Löddret i en mening
Löddret steg snabbt i diskhon.
Löddret sjöd om fingrarna på henne.
Gnuggar tills löddret blir stort och vitt.
Hon tog en hink och sköljde dem rena från löddret.
Löddret föll som gräddklickar mot marken till en katts förtjusning.
Avlägsnat löddret med ännu en handduk som hon fuktat med varmt vatten.
När jag har sköljt löddret från kroppen vänder jag mig om och där står Octavia och väntar med ett badlakan.
Hon tvättade håret utan att stänga av duschen och såg löddret rinna ner i avloppet som klickar av vispgrädde.
I spegeln på andra sidan badrumsväggen såg hon hur löddret växte till en formidabel topp längst upp på hennes huvud.
Han vred på kranen, pumpade ut tvål och kände hur löddret gled lätt mellan fingrarna, åt sig in i alla hudveck och fick lorten att lossna.
Han var så försiktig – som om hon varit en ömtålig porslinsdocka och inte en stark och tålig gummidocka som Dolly, som man kunde slänga hit och dit, kasta i golvet och sparka undan om hon låg i vägen – och så tyst! – mannen med det stripiga håret bar in barnet i badrummet och bort till badkaret med lejontassar som var stort som vattentråg som djuren dricker ur, och när de kommit in i badrummet och stängt dörren – dragit igen den hårt – för dörren var skev och det gick inte att få låskolven på plats – tog mannen med det stripiga håret av flickan hennes smutsiga pyjamas och placerade henne – fortfarande mycket försiktigt! – och med ett pekfinger pressat mot läpparna för att visa hur försiktigt och ljudlöst detta måste ske – placerade han henne i badkaret – i vattnet som kom ur den rostfläckiga kranen och som bara var ljummet och där det inte fanns många bubblor, förrän mannen med det stripiga håret hade gnuggat händerna ordentligt med den väldoftande Ivorytvålen mellan handflatorna och i det som var kittelleken hade gnidit ut löddret över barnets bleka, lilla kropp, en kropp som vred sig hit och dit som om den varit någonting mjukt man plockat fram ur dess hölje – den hemliga kittelleken, och medan de plaskade svalnade vattnet snabbt och måste fyllas på ur kranen – men från kranen kom ett jämrande ljud som om den protesterade och mannen med det stripiga håret pressade återigen pekfingret mot läpparna och han trutade med läpparna som en clown på teve, och han höjde sina buskiga ögonbryn för att få barnet att skratta – eller om det inte gick att få barnet att skratta så i alla fall få det att sluta vrida sig hit och dit och kämpa emot – för kittelleken var mycket kittlig! – och mannen med det stripiga håret skrattade ett nästan ljudlöst, väsande skratt och efter en liten stund dåsade han till, sov med öppen mun, eftersom han förlorat all den energi som brukade strömma genom honom som elektriciteten i en ledning, och barnet väntade tills mannen med det stripiga håret hade börjat snarka där han till hälften satt, till hälften låg på det blöta badrumsgolvet med ryggen mot väggen och med vattendroppar glittrande i det tjocka, sträva, järngrå håret på bröstet och på de mjuka slappa vecken på buken och i ljumskarna, och när mannen med det stripiga håret till sist vaknade framåt kvällen – och när kvinnan, som legat utslagen på madrassen i rummet intill, vaknade – då hade barnet, naket och darrande och med huden knottrig och vit som skinnet hos en nyplockad höna, klättrat upp ur badkaret och en lång stund måste kvinnan och mannen med det stripiga håret leta efter henne, ända tills de hittade henne under källartrappan, där hon låg bland spindelväv och dammråttor, låg där som en liten mask man trampat på och kramade sin fula och skalliga gummidocka.
Löddret sjöd om fingrarna på henne.
Gnuggar tills löddret blir stort och vitt.
Hon tog en hink och sköljde dem rena från löddret.
Löddret föll som gräddklickar mot marken till en katts förtjusning.
Avlägsnat löddret med ännu en handduk som hon fuktat med varmt vatten.
När jag har sköljt löddret från kroppen vänder jag mig om och där står Octavia och väntar med ett badlakan.
Hon tvättade håret utan att stänga av duschen och såg löddret rinna ner i avloppet som klickar av vispgrädde.
I spegeln på andra sidan badrumsväggen såg hon hur löddret växte till en formidabel topp längst upp på hennes huvud.
Han vred på kranen, pumpade ut tvål och kände hur löddret gled lätt mellan fingrarna, åt sig in i alla hudveck och fick lorten att lossna.
Han var så försiktig – som om hon varit en ömtålig porslinsdocka och inte en stark och tålig gummidocka som Dolly, som man kunde slänga hit och dit, kasta i golvet och sparka undan om hon låg i vägen – och så tyst! – mannen med det stripiga håret bar in barnet i badrummet och bort till badkaret med lejontassar som var stort som vattentråg som djuren dricker ur, och när de kommit in i badrummet och stängt dörren – dragit igen den hårt – för dörren var skev och det gick inte att få låskolven på plats – tog mannen med det stripiga håret av flickan hennes smutsiga pyjamas och placerade henne – fortfarande mycket försiktigt! – och med ett pekfinger pressat mot läpparna för att visa hur försiktigt och ljudlöst detta måste ske – placerade han henne i badkaret – i vattnet som kom ur den rostfläckiga kranen och som bara var ljummet och där det inte fanns många bubblor, förrän mannen med det stripiga håret hade gnuggat händerna ordentligt med den väldoftande Ivorytvålen mellan handflatorna och i det som var kittelleken hade gnidit ut löddret över barnets bleka, lilla kropp, en kropp som vred sig hit och dit som om den varit någonting mjukt man plockat fram ur dess hölje – den hemliga kittelleken, och medan de plaskade svalnade vattnet snabbt och måste fyllas på ur kranen – men från kranen kom ett jämrande ljud som om den protesterade och mannen med det stripiga håret pressade återigen pekfingret mot läpparna och han trutade med läpparna som en clown på teve, och han höjde sina buskiga ögonbryn för att få barnet att skratta – eller om det inte gick att få barnet att skratta så i alla fall få det att sluta vrida sig hit och dit och kämpa emot – för kittelleken var mycket kittlig! – och mannen med det stripiga håret skrattade ett nästan ljudlöst, väsande skratt och efter en liten stund dåsade han till, sov med öppen mun, eftersom han förlorat all den energi som brukade strömma genom honom som elektriciteten i en ledning, och barnet väntade tills mannen med det stripiga håret hade börjat snarka där han till hälften satt, till hälften låg på det blöta badrumsgolvet med ryggen mot väggen och med vattendroppar glittrande i det tjocka, sträva, järngrå håret på bröstet och på de mjuka slappa vecken på buken och i ljumskarna, och när mannen med det stripiga håret till sist vaknade framåt kvällen – och när kvinnan, som legat utslagen på madrassen i rummet intill, vaknade – då hade barnet, naket och darrande och med huden knottrig och vit som skinnet hos en nyplockad höna, klättrat upp ur badkaret och en lång stund måste kvinnan och mannen med det stripiga håret leta efter henne, ända tills de hittade henne under källartrappan, där hon låg bland spindelväv och dammråttor, låg där som en liten mask man trampat på och kramade sin fula och skalliga gummidocka.
Hon hade alltid tyckt att det var kul med lödder på huvudet.
« Hon skvätte lite lödder mot mig, mer vatten än diskmedel.
Hann du verkligen bada färdigt? Du har fullt med halvtorkat lödder i håret.
I stora svepande rörelser täckte han raskt utsikten med vitt, skummande lödder.
– Nu sitter du bara så där i två minuter, så ska jag hämta en rakhyvel och lite lödder.
Han våtrakade sig med lödder och hyvel och den aftershave han använde var inte köpt på varuhus.
Jag döps i Herbal Essences och i Irish Springs lätt gröna skum, omsluten i ett möjligheternas lödder.
Därefter frotterat sig ordentligt torr innan han rakade sig med hjälp av en vanlig hederlig hyvel och rikligt med lödder.
Han förlorar sig i schampots väldoftande lödder, i hur lena axlarna känns, i logotypen som graverats i Irish Spring-tvålen.
Jag stod med händerna i diskhon, det var lödder upp till armbågarna, när han vände på mig, såg mig djupt i ögonen och kysste mig.
I själva verket hade till och med tvålbiten gett upp hoppet och den hade krympt ihop så att den nu snarare var en massa lödder än fast tvål.
Han fuktade händerna under det rinnande vattnet, tryckte två gånger på tvålflaskans pump, arbetade upp ett lödder genom att gnugga händerna sex gånger i vardera riktningen och sköljde bort det med lika många gnuggningar under kranen.
« Hon skvätte lite lödder mot mig, mer vatten än diskmedel.
Hann du verkligen bada färdigt? Du har fullt med halvtorkat lödder i håret.
I stora svepande rörelser täckte han raskt utsikten med vitt, skummande lödder.
– Nu sitter du bara så där i två minuter, så ska jag hämta en rakhyvel och lite lödder.
Han våtrakade sig med lödder och hyvel och den aftershave han använde var inte köpt på varuhus.
Jag döps i Herbal Essences och i Irish Springs lätt gröna skum, omsluten i ett möjligheternas lödder.
Därefter frotterat sig ordentligt torr innan han rakade sig med hjälp av en vanlig hederlig hyvel och rikligt med lödder.
Han förlorar sig i schampots väldoftande lödder, i hur lena axlarna känns, i logotypen som graverats i Irish Spring-tvålen.
Jag stod med händerna i diskhon, det var lödder upp till armbågarna, när han vände på mig, såg mig djupt i ögonen och kysste mig.
I själva verket hade till och med tvålbiten gett upp hoppet och den hade krympt ihop så att den nu snarare var en massa lödder än fast tvål.
Han fuktade händerna under det rinnande vattnet, tryckte två gånger på tvålflaskans pump, arbetade upp ett lödder genom att gnugga händerna sex gånger i vardera riktningen och sköljde bort det med lika många gnuggningar under kranen.