trädens rötter.
Anna Månsdotter finns inte längre, hennes kvarlevor vilar snart djupt nere i mullen på Östra begravningsplatsen.
Kring honom hade den väldiga oceanen slagit sin lockande ändlöshet, men mullen hade klibbat fast vid hans fötter.
Om rättvisan alltid segrade till slut skulle den där karln inte sitta här, utan ligga under mullen bredvid sin morfar.
Hero tryckte ner hennes ansikte i mullen och kroppen började rycka så våldsamt att den lyfte från marken, men Hero stod kvar och fortsatte flytta sina händer över den.
Ni, som varje dag vandra och arbeta ute i naturen, se ni då icke ständigt underverk? Om vårarna sätta ni frön i jorden och det blir härliga blommor av dem, sedan de först dött i mullen.
Den känsla av främlingsskap han de senare åren förnummit i barnens sällskap kom över honom på nytt, och ett plötsligt oresonligt hat mot Jacob Levins syster, allt det hos henne som var för mycket bundet vid mullen och fjättrat vid detta livets materiella intressen, brände till någonstädes inne i honom.
Jenny kom upp ur mullen utan att ge ifrån sig ett ljud.
Försiktigt fattade hon fågeln och lade ned den i mullen.
Hon som ligger under mullen på kyrkogården medan han vandrar omkring här uppe.
Se, det lyckades? Hon vänder sig om, och mullen sträcker en svart hand efter henne.
De känner lugn, för de tror att hon ligger i mullen och kan uppväckas på den yttersta dagen.
Han var redan död, och någon stod där och log, ömt kanske, men också medlidsamt över mullen.
Lärpojkarna, av frisk hy, fattade de i beredskap stående skovlarna och började kasta ned mullen.
Följer hon nu med i denna svindlande fart, skall hon hamna i mullen under blommornas och trädens rötter.
Anna Månsdotter finns inte längre, hennes kvarlevor vilar snart djupt nere i mullen på Östra begravningsplatsen.
Kring honom hade den väldiga oceanen slagit sin lockande ändlöshet, men mullen hade klibbat fast vid hans fötter.
Om rättvisan alltid segrade till slut skulle den där karln inte sitta här, utan ligga under mullen bredvid sin morfar.
Hero tryckte ner hennes ansikte i mullen och kroppen började rycka så våldsamt att den lyfte från marken, men Hero stod kvar och fortsatte flytta sina händer över den.
Ni, som varje dag vandra och arbeta ute i naturen, se ni då icke ständigt underverk? Om vårarna sätta ni frön i jorden och det blir härliga blommor av dem, sedan de först dött i mullen.
Den känsla av främlingsskap han de senare åren förnummit i barnens sällskap kom över honom på nytt, och ett plötsligt oresonligt hat mot Jacob Levins syster, allt det hos henne som var för mycket bundet vid mullen och fjättrat vid detta livets materiella intressen, brände till någonstädes inne i honom.
Mull of Kintyre, Campbeltown.
Mittunder glädjen kände de mull i munnen.
Nu låg de där under jorden, förvandlade till mull.
Då kände sig Angela liten och jordisk, skapad av mull.
Och i denna förargelses fruktbara mull hade mötet med Grigoleit fallit som ett grobart frö.
När Marika kom till västra kusten och fortsatte med färja till Mull så kändes det som om hon bara fortsatte ut i vildheten.
Men vad gjorde det? Jag slapp kistan och blommorna och de svarta kvinnorna och prästen och de trenne skovlarna mull och att pappa verkligen var död.
Men också den fylliga, jordiga lukten av mull och mossa, kådan i trädstammarna, den varma, nästan nötaktiga lukten av små gnagare som gömde sig bland rötterna.
Det är nu som Ödet gör ett av sina väldiga inbrott i Svennis liv, glidtacklar honom mitt i steget, bryter löpvägen, river upp tuvor och mull och tvingar honom i en helt ny riktning, rakt in i helt nya sammanhang.
Liten och förkrympt, såg han ut som om han legat nere i jorden hela vintern och nu varligt kravlat sig upp i vårsolen med mull ännu fasthängande vid sina kläder, i sitt skägg och i de feta breda vecken, som korsade hans ansikte.
Han observerade aldrig att Agnes von Krusenstjernas plädering för erotisk öppenhet skilde sig från de manliga primitivisternas drömmar om en sexualitet där kvinnan fick vara metafor för det ursprungliga, för mull och åker (körtelfunktionalism, enligt Moa Martinson).
Hon tänkte på den väg hon hade vandrat tills hon anlände till den kala dödscellen, hon tänkte på sitt hem på Jablonskistrasse, som hon aldrig skulle få återse, hon mindes sonen Otto, när han var liten och sedan växte upp, hans barnsliga prat, de första läxbekymren, den lilla lortiga handen, som med tafatt ömhet hade trevat i hennes ansikte – o, den lilla barnhanden, som hade skapats inuti hennes kropp av hennes kött och blod, nu var den för länge sedan förvandlad till mull och hon skulle aldrig, aldrig mera få se den, känna den! Hon mindes de nätter då Trudel hade fått dela hennes bädd, då de två kvinnorna, den unga blomstrande kroppen bredvid hennes, hade legat och viskat med varandra, om den stränge pappa Otto som sov i andra sängen, om Lill-Otto och om framtidsutsikterna.
Mittunder glädjen kände de mull i munnen.
Nu låg de där under jorden, förvandlade till mull.
Då kände sig Angela liten och jordisk, skapad av mull.
Och i denna förargelses fruktbara mull hade mötet med Grigoleit fallit som ett grobart frö.
När Marika kom till västra kusten och fortsatte med färja till Mull så kändes det som om hon bara fortsatte ut i vildheten.
Men vad gjorde det? Jag slapp kistan och blommorna och de svarta kvinnorna och prästen och de trenne skovlarna mull och att pappa verkligen var död.
Men också den fylliga, jordiga lukten av mull och mossa, kådan i trädstammarna, den varma, nästan nötaktiga lukten av små gnagare som gömde sig bland rötterna.
Det är nu som Ödet gör ett av sina väldiga inbrott i Svennis liv, glidtacklar honom mitt i steget, bryter löpvägen, river upp tuvor och mull och tvingar honom i en helt ny riktning, rakt in i helt nya sammanhang.
Liten och förkrympt, såg han ut som om han legat nere i jorden hela vintern och nu varligt kravlat sig upp i vårsolen med mull ännu fasthängande vid sina kläder, i sitt skägg och i de feta breda vecken, som korsade hans ansikte.
Han observerade aldrig att Agnes von Krusenstjernas plädering för erotisk öppenhet skilde sig från de manliga primitivisternas drömmar om en sexualitet där kvinnan fick vara metafor för det ursprungliga, för mull och åker (körtelfunktionalism, enligt Moa Martinson).
Hon tänkte på den väg hon hade vandrat tills hon anlände till den kala dödscellen, hon tänkte på sitt hem på Jablonskistrasse, som hon aldrig skulle få återse, hon mindes sonen Otto, när han var liten och sedan växte upp, hans barnsliga prat, de första läxbekymren, den lilla lortiga handen, som med tafatt ömhet hade trevat i hennes ansikte – o, den lilla barnhanden, som hade skapats inuti hennes kropp av hennes kött och blod, nu var den för länge sedan förvandlad till mull och hon skulle aldrig, aldrig mera få se den, känna den! Hon mindes de nätter då Trudel hade fått dela hennes bädd, då de två kvinnorna, den unga blomstrande kroppen bredvid hennes, hade legat och viskat med varandra, om den stränge pappa Otto som sov i andra sängen, om Lill-Otto och om framtidsutsikterna.