Lågland i en mening
I fyra dagar klättrade vi söderut nerför bergen, till Söderlands lågland, och därefter red vi västerut.
Därefter följde ett antal dagar av händelselöst traskande i ett ändlöst snöslask på öns nordöstra lågland.
Mellan bergen och havet borta i öster fanns ett gigantiskt, nästan helt jämnt lågland, som inte sträckte sig särdeles högt över havsnivån.
Den andra stora rasen, ’svensk lågland boskap’, SLB, har traditionellt stått för runt tjugo procent, det är de svartvita, som numera nästan helt har övergått i amerikansk holstein – det rinner inte många droppar gammal svensk lågland i de svartvita korna i landet av idag.
Där upphör järnvägen, och med ett åkdon fördjupar jag mig i detta lågland, som följer utmed Donau ända till Grein; emellan äppleträd och päronträd, sädesfält och gröna ängar föres jag framåt; då varseblir jag i fjärran å en kulle på andra sidan om floden den lilla kyrkan, som jag aldrig varit inne i, men som bildade den mest framträdande punkten i den landskapsvy, vilken erbjöd sig utanför den stuga, där min dotter föddes, denna outplånliga maj månad för två år sedan.
Därefter följde ett antal dagar av händelselöst traskande i ett ändlöst snöslask på öns nordöstra lågland.
Mellan bergen och havet borta i öster fanns ett gigantiskt, nästan helt jämnt lågland, som inte sträckte sig särdeles högt över havsnivån.
Den andra stora rasen, ’svensk lågland boskap’, SLB, har traditionellt stått för runt tjugo procent, det är de svartvita, som numera nästan helt har övergått i amerikansk holstein – det rinner inte många droppar gammal svensk lågland i de svartvita korna i landet av idag.
Där upphör järnvägen, och med ett åkdon fördjupar jag mig i detta lågland, som följer utmed Donau ända till Grein; emellan äppleträd och päronträd, sädesfält och gröna ängar föres jag framåt; då varseblir jag i fjärran å en kulle på andra sidan om floden den lilla kyrkan, som jag aldrig varit inne i, men som bildade den mest framträdande punkten i den landskapsvy, vilken erbjöd sig utanför den stuga, där min dotter föddes, denna outplånliga maj månad för två år sedan.
Vi är på väg in i Låglandet nu.
Inte som nere i låglandet, va?.
Låglandet var ökänt för sina ohyggliga myggsvärmar.
Låglandet nedanför i öster var en ren fröjd för ögat.
Vi skulle vara i säkerhet först när vi var nere i Låglandet.
Låglandet och dess väldiga, bördiga slätter låg nedanför oss.
Under försommaren kunde det beskrivas som ett mirakel i Låglandet.
Efter vad jag hört har han redan avrättat en hel by nere i Låglandet.
Under eftermiddagen och kvällen tog vi oss nerför bergen till låglandet.
Inte lika kvalmigt som i Låglandet, och så slapp man också myggsvärmarna.
Hon hade uppenbarligen upptäckt något och stod och spejade ner mot låglandet.
Loke avskyr det lika mycket som Låglandet, där man blir levande uppäten av myggor.
Is, snö och kyla var sällsynt i det land han växt upp i, åtminstone på låglandet.
Efter att vi hade nått ner till låglandet fortsatte vi att följa bergen i sydöstlig riktning.
Vanligtvis brukade de högre liggande länderna omkring Låglandet göra så att slätterna hamnade i lä.
Låglandet bestod av vidsträckt, bördig slättmark som var täckt med frodigt gräs så långt ögat kunde se.
Söderut fortsatte de in mot landet, blev högre och avskiljde glaciären från låglandet på den västra sidan.
Kullerby var en liten smutsig, sorglig håla nära treriksgränsen mellan Bergslandet, Låglandet och Höglandet i norr.
Anledningen till att vi inte korsade låglandet den rakaste vägen var att vi inte ville bli upptäckta på öppen mark.
Bergslandet och Höglandet var värst drabbat, men även Låglandet hade börjat rapportera stridigheter under det senaste året.
I låglandet bakom oss hade vi bara ridit rakt fram över landskapet eftersom det var så lättframkomligt, men här följde vi vägarna.
I takt med att det blev brantare började vi dock vika av österut, i hopp om att finna en led som slutligen skulle ta oss ned till Låglandet.
Det var Låglandet vi befann oss i – det nordländska furstendöme man först kom till om man färdades norrut över bergspassen från Söderland.
Några dagar efter att vi hade börjat vandra söderut utefter östkusten insåg jag att det nästan inte fanns någon snö kvar ute på låglandet.
Jag skärpte blicken så att det värkte i pannan, och nu kunde jag äntligen urskilja små, små prickar där nere på låglandet som långsamt rörde sig bortåt.
Carl och hans pojkvän hade försvunnit iväg för att antända något som kunde liknas vid ett markanfall värdigt ett av de sista, avgörande förstavärldskrigsslagen på det belgiska låglandet.
Tolke förklarade att åratal av krig mellan Nordland och Söderland hade skingrat folken från dessa områden; det var till Låglandet de söderländska krigarföljena kom först efter att ha lagt bergspassen bakom sig.
Låglandet hade vanligtvis ett ganska vått klimat – under morgnarna kunde man få se dimhöljen som var så vidsträckta att de tycktes svepa in hela landet i sin kalla fukt – men det verkade som om myggorna trivdes precis lika bra i torka och värme.
Inte som nere i låglandet, va?.
Låglandet var ökänt för sina ohyggliga myggsvärmar.
Låglandet nedanför i öster var en ren fröjd för ögat.
Vi skulle vara i säkerhet först när vi var nere i Låglandet.
Låglandet och dess väldiga, bördiga slätter låg nedanför oss.
Under försommaren kunde det beskrivas som ett mirakel i Låglandet.
Efter vad jag hört har han redan avrättat en hel by nere i Låglandet.
Under eftermiddagen och kvällen tog vi oss nerför bergen till låglandet.
Inte lika kvalmigt som i Låglandet, och så slapp man också myggsvärmarna.
Hon hade uppenbarligen upptäckt något och stod och spejade ner mot låglandet.
Loke avskyr det lika mycket som Låglandet, där man blir levande uppäten av myggor.
Is, snö och kyla var sällsynt i det land han växt upp i, åtminstone på låglandet.
Efter att vi hade nått ner till låglandet fortsatte vi att följa bergen i sydöstlig riktning.
Vanligtvis brukade de högre liggande länderna omkring Låglandet göra så att slätterna hamnade i lä.
Låglandet bestod av vidsträckt, bördig slättmark som var täckt med frodigt gräs så långt ögat kunde se.
Söderut fortsatte de in mot landet, blev högre och avskiljde glaciären från låglandet på den västra sidan.
Kullerby var en liten smutsig, sorglig håla nära treriksgränsen mellan Bergslandet, Låglandet och Höglandet i norr.
Anledningen till att vi inte korsade låglandet den rakaste vägen var att vi inte ville bli upptäckta på öppen mark.
Bergslandet och Höglandet var värst drabbat, men även Låglandet hade börjat rapportera stridigheter under det senaste året.
I låglandet bakom oss hade vi bara ridit rakt fram över landskapet eftersom det var så lättframkomligt, men här följde vi vägarna.
I takt med att det blev brantare började vi dock vika av österut, i hopp om att finna en led som slutligen skulle ta oss ned till Låglandet.
Det var Låglandet vi befann oss i – det nordländska furstendöme man först kom till om man färdades norrut över bergspassen från Söderland.
Några dagar efter att vi hade börjat vandra söderut utefter östkusten insåg jag att det nästan inte fanns någon snö kvar ute på låglandet.
Jag skärpte blicken så att det värkte i pannan, och nu kunde jag äntligen urskilja små, små prickar där nere på låglandet som långsamt rörde sig bortåt.
Carl och hans pojkvän hade försvunnit iväg för att antända något som kunde liknas vid ett markanfall värdigt ett av de sista, avgörande förstavärldskrigsslagen på det belgiska låglandet.
Tolke förklarade att åratal av krig mellan Nordland och Söderland hade skingrat folken från dessa områden; det var till Låglandet de söderländska krigarföljena kom först efter att ha lagt bergspassen bakom sig.
Låglandet hade vanligtvis ett ganska vått klimat – under morgnarna kunde man få se dimhöljen som var så vidsträckta att de tycktes svepa in hela landet i sin kalla fukt – men det verkade som om myggorna trivdes precis lika bra i torka och värme.