Kurian i en mening
kurian I, II, III, IV, V, VI, VII.
Motståndet var starkt inom kurian.
Ingen påve fanns, kurian och kardinalerna var skingrade.
Våren 1943 diskuterades uttryckligen gaskamrarna i rapporter till kurian.
Ämbetsverket för inkvisition och trons renhet blev det förnämsta i kurian.
För att förbättra sina finanser hade även tidigare påvar sålt ämbeten vid kurian.
Påven och kurian valde att leva av egna medel och Peterspenning från världens katoliker.
Han hade knappt varit i närheten av kurian utan gått den långa vägen som kyrkoherde och själasörjare.
Att han därför, som antytts, skulle tagits av daga med gift av en konspiration inom kurian är dock orimligt.
Den store latinhumanisten, satirikern och räddaren av antika manuskript Poggio Bracciolini var sekreterare i kurian vid samma tid.
« Under flera år hade kurian varit släpphänt och korrupt, full av människor som oavbrutet berikade sig själva på kyrkans bekostnad.
När påven hade återhämtat sig från den första, omedelbara sorgen, bestämde han sig för att reformera kurian, den påvliga regeringen.
Den romerska kurian, som i varje fall utmärker sig för stilkänsla, våndades, och förnuftiga katoliker på besök i Rom trodde knappt sina ögon.
Andra mördare köpte nåd från kurian, den påvliga förvaltningen, samt lejdbrev som gav dem eskort av beväpnade vakter för att skydda sig mot hämnare.
Vid några tillfällen övervägde kurian rentav en frivillig flyttning av påvesätet utomlands, till Salzburg eller Trento, som då ännu var österrikiskt.
Men i det rådande kaotiska läget i kyrkan, med korruptionen i kurian och anarkin i Rom, förmådde han med all sin energi inte skapa något annat än konflikter.
Burchard berättade också att alla ambassadörer, företrädare för de civila myndigheterna och ämbetsmän från kurian skulle vara där »personligen«, liksom kardinalerna.
Röster hade höjts för att förlägga evenemanget utomlands – men det fanns oro för att den italienska regimen i så fall därefter inte skulle släppa in kurian och den nyvalde igen.
Med den nödtorftigt nybildade kurian begav sig påven och Consalvi sjövägen till de forna påvliga besittningarna, där ren anarki rått sedan republiken kollapsat och trupper från Neapel nu höll själva Rom.
Två utnämndes till kardinaler före trettio års ålder, och Calixtus III utsåg en av dem, Rodrigo Borgia, till posten som vicekansler för kurian, det mest inflytelserika organet i den påvliga maktutövningen.
»Det fanns ingen biskop, ingen högt uppsatt person från kurian, ingen abbot«, skrev en chockad Burchard, men Lucrezia åtföljdes av sin kusin kardinal Francisco Borgia, som Alexander VI hade utsett till Kyrkostatens sändebud.
Det var hans efterträdare, Gregorius XI, en annan fransman och den siste av påvarna i Avignon, som till sist flyttade kurian tillbaka till Rom av rädsla för att kyrkan och dess egendomar i Italien skulle gå förlorade för alltid.
År 1542 inrättades inom kurian ett nytt ämbetsverk under ledning av sex kardinaler kallat Sacra Congregatio Romanae et universalis Inquisitionis eller, oftare, Sanctum Officium, på italienska Sant’Uffizio, »det heliga ämbetet«.
Uppenbarligen lämnade kardinalerna rummet kort därefter och påven »mottog sista smörjelsen från biskopen av Carignola vid tiden för aftonbönen och dog med blott biskopen, en representant från kurian och en påvlig kammarjunkare närvarande«.
Det är möjligt att Paulus II blivit förtalad av humanister och litteratörer, som framhåller hans fåfänga och obildning, sedan han stängt den romerska humanistakademien, berövat flera av dem deras tjänster vid kurian samt fängslat och torterat deras ledare Platina.
Consalvi blev kardinal och utnämndes till statssekreterare, segretario di stato, ett från början blygsamt ämbete inrättat av Innocentius XII 1692, vilket dock från denna tid blir det viktigaste i kurian, medan de äldre ledarposterna som vicekansler och camerlengo träder i bakgrunden.
Motståndet var starkt inom kurian.
Ingen påve fanns, kurian och kardinalerna var skingrade.
Våren 1943 diskuterades uttryckligen gaskamrarna i rapporter till kurian.
Ämbetsverket för inkvisition och trons renhet blev det förnämsta i kurian.
För att förbättra sina finanser hade även tidigare påvar sålt ämbeten vid kurian.
Påven och kurian valde att leva av egna medel och Peterspenning från världens katoliker.
Han hade knappt varit i närheten av kurian utan gått den långa vägen som kyrkoherde och själasörjare.
Att han därför, som antytts, skulle tagits av daga med gift av en konspiration inom kurian är dock orimligt.
Den store latinhumanisten, satirikern och räddaren av antika manuskript Poggio Bracciolini var sekreterare i kurian vid samma tid.
« Under flera år hade kurian varit släpphänt och korrupt, full av människor som oavbrutet berikade sig själva på kyrkans bekostnad.
När påven hade återhämtat sig från den första, omedelbara sorgen, bestämde han sig för att reformera kurian, den påvliga regeringen.
Den romerska kurian, som i varje fall utmärker sig för stilkänsla, våndades, och förnuftiga katoliker på besök i Rom trodde knappt sina ögon.
Andra mördare köpte nåd från kurian, den påvliga förvaltningen, samt lejdbrev som gav dem eskort av beväpnade vakter för att skydda sig mot hämnare.
Vid några tillfällen övervägde kurian rentav en frivillig flyttning av påvesätet utomlands, till Salzburg eller Trento, som då ännu var österrikiskt.
Men i det rådande kaotiska läget i kyrkan, med korruptionen i kurian och anarkin i Rom, förmådde han med all sin energi inte skapa något annat än konflikter.
Burchard berättade också att alla ambassadörer, företrädare för de civila myndigheterna och ämbetsmän från kurian skulle vara där »personligen«, liksom kardinalerna.
Röster hade höjts för att förlägga evenemanget utomlands – men det fanns oro för att den italienska regimen i så fall därefter inte skulle släppa in kurian och den nyvalde igen.
Med den nödtorftigt nybildade kurian begav sig påven och Consalvi sjövägen till de forna påvliga besittningarna, där ren anarki rått sedan republiken kollapsat och trupper från Neapel nu höll själva Rom.
Två utnämndes till kardinaler före trettio års ålder, och Calixtus III utsåg en av dem, Rodrigo Borgia, till posten som vicekansler för kurian, det mest inflytelserika organet i den påvliga maktutövningen.
»Det fanns ingen biskop, ingen högt uppsatt person från kurian, ingen abbot«, skrev en chockad Burchard, men Lucrezia åtföljdes av sin kusin kardinal Francisco Borgia, som Alexander VI hade utsett till Kyrkostatens sändebud.
Det var hans efterträdare, Gregorius XI, en annan fransman och den siste av påvarna i Avignon, som till sist flyttade kurian tillbaka till Rom av rädsla för att kyrkan och dess egendomar i Italien skulle gå förlorade för alltid.
År 1542 inrättades inom kurian ett nytt ämbetsverk under ledning av sex kardinaler kallat Sacra Congregatio Romanae et universalis Inquisitionis eller, oftare, Sanctum Officium, på italienska Sant’Uffizio, »det heliga ämbetet«.
Uppenbarligen lämnade kardinalerna rummet kort därefter och påven »mottog sista smörjelsen från biskopen av Carignola vid tiden för aftonbönen och dog med blott biskopen, en representant från kurian och en påvlig kammarjunkare närvarande«.
Det är möjligt att Paulus II blivit förtalad av humanister och litteratörer, som framhåller hans fåfänga och obildning, sedan han stängt den romerska humanistakademien, berövat flera av dem deras tjänster vid kurian samt fängslat och torterat deras ledare Platina.
Consalvi blev kardinal och utnämndes till statssekreterare, segretario di stato, ett från början blygsamt ämbete inrättat av Innocentius XII 1692, vilket dock från denna tid blir det viktigaste i kurian, medan de äldre ledarposterna som vicekansler och camerlengo träder i bakgrunden.
Tyvärr har vi ännu inga exempelmeningar för detta ordet.