Morrhåren i en mening
Morrhåren vibrerar ännu.
Katten kommer spatserande ut i hallen med tårta i morrhåren.
Det var vaxat och polerat så spegelblankt att man kunde räkna morrhåren i sin spegelbild (om du nu hade nos och morrhår) och det var detta som var så skrämmande för Gracie.
Jo, jag tänkte följande: För att få blod på morrhåren måste hunden onekligen vara väldigt nära offret med sina käkar och således skulle man nog kunna koppla samman hunden och kroppen rent tekniskt.
Katten kommer spatserande ut i hallen med tårta i morrhåren.
Det var vaxat och polerat så spegelblankt att man kunde räkna morrhåren i sin spegelbild (om du nu hade nos och morrhår) och det var detta som var så skrämmande för Gracie.
Jo, jag tänkte följande: För att få blod på morrhåren måste hunden onekligen vara väldigt nära offret med sina käkar och således skulle man nog kunna koppla samman hunden och kroppen rent tekniskt.
Morrhåret och en del andra fynd är nu på väg upp till SKL.
Morrhår och nos vibrerade.
inte tål de minsta morrhår.
Blommor kanske, och kanske morrhår på katter.
Grå med långa morrhår och stora svarta ögon.
Boel i Morrhår & ärtor, regi Gösta Ekman, 1986.
Jag lyckades klippa av ett blodigt morrhår från hunden.
»Regnstänk på rosor och morrhår på katter«, sjöng hon.
Det finns en etiopisk folksaga som handlar om lejonets morrhår.
Du måste skaffa mig ett morrhår som har tagits från ett levande lejon.
Jag höll till och med Bamse jävligt still så att kapten Haddock kunde klippa av ett morrhår.
Han tog fram en liten sax och skulle precis klippa ett morrhår från hunden när jycken morrade till.
Leksakskatterna i plysch på hyllorna bredvid Justines säng satt orörliga utan en ryckning i vare sig öga eller morrhår.
Precis hon som sitter och väntar på Gösta Ekmans Håna med en liten hutt whisky i damkupén på nattåget i Morrhår och ärtor.
Cillan brände sina små håriga tassar och svedde sina långa morrhår och det luktade bränd chinchilla och mamma tyckte så synd om henne.
De hade åtminstone inte kaninöron och dito svansar eller små morrhår målade på kinderna, efter vad Annie kunde förstå av rapporterna.
Hon kom tillbaka varje morgon och matade vilddjuret och flyttade sig allt närmare, tills hon en dag vågade sätta sig intill det och dra ut ett morrhår.
Det räckte att titta på Sarahs grå morrhår som kontrasterade mot hennes svarta päls och sedan titta på Gracie där man inte såg ett enda grått hårstrå.
Det var vaxat och polerat så spegelblankt att man kunde räkna morrhåren i sin spegelbild (om du nu hade nos och morrhår) och det var detta som var så skrämmande för Gracie.
Eftersom han varit en man med viss förfining, född med värdighet och stil, fann jag det under månaderna närmast efter hans död deprimerande att stöta på honom här och där i staden iförd sin billiga velourdräkt, med slokande morrhår och svansen släpande i marken efter honom.
Att göra vad? Förstora mina läppar som president Snow? Tatuera mina bröst? Färga min hud himmelsblå och operera in ädelstenar i den? Skära mönster med guldinläggningar i ansiktet på mig? Ge mig krökta rovfågelsklor? Eller morrhår som en katt? Allt det och mer därtill såg jag på människor i huvudstaden.
Och nu senast, i januari 1965, när Suttis tidigt på morgonen gick sin runda för att vittja fällorna; det var Suttis jäkla bröder som hade skickat ut honom en morgon när ingen av dem själva skulle ha velat gå ut och frysa häcken av sig, men där kommer Suttis och stapplar fram i snön som når honom ända upp till låren, han skakar i den förbannade, iskalla vinden och hälften av fällorna är täckta med snö och han kan inte hitta dem, men till sist har han hittat en – en enda! – nästan två kilometer hemifrån – inte med det han hade väntat sig i den här sanka trakten, nämligen bisamråtta eller bäver eller möjligtvis tvättbjörn, utan det han hittade var i stället en rödlo – och det hördes en svag vissling genom luckan mellan Suttis framtänder för Suttis hade aldrig tidigare i sitt liv fångat ett lodjur, för lodjur är alldeles för skygga – alldeles för listiga – men här hade ett ungdjur fastnat, det såg ut att vara mellan sex och åtta månader gammalt, fällan hade slagit igen om dess vänstra bakben och den flämtade och slickade det nerblodade, fångade benet med häftiga rörelser med den rosa tungan och nu hejdade den sig för att se upp mot Suttis, både bedjande och förebrående, anklagande – Suttis tycktes förstå att det var en hona – den hade vackra, gulbruna ögon och de vertikala pupillerna var fästa på Suttis Coldham, som förundrade sig för han hade aldrig förr sett ett sådant djur; pälsen hade silverstänk, det fanns ränder och fläckar i pälsen av samma färg som polerad mahogny, den hade tofsprydda öron, långa darrande morrhår, och så de där gulbruna ögonen som såg på honom, där han stod hopkrupen ungefär en meter bort så att han hörde lodjurets snabba flämtande andning och något som lät som Suttis! Suttis, vet du inte vem jag är? och han drogs närmare, riskabelt nära lodjurets rovdjursklor och han blev förvånad när han nu såg att det där var hans farmor Coldhams ögon, hon som hade dött vid julen det år hon fyllde åttionio, men nu var farmoderns ögon ögonen hos en ung flicka som Suttis aldrig hade känt, men som på något sätt – Suttis hade ingen aning om hur det gått till – såg på honom ur lodjurets ögon och till och med när lodjuret blottade tänderna i en skrämd väsning, kunde Suttis tydligt höra sin farmors anklagande röst: Suttis! Men Suttis, du vet ju vem jag är – du vet att du gör det!.
inte tål de minsta morrhår.
Blommor kanske, och kanske morrhår på katter.
Grå med långa morrhår och stora svarta ögon.
Boel i Morrhår & ärtor, regi Gösta Ekman, 1986.
Jag lyckades klippa av ett blodigt morrhår från hunden.
»Regnstänk på rosor och morrhår på katter«, sjöng hon.
Det finns en etiopisk folksaga som handlar om lejonets morrhår.
Du måste skaffa mig ett morrhår som har tagits från ett levande lejon.
Jag höll till och med Bamse jävligt still så att kapten Haddock kunde klippa av ett morrhår.
Han tog fram en liten sax och skulle precis klippa ett morrhår från hunden när jycken morrade till.
Leksakskatterna i plysch på hyllorna bredvid Justines säng satt orörliga utan en ryckning i vare sig öga eller morrhår.
Precis hon som sitter och väntar på Gösta Ekmans Håna med en liten hutt whisky i damkupén på nattåget i Morrhår och ärtor.
Cillan brände sina små håriga tassar och svedde sina långa morrhår och det luktade bränd chinchilla och mamma tyckte så synd om henne.
De hade åtminstone inte kaninöron och dito svansar eller små morrhår målade på kinderna, efter vad Annie kunde förstå av rapporterna.
Hon kom tillbaka varje morgon och matade vilddjuret och flyttade sig allt närmare, tills hon en dag vågade sätta sig intill det och dra ut ett morrhår.
Det räckte att titta på Sarahs grå morrhår som kontrasterade mot hennes svarta päls och sedan titta på Gracie där man inte såg ett enda grått hårstrå.
Det var vaxat och polerat så spegelblankt att man kunde räkna morrhåren i sin spegelbild (om du nu hade nos och morrhår) och det var detta som var så skrämmande för Gracie.
Eftersom han varit en man med viss förfining, född med värdighet och stil, fann jag det under månaderna närmast efter hans död deprimerande att stöta på honom här och där i staden iförd sin billiga velourdräkt, med slokande morrhår och svansen släpande i marken efter honom.
Att göra vad? Förstora mina läppar som president Snow? Tatuera mina bröst? Färga min hud himmelsblå och operera in ädelstenar i den? Skära mönster med guldinläggningar i ansiktet på mig? Ge mig krökta rovfågelsklor? Eller morrhår som en katt? Allt det och mer därtill såg jag på människor i huvudstaden.
Och nu senast, i januari 1965, när Suttis tidigt på morgonen gick sin runda för att vittja fällorna; det var Suttis jäkla bröder som hade skickat ut honom en morgon när ingen av dem själva skulle ha velat gå ut och frysa häcken av sig, men där kommer Suttis och stapplar fram i snön som når honom ända upp till låren, han skakar i den förbannade, iskalla vinden och hälften av fällorna är täckta med snö och han kan inte hitta dem, men till sist har han hittat en – en enda! – nästan två kilometer hemifrån – inte med det han hade väntat sig i den här sanka trakten, nämligen bisamråtta eller bäver eller möjligtvis tvättbjörn, utan det han hittade var i stället en rödlo – och det hördes en svag vissling genom luckan mellan Suttis framtänder för Suttis hade aldrig tidigare i sitt liv fångat ett lodjur, för lodjur är alldeles för skygga – alldeles för listiga – men här hade ett ungdjur fastnat, det såg ut att vara mellan sex och åtta månader gammalt, fällan hade slagit igen om dess vänstra bakben och den flämtade och slickade det nerblodade, fångade benet med häftiga rörelser med den rosa tungan och nu hejdade den sig för att se upp mot Suttis, både bedjande och förebrående, anklagande – Suttis tycktes förstå att det var en hona – den hade vackra, gulbruna ögon och de vertikala pupillerna var fästa på Suttis Coldham, som förundrade sig för han hade aldrig förr sett ett sådant djur; pälsen hade silverstänk, det fanns ränder och fläckar i pälsen av samma färg som polerad mahogny, den hade tofsprydda öron, långa darrande morrhår, och så de där gulbruna ögonen som såg på honom, där han stod hopkrupen ungefär en meter bort så att han hörde lodjurets snabba flämtande andning och något som lät som Suttis! Suttis, vet du inte vem jag är? och han drogs närmare, riskabelt nära lodjurets rovdjursklor och han blev förvånad när han nu såg att det där var hans farmor Coldhams ögon, hon som hade dött vid julen det år hon fyllde åttionio, men nu var farmoderns ögon ögonen hos en ung flicka som Suttis aldrig hade känt, men som på något sätt – Suttis hade ingen aning om hur det gått till – såg på honom ur lodjurets ögon och till och med när lodjuret blottade tänderna i en skrämd väsning, kunde Suttis tydligt höra sin farmors anklagande röst: Suttis! Men Suttis, du vet ju vem jag är – du vet att du gör det!.