Minnesord i en mening
Få tidningstexter hade så långt liv som minnesord över en död.
Med jämna mellanrum antecknade han något enstaka minnesord i en kalender.
Efter Lindhagens död sommaren 2010 skrev jag några minnesord, AB 27/7 2010.
Det var inte längre minnesord som lästes upp utan vittnesberättelser från de överlevande.
I Norrlands Nyheters minnesord hade familjeredaktören kallat honom ” En havsbandets Davy Crockett ”.
Han hörde dalkullorna bjuda ut tagelringar, svarta, vita, gröna, röda, med namn och minnesord konstfullt inlindade.
Efter en dryg vecka med obduktionsrapporter och minnesord om de dödade på Utøya var det enligt planen de drabbades tur.
De tre sista meningarna skulle bli passande minnesord över författaren själv, vars kamp mot sjukdom och hög ålder började närma sig sitt slut.
Förgäves hade han försökt förklara att ändringarna inte kommit till för att desavouera den avlidna, tidningen godkände inte minnesord som gjordes alltför privata.
Födelsedagarna skulle läggas ut på ett företag i södra Sverige som gjorde jobbet åt flera landsortstidningar på samma gång, medan begravningsbyråerna fick ta över minnesord och dödsrunor.
Jan avled medan jag arbetade med den här boken, och jag skulle ha velat få ta ytterligare del av hans kloka funderingar kring många av bokens problemställningar (se mina minnesord: »En föredömlig intellektuell«, AB 27/7 2010).
Tänk om han aldrig haft något liv att leva, inget eget i varje fall? Tänk om det var så enkelt att han bara haft andra människors liv för ögonen? Var skulle han nu, gammal och slut, hitta detta egna liv? Vad visste hon, denna hälsobimbo? Tänk om han fyllt sina dagar med sina medmänniskors existens, deras sorger och glädjeämnen? Som familjeredaktör på Norrlands Nyheter hade hans tid gått åt till att redigera in deras förlovningsannonser och bröllopsbilder, att notera deras nyfödda barn, att intervjua dem vid jämna födelsedagar och att skriva minnesord över dem då de dött.
Med jämna mellanrum antecknade han något enstaka minnesord i en kalender.
Efter Lindhagens död sommaren 2010 skrev jag några minnesord, AB 27/7 2010.
Det var inte längre minnesord som lästes upp utan vittnesberättelser från de överlevande.
I Norrlands Nyheters minnesord hade familjeredaktören kallat honom ” En havsbandets Davy Crockett ”.
Han hörde dalkullorna bjuda ut tagelringar, svarta, vita, gröna, röda, med namn och minnesord konstfullt inlindade.
Efter en dryg vecka med obduktionsrapporter och minnesord om de dödade på Utøya var det enligt planen de drabbades tur.
De tre sista meningarna skulle bli passande minnesord över författaren själv, vars kamp mot sjukdom och hög ålder började närma sig sitt slut.
Förgäves hade han försökt förklara att ändringarna inte kommit till för att desavouera den avlidna, tidningen godkände inte minnesord som gjordes alltför privata.
Födelsedagarna skulle läggas ut på ett företag i södra Sverige som gjorde jobbet åt flera landsortstidningar på samma gång, medan begravningsbyråerna fick ta över minnesord och dödsrunor.
Jan avled medan jag arbetade med den här boken, och jag skulle ha velat få ta ytterligare del av hans kloka funderingar kring många av bokens problemställningar (se mina minnesord: »En föredömlig intellektuell«, AB 27/7 2010).
Tänk om han aldrig haft något liv att leva, inget eget i varje fall? Tänk om det var så enkelt att han bara haft andra människors liv för ögonen? Var skulle han nu, gammal och slut, hitta detta egna liv? Vad visste hon, denna hälsobimbo? Tänk om han fyllt sina dagar med sina medmänniskors existens, deras sorger och glädjeämnen? Som familjeredaktör på Norrlands Nyheter hade hans tid gått åt till att redigera in deras förlovningsannonser och bröllopsbilder, att notera deras nyfödda barn, att intervjua dem vid jämna födelsedagar och att skriva minnesord över dem då de dött.
Målsägarbiträdet Nadia Hall läste upp minnesorden.
Då en anhörig gick bort plockades Vår Herre fram och minnesorden andades samma jolmiga trosvisshet som predikningar i kyrkor och bönehus.
Då en anhörig gick bort plockades Vår Herre fram och minnesorden andades samma jolmiga trosvisshet som predikningar i kyrkor och bönehus.
Tyvärr har vi ännu inga exempelmeningar för detta ordet.