Löntagarna i en mening
Enkelt uttryckt: mer till direktörerna och mindre till löntagarna.
Fackföreningarna lyckas inte attrahera löntagarna och medlemstalen rasar.
Nu skulle de statliga lönelistorna granskas och de icke-existerande ”löntagarna” elimineras ur listorna.
För att förhindra detta hade man tillsatt en utredning om hur företagens övervinster skulle kunna flyttas över till löntagarna.
Som Feldt påpekade var det alltid bättre att tala om ”industri” än om ”näringslivet” om man ville att löntagarna skulle göra uppoffringar.
Med en garanterad statlig ATP skulle löntagarna bli rörligare på arbetsmarknaden och mer villiga att byta arbete, bostadsort och bransch, argumenterade Socialdemokraterna.
Jag var förvånad över att sådant folk accepterade det skattetryck och de drastiska marginalskatter som plågade löntagarna redan på låg inkomstnivå, till exempel i det journalistiska låglöneproletariatet.
Under studierna i statskunskap och nationalekonomi fick jag lära mig att ekonomisk tillväxt var meningen med livet och inget nämndes om att den ständigt rationaliserade produktionen obönhörligt drabbade löntagarna med ökad arbetstakt, utslagning och tvångsförflyttningar.
Fackföreningarna lyckas inte attrahera löntagarna och medlemstalen rasar.
Nu skulle de statliga lönelistorna granskas och de icke-existerande ”löntagarna” elimineras ur listorna.
För att förhindra detta hade man tillsatt en utredning om hur företagens övervinster skulle kunna flyttas över till löntagarna.
Som Feldt påpekade var det alltid bättre att tala om ”industri” än om ”näringslivet” om man ville att löntagarna skulle göra uppoffringar.
Med en garanterad statlig ATP skulle löntagarna bli rörligare på arbetsmarknaden och mer villiga att byta arbete, bostadsort och bransch, argumenterade Socialdemokraterna.
Jag var förvånad över att sådant folk accepterade det skattetryck och de drastiska marginalskatter som plågade löntagarna redan på låg inkomstnivå, till exempel i det journalistiska låglöneproletariatet.
Under studierna i statskunskap och nationalekonomi fick jag lära mig att ekonomisk tillväxt var meningen med livet och inget nämndes om att den ständigt rationaliserade produktionen obönhörligt drabbade löntagarna med ökad arbetstakt, utslagning och tvångsförflyttningar.
Tyvärr har vi ännu inga exempelmeningar för detta ordet.
Det handlar om solidaritet med löntagare i en del av Europa som haft väsentligt lägre löner.
I ytterligare två årtionden kunde USA:s löntagare tjäna pengar utan att bekymra sig om skatter.
Man skulle räkna offentliganställda löntagare, och de som inte fanns i verkligheten skulle strykas ur lönelistorna.
Och för att han var en vanlig löntagare hamnade han aldrig i riskzonen att bli utsatt för stickprovskontroller, inbillar jag mig.
Företagande var nämligen ingenting man gynnade i dagens Sverige, där alla måste vara lika och helst skulle vara anställda löntagare.
Löntagare, pensionärer och småföretagare ruinerades över en natt och fick försöka sälja vad de hade av ägodelar för att kunna köpa mat.
Efterkrigstidens största konflikt var under uppsegling: kampen om införandet av en allmän obligatorisk tjänstepension för alla löntagare, förkortat ATP.
Arbetare och löntagare från andra städer började dyka upp och ville diskutera med strejkkommittén och ha information att lämna till dem som strejkade på deras egna arbetsplatser.
Och slutligen kunde stats- och kommuntjänstemännens lagstadgade rätt till tilläggspension vidgas till att omfatta alla löntagare, det vill säga en obligatorisk allmän tilläggspension.
Å ena sidan var det ett tecken på att akademikerna anammat den socialdemokratiska världsbilden och förvandlats till vanliga löntagare som måste organisera sig kollektivt, och till och med strejka, för att bevaka sina intressen.
Men det som verkligen avgjorde tjänstepensionsfrågan var inte taktiska finesser, utan socialdemokratins intuitiva insikt om att en stor del av svenska folket i det långa loppet skulle attraheras av en statlig lösning som omfattade alla löntagare.
Utan en tydlig jobbpolitik är det inget parti som klarar sig genom en valkampanj, särskilt inte i ett läge där arbetslösheten är högre än på mycket länge och där vanliga svenska löntagare utsätts för lönekonkurrens från låglönearbetare hemmahörande i andra länder.
Priserna på Kreugerpappren låg mellan 500 och 900 kronor, över normalpris även i dag och på tjugo– och trettiotalen ett effektivt hinder för löntagare, tjänstemannamedelklass och flitig arbetarklass – det vill säga de nya grupperna, stigande mot den politiska makten i det moderna samhället.
I stället för ett enkelt ”ja” eller ”nej” till ATP fick väljarna tre olika förslag: 1) lagfäst rätt till tjänstepension för löntagare (socialdemokrater och kommunister), 2) helt frivilliga försäkringar vars värde garanteras av staten (Bondeförbundet) och 3) frivilliga avtal mellan arbetsmarknadens parter (Folkpartiet och Högern).
Genom att kalla oss kulturarbetare betonade vi under 70-talet att vi ville bli lönearbetare, solidariska med alla andra löntagare – i dag vill myndigheterna tvinga oss att se vår uppgift utifrån näringsidkarnas synvinkel, detta i en värld där de intellektuella får mer betalt ju mindre självständigt deras arbete är och ju större inflytande beställaren har över arbetet.
I ytterligare två årtionden kunde USA:s löntagare tjäna pengar utan att bekymra sig om skatter.
Man skulle räkna offentliganställda löntagare, och de som inte fanns i verkligheten skulle strykas ur lönelistorna.
Och för att han var en vanlig löntagare hamnade han aldrig i riskzonen att bli utsatt för stickprovskontroller, inbillar jag mig.
Företagande var nämligen ingenting man gynnade i dagens Sverige, där alla måste vara lika och helst skulle vara anställda löntagare.
Löntagare, pensionärer och småföretagare ruinerades över en natt och fick försöka sälja vad de hade av ägodelar för att kunna köpa mat.
Efterkrigstidens största konflikt var under uppsegling: kampen om införandet av en allmän obligatorisk tjänstepension för alla löntagare, förkortat ATP.
Arbetare och löntagare från andra städer började dyka upp och ville diskutera med strejkkommittén och ha information att lämna till dem som strejkade på deras egna arbetsplatser.
Och slutligen kunde stats- och kommuntjänstemännens lagstadgade rätt till tilläggspension vidgas till att omfatta alla löntagare, det vill säga en obligatorisk allmän tilläggspension.
Å ena sidan var det ett tecken på att akademikerna anammat den socialdemokratiska världsbilden och förvandlats till vanliga löntagare som måste organisera sig kollektivt, och till och med strejka, för att bevaka sina intressen.
Men det som verkligen avgjorde tjänstepensionsfrågan var inte taktiska finesser, utan socialdemokratins intuitiva insikt om att en stor del av svenska folket i det långa loppet skulle attraheras av en statlig lösning som omfattade alla löntagare.
Utan en tydlig jobbpolitik är det inget parti som klarar sig genom en valkampanj, särskilt inte i ett läge där arbetslösheten är högre än på mycket länge och där vanliga svenska löntagare utsätts för lönekonkurrens från låglönearbetare hemmahörande i andra länder.
Priserna på Kreugerpappren låg mellan 500 och 900 kronor, över normalpris även i dag och på tjugo– och trettiotalen ett effektivt hinder för löntagare, tjänstemannamedelklass och flitig arbetarklass – det vill säga de nya grupperna, stigande mot den politiska makten i det moderna samhället.
I stället för ett enkelt ”ja” eller ”nej” till ATP fick väljarna tre olika förslag: 1) lagfäst rätt till tjänstepension för löntagare (socialdemokrater och kommunister), 2) helt frivilliga försäkringar vars värde garanteras av staten (Bondeförbundet) och 3) frivilliga avtal mellan arbetsmarknadens parter (Folkpartiet och Högern).
Genom att kalla oss kulturarbetare betonade vi under 70-talet att vi ville bli lönearbetare, solidariska med alla andra löntagare – i dag vill myndigheterna tvinga oss att se vår uppgift utifrån näringsidkarnas synvinkel, detta i en värld där de intellektuella får mer betalt ju mindre självständigt deras arbete är och ju större inflytande beställaren har över arbetet.