Lyssnare i en mening
Jag är en god lyssnare.
Jag är en bra lyssnare.
Men ingen lyssnare klagade.
– Jag är bättre som lyssnare.
(Som jag sa, hon var en bra lyssnare.
O lyssnare, med dig har sånggudinnan.
De anser att den stjäl deras lyssnare.
Inte för att du inte är en bra lyssnare.
Men jag finner sällan mottagliga lyssnare.
Jag tror inte att jag var någon god lyssnare.
Ingen har samlat så många lyssnare och tittare.
Bara så du vet så är jag också en bra lyssnare.
Jag har nog alltid varit en uppmärksammad lyssnare.
Barriären mellan utövare och lyssnare skulle brytas.
»Man märkte att han inte var någon vidare bra lyssnare.
Men naturligtvis var han en lika god lyssnare som berättare.
Jag kände mig dock mer som en lyssnare och sa inte så mycket.
Det har inte med oss som läsare, tittare och lyssnare att göra.
Hans hustru var en god lyssnare och kom ofta med bra infallsvinklar.
En röd lampa blinkade som tecken på att en lyssnare var på tråden.
Hon var sårbar för en skenbart välvillig lyssnare som doktor Vogel.
Det blir rejäla doser crazyhumor och många lyssnare blir provocerade.
”En god läkare är en god lyssnare”, brukade han säga till Robert.
Våga se din egen dotter i den situationen, så blir du en bättre lyssnare.
Många av Hylands lyssnare och tittare har fortfarande en relation till honom.
Han var alltid uppdaterad, alltid med sådant som ställde krav på en lyssnare.
Det är jobbigare än man tror att ge bort, anförtrodde Mrs Astor sina lyssnare.
Dessa når över 140 miljoner lyssnare och tittare men anser sig ändå förföljda.
I dag kan jag som är en flitig lyssnare inte skilja den ena reportern från den andra.
Karl vände sin springare och galopperade på muren bort från den stora skaran av lyssnare.
Annars har jag flera minnen tillbaka till 50-talet och »Radiokarusellen« som ung lyssnare.
Jag är en bra lyssnare.
Men ingen lyssnare klagade.
– Jag är bättre som lyssnare.
(Som jag sa, hon var en bra lyssnare.
O lyssnare, med dig har sånggudinnan.
De anser att den stjäl deras lyssnare.
Inte för att du inte är en bra lyssnare.
Men jag finner sällan mottagliga lyssnare.
Jag tror inte att jag var någon god lyssnare.
Ingen har samlat så många lyssnare och tittare.
Bara så du vet så är jag också en bra lyssnare.
Jag har nog alltid varit en uppmärksammad lyssnare.
Barriären mellan utövare och lyssnare skulle brytas.
»Man märkte att han inte var någon vidare bra lyssnare.
Men naturligtvis var han en lika god lyssnare som berättare.
Jag kände mig dock mer som en lyssnare och sa inte så mycket.
Det har inte med oss som läsare, tittare och lyssnare att göra.
Hans hustru var en god lyssnare och kom ofta med bra infallsvinklar.
En röd lampa blinkade som tecken på att en lyssnare var på tråden.
Hon var sårbar för en skenbart välvillig lyssnare som doktor Vogel.
Det blir rejäla doser crazyhumor och många lyssnare blir provocerade.
”En god läkare är en god lyssnare”, brukade han säga till Robert.
Våga se din egen dotter i den situationen, så blir du en bättre lyssnare.
Många av Hylands lyssnare och tittare har fortfarande en relation till honom.
Han var alltid uppdaterad, alltid med sådant som ställde krav på en lyssnare.
Det är jobbigare än man tror att ge bort, anförtrodde Mrs Astor sina lyssnare.
Dessa når över 140 miljoner lyssnare och tittare men anser sig ändå förföljda.
I dag kan jag som är en flitig lyssnare inte skilja den ena reportern från den andra.
Karl vände sin springare och galopperade på muren bort från den stora skaran av lyssnare.
Annars har jag flera minnen tillbaka till 50-talet och »Radiokarusellen« som ung lyssnare.
Lyssnaren måste få hjälp.
Lyssnaren tvingas skärpa sig.
Resten får lyssnaren lägga till själv.
Att få lyssnaren att använda flera sinnen.
För den lyhörda lyssnaren kan ett liv vecklas ut.
Jag ville fånga lyssnaren med orden och sen bara bombardera med text.
Jag öppnar första versen med att ta lyssnaren med ner på en tunnelbaneperrong.
Lyssnaren får aldrig en sekund tveka om att den som talar är engagerad och nyfiken.
Musiken ger en känsla av eufori och jag vill att lyssnaren ska känna samma sköna rus som jag.
Tomas var den sympatiske, förstående lyssnaren -- ett rollspel de utvecklat till fulländning.
Förhoppningsvis biter den delen tag i lyssnaren och bygger upp en bra ingång för vers två och tre.
Eftersom Margeir inte kunde komma på något smart att babbla om blev han tvungen att släppa in lyssnaren.
Lampan blinkade fortfarande och det var tydligt att den här lyssnaren inte hade gett upp hoppet om att komma fram.
Springsteen undvek noggrant att referera till Bobby Jean som man eller kvinna utan lät lyssnaren associera efter behov.
I dag reser jag en hel del och i den här texten vill jag försöka ta med lyssnaren till fantastiska platser i världen.
Jörgen tog upp mobilen och slog numret till Bjarne på nattjouren samtidigt som lyssnaren bad alla där ute att skrota bilen.
Det är en balansgång, men jag anser att det är vackrare att lämna texter fria för tolkning än att skriva lyssnaren på näsan.
Jag ville fånga lyssnaren direkt genom att beskriva ett slagsmål på gatan där Henry Hård möter fyra motståndare som alla får fly.
Se, direktsändningen är radions nerv och så ska ni arbeta utan manus, för först då får ni det tilltal som kan trollbinda lyssnaren.
hade, för hon kunde inte hejda sig utan måste alltid försäkra lyssnaren att det bakom den nakna bönen fanns gott humör och sunt förnuft.
Att verkligen förklara och skildra en miljö genom att vagga in lyssnaren i en känsla så att han eller hon på riktigt befinner sig i rummet eller bredvid mig i låten.
Dessutom var han ju en otroligt charmerande människa, som med sin humor och snillrika argumentationer, fick lyssnaren att förstå det logiska och självklara i budskapet.
Det vanliga i en samtalssituation är att den som börjar tala tittar förbi lyssnaren bort i oändligheten, sedan söker man ögonkontakt en stund innan blicken åter börjar vandra.
När jag använder mig av citat i en text är det lika mycket riktat mot lyssnaren som mot mig själv, för även jag behöver ständigt bli påmind om moral, sunt förnuft och mitt beteende.
Trots diverse utsvävningar avslutar jag »Ut och in på mig själv« på klassiskt Hip Hop-manér genom att bedyra för lyssnaren att jag minsann är på riktigt och inte slickar någons röv.
Jag avslutar sista raden i vers två med att understryka »Jag hoppas du förstår allting e metafor« för att försäkra mig om att lyssnaren inte ska uppleva texten som alltför flummig och pretentiös.
Att välja ut tre olika tidsperioder är kraftfullt och ett intressant sätt att förhålla sig till ett tema för att beskriva en känsla som förhoppningsvis lyssnaren känner igen sig i eller kan relatera till.
Lyssnaren inbillar sig lätt att alla möten är memorerade, inklusive replikerna, alla ansikten katalogiserade, alla personlighetstyper arkiverade och framför allt att varje intressant siffra är inlärd, till synes utan större ansträngning.
I tredje versen vänder jag på dialogen och säger: »hej jag heter Petter, mitt liv är som ditt« och genom att tala till någon kunde jag koppla greppet ännu hårdare om lyssnaren, som förmodligen redan nu börjat rannsaka sig själv och jämföra med vad jag just sagt i vers ett och två.
Man kan inte klippa till någon i huvudet genom att skandera text direkt från början – lyssnaren måste vänja sig vid processen – vi förstår sakta att det finns en metod bakom den ovanliga ljudstrukturen i stycket – Coltranes musik är inte abstrakt, men den är delvis styrd av meddelanden som han önskar förmedla.
Hon, för det är oftast en kvinna, är mycket uppjagad och hon närmast skriker: »Det är upprörande att den här kvinnan får prata i radio! Hon väger 130 kilo! Man kan inte vara frisk och väga så mycket!« Om lyssnaren känner sig extra hjälpsam, säger Wann, slutar hon med att skrika: »Fattar du inte att fetman kommer att ta kål på dig?«.
Lyssnaren tvingas skärpa sig.
Resten får lyssnaren lägga till själv.
Att få lyssnaren att använda flera sinnen.
För den lyhörda lyssnaren kan ett liv vecklas ut.
Jag ville fånga lyssnaren med orden och sen bara bombardera med text.
Jag öppnar första versen med att ta lyssnaren med ner på en tunnelbaneperrong.
Lyssnaren får aldrig en sekund tveka om att den som talar är engagerad och nyfiken.
Musiken ger en känsla av eufori och jag vill att lyssnaren ska känna samma sköna rus som jag.
Tomas var den sympatiske, förstående lyssnaren -- ett rollspel de utvecklat till fulländning.
Förhoppningsvis biter den delen tag i lyssnaren och bygger upp en bra ingång för vers två och tre.
Eftersom Margeir inte kunde komma på något smart att babbla om blev han tvungen att släppa in lyssnaren.
Lampan blinkade fortfarande och det var tydligt att den här lyssnaren inte hade gett upp hoppet om att komma fram.
Springsteen undvek noggrant att referera till Bobby Jean som man eller kvinna utan lät lyssnaren associera efter behov.
I dag reser jag en hel del och i den här texten vill jag försöka ta med lyssnaren till fantastiska platser i världen.
Jörgen tog upp mobilen och slog numret till Bjarne på nattjouren samtidigt som lyssnaren bad alla där ute att skrota bilen.
Det är en balansgång, men jag anser att det är vackrare att lämna texter fria för tolkning än att skriva lyssnaren på näsan.
Jag ville fånga lyssnaren direkt genom att beskriva ett slagsmål på gatan där Henry Hård möter fyra motståndare som alla får fly.
Se, direktsändningen är radions nerv och så ska ni arbeta utan manus, för först då får ni det tilltal som kan trollbinda lyssnaren.
hade, för hon kunde inte hejda sig utan måste alltid försäkra lyssnaren att det bakom den nakna bönen fanns gott humör och sunt förnuft.
Att verkligen förklara och skildra en miljö genom att vagga in lyssnaren i en känsla så att han eller hon på riktigt befinner sig i rummet eller bredvid mig i låten.
Dessutom var han ju en otroligt charmerande människa, som med sin humor och snillrika argumentationer, fick lyssnaren att förstå det logiska och självklara i budskapet.
Det vanliga i en samtalssituation är att den som börjar tala tittar förbi lyssnaren bort i oändligheten, sedan söker man ögonkontakt en stund innan blicken åter börjar vandra.
När jag använder mig av citat i en text är det lika mycket riktat mot lyssnaren som mot mig själv, för även jag behöver ständigt bli påmind om moral, sunt förnuft och mitt beteende.
Trots diverse utsvävningar avslutar jag »Ut och in på mig själv« på klassiskt Hip Hop-manér genom att bedyra för lyssnaren att jag minsann är på riktigt och inte slickar någons röv.
Jag avslutar sista raden i vers två med att understryka »Jag hoppas du förstår allting e metafor« för att försäkra mig om att lyssnaren inte ska uppleva texten som alltför flummig och pretentiös.
Att välja ut tre olika tidsperioder är kraftfullt och ett intressant sätt att förhålla sig till ett tema för att beskriva en känsla som förhoppningsvis lyssnaren känner igen sig i eller kan relatera till.
Lyssnaren inbillar sig lätt att alla möten är memorerade, inklusive replikerna, alla ansikten katalogiserade, alla personlighetstyper arkiverade och framför allt att varje intressant siffra är inlärd, till synes utan större ansträngning.
I tredje versen vänder jag på dialogen och säger: »hej jag heter Petter, mitt liv är som ditt« och genom att tala till någon kunde jag koppla greppet ännu hårdare om lyssnaren, som förmodligen redan nu börjat rannsaka sig själv och jämföra med vad jag just sagt i vers ett och två.
Man kan inte klippa till någon i huvudet genom att skandera text direkt från början – lyssnaren måste vänja sig vid processen – vi förstår sakta att det finns en metod bakom den ovanliga ljudstrukturen i stycket – Coltranes musik är inte abstrakt, men den är delvis styrd av meddelanden som han önskar förmedla.
Hon, för det är oftast en kvinna, är mycket uppjagad och hon närmast skriker: »Det är upprörande att den här kvinnan får prata i radio! Hon väger 130 kilo! Man kan inte vara frisk och väga så mycket!« Om lyssnaren känner sig extra hjälpsam, säger Wann, slutar hon med att skrika: »Fattar du inte att fetman kommer att ta kål på dig?«.
Lyssnarna är nog intresserade ….
Lyssnarna följde varje vink från Hyland.
Det var nästan så man kunde ta på hur less du var på lyssnarna.
Och låta läsarna, lyssnarna och tittarna välja mellan För och Mot.
Plocka fram den till nästa lördag, utropar Hyland glatt till lyssnarna.
Om två veckor ska lyssnarna få träffa en man som kan leva ännu billigare.
Det är Lennart Hyland som talar och den genre som nu möter lyssnarna är ny.
»Du kan inte ha tänt i taket, det ger ingen stämning, sånt märker lyssnarna.
Med sitt öppna sinne får han kontakt med både dem han intervjuar och lyssnarna.
Så inte Hyland, som kan berätta för lyssnarna att Klas Lestander tagit guld i skidskytte.
Sätt på en låt, läs högt ur tidningen eller leta reda på något lustigt på nätet åt lyssnarna.
Han klev ner från radions föreläsningsstol; han slängde manuskriptet och talade direkt till lyssnarna.
Vi skulle diskutera ämnet om muslimer och polisen, och lyssnarna fick ringa in till programmet och ställa frågor.
Det var en uppvisning av direktsändningar, kommentarer och en snabbhet som lyssnarna inte mött sedan fredsdagen 1945.
Som jag nämnde är Sveriges Radio ett publicistiskt företag i allmänhetens tjänst, ägt och finansierat av lyssnarna.
När den fördröjda sändningen nådde lyssnarna så hade pip-tonen lagt sig över namnet så det inte gick att uppfatta.
Nej, Hyland satte sig inte på höga hästar, han fanns på samma nivå som publiken i studion och lyssnarna framför sina apparater.
Så här dags körde den bara med program där lyssnarna fick ringa in och berätta om sina problem för en kvinna som viskade och höll med.
Min egen lösning på problemen – när jag har varit som mest frustrerad – har varit: Intala dig att du är anställd av lyssnarna och ingen annan.
Min rapportering i Sveriges Radio om de suspekta och märkliga turerna kring biståndsaffärerna med Sydafrika och DR Kongo väckte förstås stort intresse bland lyssnarna.
Jag svarade så gott jag kunde: ”Jag skäms och är störtförbannad”, sa jag till Expressen och Erik Ridderstolpe fyllde på med: ”Det här är ett svek mot lyssnarna.
190 Wann menar att i varje radioprogram där lyssnarna får ringa in och ställa frågor eller kommentera är det alltid samma sorts samtal som släpps igenom telefonslussen först.
[…] Den tiden skulle snart vara förbi när vi kunde räkna med att ett stort underhållningsprogram av Lennart Hyland samlade 30–40 % av lyssnarna kring högtalarna en lördagskväll.
Det var egentligen på gränsen att Margeirs program funkade eftersom det byggde på att lyssnarna ringde in och när det knappt var någon som gjorde det blev programmet inte mycket att ha.
Visserligen kan lyssnarna koppla hans röst till hans utseende, det är verkligen ingen anonym figur som promenerar från Radiohuset hem till Eriksbergsgatan, men när han gick över till tv-mediet blir skillnaden kolossal.
Vi lät först lyssnarna ta del av tio–tjugo minuter långa avsnitt från dagens rättegång och sedan frågade jag ut Borgström om det juridiska, om åklagarnas och advokaternas taktik och förhörsmetoder och om vittnenas betydelse.
Han småpratade pliktskyldigt med lyssnarna och valde den enklaste vägen genom att säga så lite som möjligt, i stället för att bara följa sitt samvete när han gav svar på tal och vara provocerande när han inte var enig med den senaste disputanten.
Han försökte göra lyssnarna delaktiga genom att betona att det nu inte bara handlade om den nazistiska rörelsen som hade nått framgång, utan att hela ”folket” hade börjat resa sig för en tysk framtid i lycka och frihet: ”Man kan med all rätt säga: Tyskland vaknar!”.
Han visste att han hade börjat använda den här utvägen alldeles för ofta och att företagens glädje över hur ofta deras reklam hördes var kortvarig, som radiochefen påpekade i den tillrättavisning han hade fått, eftersom de ganska snabbt insåg att lyssnarna blev färre av exakt samma skäl medan kvällen led.
Jussi tackar genom att ge lyssnarna de två svåraste Sibeliussångerna ”Svarta rosor” och ”Säv, säv susa” och så gullar han så smått med sina entusiastiska fans genom att avslutningsvis sjunga ”Jeanie with the light brown hair”, en sång som närmast är att betrakta som en schlager, men som ringer så oändligt mjukt av Björlingstämmans ljusa längtan.
Lyssnarna följde varje vink från Hyland.
Det var nästan så man kunde ta på hur less du var på lyssnarna.
Och låta läsarna, lyssnarna och tittarna välja mellan För och Mot.
Plocka fram den till nästa lördag, utropar Hyland glatt till lyssnarna.
Om två veckor ska lyssnarna få träffa en man som kan leva ännu billigare.
Det är Lennart Hyland som talar och den genre som nu möter lyssnarna är ny.
»Du kan inte ha tänt i taket, det ger ingen stämning, sånt märker lyssnarna.
Med sitt öppna sinne får han kontakt med både dem han intervjuar och lyssnarna.
Så inte Hyland, som kan berätta för lyssnarna att Klas Lestander tagit guld i skidskytte.
Sätt på en låt, läs högt ur tidningen eller leta reda på något lustigt på nätet åt lyssnarna.
Han klev ner från radions föreläsningsstol; han slängde manuskriptet och talade direkt till lyssnarna.
Vi skulle diskutera ämnet om muslimer och polisen, och lyssnarna fick ringa in till programmet och ställa frågor.
Det var en uppvisning av direktsändningar, kommentarer och en snabbhet som lyssnarna inte mött sedan fredsdagen 1945.
Som jag nämnde är Sveriges Radio ett publicistiskt företag i allmänhetens tjänst, ägt och finansierat av lyssnarna.
När den fördröjda sändningen nådde lyssnarna så hade pip-tonen lagt sig över namnet så det inte gick att uppfatta.
Nej, Hyland satte sig inte på höga hästar, han fanns på samma nivå som publiken i studion och lyssnarna framför sina apparater.
Så här dags körde den bara med program där lyssnarna fick ringa in och berätta om sina problem för en kvinna som viskade och höll med.
Min egen lösning på problemen – när jag har varit som mest frustrerad – har varit: Intala dig att du är anställd av lyssnarna och ingen annan.
Min rapportering i Sveriges Radio om de suspekta och märkliga turerna kring biståndsaffärerna med Sydafrika och DR Kongo väckte förstås stort intresse bland lyssnarna.
Jag svarade så gott jag kunde: ”Jag skäms och är störtförbannad”, sa jag till Expressen och Erik Ridderstolpe fyllde på med: ”Det här är ett svek mot lyssnarna.
190 Wann menar att i varje radioprogram där lyssnarna får ringa in och ställa frågor eller kommentera är det alltid samma sorts samtal som släpps igenom telefonslussen först.
[…] Den tiden skulle snart vara förbi när vi kunde räkna med att ett stort underhållningsprogram av Lennart Hyland samlade 30–40 % av lyssnarna kring högtalarna en lördagskväll.
Det var egentligen på gränsen att Margeirs program funkade eftersom det byggde på att lyssnarna ringde in och när det knappt var någon som gjorde det blev programmet inte mycket att ha.
Visserligen kan lyssnarna koppla hans röst till hans utseende, det är verkligen ingen anonym figur som promenerar från Radiohuset hem till Eriksbergsgatan, men när han gick över till tv-mediet blir skillnaden kolossal.
Vi lät först lyssnarna ta del av tio–tjugo minuter långa avsnitt från dagens rättegång och sedan frågade jag ut Borgström om det juridiska, om åklagarnas och advokaternas taktik och förhörsmetoder och om vittnenas betydelse.
Han småpratade pliktskyldigt med lyssnarna och valde den enklaste vägen genom att säga så lite som möjligt, i stället för att bara följa sitt samvete när han gav svar på tal och vara provocerande när han inte var enig med den senaste disputanten.
Han försökte göra lyssnarna delaktiga genom att betona att det nu inte bara handlade om den nazistiska rörelsen som hade nått framgång, utan att hela ”folket” hade börjat resa sig för en tysk framtid i lycka och frihet: ”Man kan med all rätt säga: Tyskland vaknar!”.
Han visste att han hade börjat använda den här utvägen alldeles för ofta och att företagens glädje över hur ofta deras reklam hördes var kortvarig, som radiochefen påpekade i den tillrättavisning han hade fått, eftersom de ganska snabbt insåg att lyssnarna blev färre av exakt samma skäl medan kvällen led.
Jussi tackar genom att ge lyssnarna de två svåraste Sibeliussångerna ”Svarta rosor” och ”Säv, säv susa” och så gullar han så smått med sina entusiastiska fans genom att avslutningsvis sjunga ”Jeanie with the light brown hair”, en sång som närmast är att betrakta som en schlager, men som ringer så oändligt mjukt av Björlingstämmans ljusa längtan.