Ljuskällor i en mening
Det underliga ljuset på glaciären fick snön att skimra och förvandlade dem till små ljuskällor.
Ljuskällor som kan frambringas på naturlig väg, i det egna hemmet, är sorgligt underskattade i dessa tider.
Bortom den skugghöljda alkoven verkade det finnas vattengrå ljuskällor i både norra och södra ändan av korridoren.
Men inne på området fanns större och mindre ljuskällor överallt och mörkerseendet hade aldrig infunnit sig ordentligt.
De öppnar locken till de tunga, hjulburna soptunnorna, de ser sig omkring – det är sent, gatorna är folktomma och tömda på ljuskällor – de börjar sedan leta bland soporna.
Ljuskällor som kan frambringas på naturlig väg, i det egna hemmet, är sorgligt underskattade i dessa tider.
Bortom den skugghöljda alkoven verkade det finnas vattengrå ljuskällor i både norra och södra ändan av korridoren.
Men inne på området fanns större och mindre ljuskällor överallt och mörkerseendet hade aldrig infunnit sig ordentligt.
De öppnar locken till de tunga, hjulburna soptunnorna, de ser sig omkring – det är sent, gatorna är folktomma och tömda på ljuskällor – de börjar sedan leta bland soporna.
Peter ser upp mot ljuskällan i taket.
Loke förstod direkt varifrån ljuskällan kom.
En skugga drog förbi när någon passerade ljuskällan.
Enda ljuskällan var en fönsterglugg strax under taket.
Den hade blivit enda ljuskällan därinne sedan mörkret kommit därute.
Ljuset från datorskärmen var den enda ljuskällan i det dunkla pojkrummet.
Den enda ljuskällan är nödutgångsskylten som lyser med sitt svaga, gröna sken.
Han höll ett värmeljus i handen, vilket var den enda ljuskällan i hela byggnaden.
Ljuskällan var inget annat än en oljelampa, men hennes ögon hade vant sig vid mörkret.
Förutom ljuset från den halvöppna dörren till köket var skärmen enda ljuskällan i den stängda baren.
Aneta Djanali letade med blicken i rummet vid sidan av ljuskällan, som var en liten kåpa som kastade ett stort ljus.
Om hon öppnade ögonen skulle hon befinna sig i mörker och den enda ljuskällan var en svag strimma som silade in ovanför dörren.
Den enda ljuskällan var ett ensamt fönster: ett askgrått ljus, för dystert för att kallas sken, skuret i trista remsor av jalusins vinklade lameller.
Medan jag passerade två stängda rum på väg mot den öppna dörr som var den andra ljuskällan oroade jag mig över att ha lämnat ogenomsökta utrymmen bakom mig.
Den enda ljuskällan var en oljelampa vilken hängde på tältpinnen som höll upp tältets mittsektion, och den brann med en så liten låga att omgivningen vilade i skuggor.
Hon gick snabbt förbi trappan, in i den sista delen av korridoren, fram till nästa öppna dörr och den andra gulaktiga ljuskällan, medan hon fasade för vad hon skulle finna.
Ljuskällan i fyren var ofta bara en helt vanlig lampa på sällan över hundra watt, ett faktum som kom som en överraskning för – ja, faktiskt hänförde – den som inte kände till det.
Om inkräktaren hade stått någonstans mellan platsen där korridorerna möttes och ljuskällan skulle han ha kastat en förvriden skugga tvärs över den upplysta pappersträdgården eller på den vetegyllene mattan.
Loke förstod direkt varifrån ljuskällan kom.
En skugga drog förbi när någon passerade ljuskällan.
Enda ljuskällan var en fönsterglugg strax under taket.
Den hade blivit enda ljuskällan därinne sedan mörkret kommit därute.
Ljuset från datorskärmen var den enda ljuskällan i det dunkla pojkrummet.
Den enda ljuskällan är nödutgångsskylten som lyser med sitt svaga, gröna sken.
Han höll ett värmeljus i handen, vilket var den enda ljuskällan i hela byggnaden.
Ljuskällan var inget annat än en oljelampa, men hennes ögon hade vant sig vid mörkret.
Förutom ljuset från den halvöppna dörren till köket var skärmen enda ljuskällan i den stängda baren.
Aneta Djanali letade med blicken i rummet vid sidan av ljuskällan, som var en liten kåpa som kastade ett stort ljus.
Om hon öppnade ögonen skulle hon befinna sig i mörker och den enda ljuskällan var en svag strimma som silade in ovanför dörren.
Den enda ljuskällan var ett ensamt fönster: ett askgrått ljus, för dystert för att kallas sken, skuret i trista remsor av jalusins vinklade lameller.
Medan jag passerade två stängda rum på väg mot den öppna dörr som var den andra ljuskällan oroade jag mig över att ha lämnat ogenomsökta utrymmen bakom mig.
Den enda ljuskällan var en oljelampa vilken hängde på tältpinnen som höll upp tältets mittsektion, och den brann med en så liten låga att omgivningen vilade i skuggor.
Hon gick snabbt förbi trappan, in i den sista delen av korridoren, fram till nästa öppna dörr och den andra gulaktiga ljuskällan, medan hon fasade för vad hon skulle finna.
Ljuskällan i fyren var ofta bara en helt vanlig lampa på sällan över hundra watt, ett faktum som kom som en överraskning för – ja, faktiskt hänförde – den som inte kände till det.
Om inkräktaren hade stått någonstans mellan platsen där korridorerna möttes och ljuskällan skulle han ha kastat en förvriden skugga tvärs över den upplysta pappersträdgården eller på den vetegyllene mattan.
De bleka ljuskällorna därinne lyckades knappt tränga igenom fönsterrutorna.
De enda ljuskällorna är svarta stearinljus i cirkel, jag kan räkna till tretton stycken.
Några dämpade spots i taket tillsammans med ett par fladdrande, svarta stearinljus utgjorde de enda ljuskällorna.
De enda ljuskällorna är två undervattenslampor, så allt vi ser är en lätt dimma som stiger från det uppvärmda vattnet.
De enda ljuskällorna är svarta stearinljus i cirkel, jag kan räkna till tretton stycken.
Några dämpade spots i taket tillsammans med ett par fladdrande, svarta stearinljus utgjorde de enda ljuskällorna.
De enda ljuskällorna är två undervattenslampor, så allt vi ser är en lätt dimma som stiger från det uppvärmda vattnet.
Det fanns en annan ljuskälla längre in i huset.
Gud drog en gardin över himlens ljuskälla och det blev kusligt.
Fotografiet var taget snett ovanifrån med en gatlykta som ljuskälla.
Skrivbordslampan som var vänd bort mot väggen var rummets enda ljuskälla.
Han tittade på volymen, höll upp den mot fönstret som mot en ljuskälla.
Hon slog upp ett ögonlock, blev bländad av en ljuskälla och stängde det lika fort.
Nu färgades himlen vit, röd, gul, spräcklig från en ljuskälla som måste ligga bakom honom.
Far har alltid sjungit fotogenets lov, sagt att sedan det kom kan vanligt folk äntligen glädjas åt en ljuskälla som är både effektiv och relativt billig.
Inte för att beräkna tiden denna gång, utan för att människorna och djuren som befolkade hennes skapelse behövde en ljuskälla som vakade över dem under natten.
Utan någon tänkbar ljuskälla skulle jag vara en blind man i ett ofruktbart Hades som enbart skulle besparas att dö av svält om jag omedelbart störtade ner i ett bråddjup och bröt nacken i fallet.
Solen värmde fortfarande, i alla fall när man befann sig inomhus bakom glas, men snart skulle den bara vara en ljuskälla några korta timmar varje dag, ett lysande löfte om värme i en avlägsen framtid.
Visste hon något? Något mer än att John Osvald en gång försvann? Winter försökte se hennes ansikte bakom rynkorna som var hela hennes ansikte, och där fanns ögonen som hade den egendomliga blåskimrande färgen som nästan var en ljuskälla i den skumma hallen där hon stod, och de ögonen var hela tiden riktade mot Ringmar.
Winter kände stanken av bränt gummi medan han fortfarande stod där han stod, såg bilen utan namn rusa över asfaltsstäppen, såg de röda ögonen blinka åt honom när de var på väg ut mot Västerleden och han var då på väg tillbaka, fumlade med mobilen, slängde den i framsätet, satte av efter, trodde att rödljuset efter den andre fortfarande hängde kvar borta vid Shell, drog rakt över rondellen, såg ögonen blinka vid brandstationen, det måste vara samma, den jäveln valde bort leden och körde rakt fram och Winter fortsatte förbi mörka fabriksbyggnader, mörka bostadslängor, rakt över nästa rondell, in på Grimmeredsvägen och kanske, kanske rök det av rött några hundra meter bort, det var så jävla svart överallt att minsta ljuskälla syntes i natten, han där framme körde fortfarande med belysning och det kanske var bra för honom men det var också bra för Winter, han tyckte han hörde rytandet av japanens motor men det kunde vara fartvinden, eller hans huvud, adrenalinet, jakten, skräcken, glädjen över att vara vid liv och få göra detta, Erik Winter i en biljakt, det blev inte många sådana under en kommissariekarriär i Göteborg.
Gud drog en gardin över himlens ljuskälla och det blev kusligt.
Fotografiet var taget snett ovanifrån med en gatlykta som ljuskälla.
Skrivbordslampan som var vänd bort mot väggen var rummets enda ljuskälla.
Han tittade på volymen, höll upp den mot fönstret som mot en ljuskälla.
Hon slog upp ett ögonlock, blev bländad av en ljuskälla och stängde det lika fort.
Nu färgades himlen vit, röd, gul, spräcklig från en ljuskälla som måste ligga bakom honom.
Far har alltid sjungit fotogenets lov, sagt att sedan det kom kan vanligt folk äntligen glädjas åt en ljuskälla som är både effektiv och relativt billig.
Inte för att beräkna tiden denna gång, utan för att människorna och djuren som befolkade hennes skapelse behövde en ljuskälla som vakade över dem under natten.
Utan någon tänkbar ljuskälla skulle jag vara en blind man i ett ofruktbart Hades som enbart skulle besparas att dö av svält om jag omedelbart störtade ner i ett bråddjup och bröt nacken i fallet.
Solen värmde fortfarande, i alla fall när man befann sig inomhus bakom glas, men snart skulle den bara vara en ljuskälla några korta timmar varje dag, ett lysande löfte om värme i en avlägsen framtid.
Visste hon något? Något mer än att John Osvald en gång försvann? Winter försökte se hennes ansikte bakom rynkorna som var hela hennes ansikte, och där fanns ögonen som hade den egendomliga blåskimrande färgen som nästan var en ljuskälla i den skumma hallen där hon stod, och de ögonen var hela tiden riktade mot Ringmar.
Winter kände stanken av bränt gummi medan han fortfarande stod där han stod, såg bilen utan namn rusa över asfaltsstäppen, såg de röda ögonen blinka åt honom när de var på väg ut mot Västerleden och han var då på väg tillbaka, fumlade med mobilen, slängde den i framsätet, satte av efter, trodde att rödljuset efter den andre fortfarande hängde kvar borta vid Shell, drog rakt över rondellen, såg ögonen blinka vid brandstationen, det måste vara samma, den jäveln valde bort leden och körde rakt fram och Winter fortsatte förbi mörka fabriksbyggnader, mörka bostadslängor, rakt över nästa rondell, in på Grimmeredsvägen och kanske, kanske rök det av rött några hundra meter bort, det var så jävla svart överallt att minsta ljuskälla syntes i natten, han där framme körde fortfarande med belysning och det kanske var bra för honom men det var också bra för Winter, han tyckte han hörde rytandet av japanens motor men det kunde vara fartvinden, eller hans huvud, adrenalinet, jakten, skräcken, glädjen över att vara vid liv och få göra detta, Erik Winter i en biljakt, det blev inte många sådana under en kommissariekarriär i Göteborg.