Krigshär i en mening
Han kom med en hel krigshär.
Aluir kom mot mig med en krigshär.
Det här är verkligen en unik krigshär.
Sedan stred de till döds mot hans krigshär.
Min krigshär tågar mot Vita Landet i detta nu.
De var blixtsnabba jämfört med vår brokiga krigshär.
Utanför Solsalas murar skulle vi förhoppningsvis vara en krigshär.
En krigshär var ingen bra arbetsplats för någon som verkade i lönndom.
Fick de åttio ärekränkta tigrar mot sig behövde de en krigshär i ryggen.
Den vitländska krigshär som kom för att utrota oss var helt annorlunda än min egen.
I början av kriget skulle vi vara den mest splittrade krigshär som någonsin existerat.
En krigshär skulle samlas i det tysta, och det krävde lika mycket försiktighet som tålamod.
Därefter inväntade vi att resten av styrkorna skulle nå fram så att vi kunde bilda vår krigshär.
Men vi springer ju rakt i gapet på en nordländsk krigshär! Och varför ska vi lämna hästarna?.
Jag blev oroligare för Tolkes underliga beteende än vad jag hade blivit för Sven Svartnackes krigshär.
Och utöver alla dessa personer skulle även Solsalas krigshär infinna sig med kort varsel om larmet gick.
Det liknade mer angrepp av en utländsk armé än stråtrövarproblem, och Kungsjägarna var ingen krigshär.
När vintern närmade sig var alla slutligen nöjda med storleken på den krigshär vi hade lyckats samla ihop.
Vättarna kom för att belägra staden redan samma natt som vi anlände, och de gjorde det med en hel krigshär.
Jag mindes att jag tänkte samma sak när vi hade Sven Svartnackes vitländska krigshär framför oss utanför Jarhem.
Efter det började Tolke och Ossian genast gå igenom strategier tillsammans med Florin och Emir för att bygga upp en krigshär i det tysta.
Hela året flöt förbi utan att någon vitländsk krigshär närmade sig, vilket gav mig tid att göra verklighet av den idé som hade växt fram i mitt huvud.
Stigen norrut genom skogen var alldeles för liten för att en krigshär skulle kunna ta sig fram på den, så vi tog av västerut på mörkerleden i riktning mot Falkaborg.
Islandet hade drabbats hårdast – nästan hela deras krigshär, medräknat deras legendariske furste, hade utplånats när de red för att rädda de fria krigarna – men även andra furstendömen hade lidit svåra förluster.
Dels var vi så många att vi skulle ha svultit efter bara några dagar av belägring – Höglandet och Berglandet hade anslutit sig till oss nu vilket gjorde oss nästan jämbördiga med Svartnackens väldiga krigshär – och dessutom skulle vi inte få någon användning av rytteriet ifall vi stannade kvar och slogs på murarna.
Aluir kom mot mig med en krigshär.
Det här är verkligen en unik krigshär.
Sedan stred de till döds mot hans krigshär.
Min krigshär tågar mot Vita Landet i detta nu.
De var blixtsnabba jämfört med vår brokiga krigshär.
Utanför Solsalas murar skulle vi förhoppningsvis vara en krigshär.
En krigshär var ingen bra arbetsplats för någon som verkade i lönndom.
Fick de åttio ärekränkta tigrar mot sig behövde de en krigshär i ryggen.
Den vitländska krigshär som kom för att utrota oss var helt annorlunda än min egen.
I början av kriget skulle vi vara den mest splittrade krigshär som någonsin existerat.
En krigshär skulle samlas i det tysta, och det krävde lika mycket försiktighet som tålamod.
Därefter inväntade vi att resten av styrkorna skulle nå fram så att vi kunde bilda vår krigshär.
Men vi springer ju rakt i gapet på en nordländsk krigshär! Och varför ska vi lämna hästarna?.
Jag blev oroligare för Tolkes underliga beteende än vad jag hade blivit för Sven Svartnackes krigshär.
Och utöver alla dessa personer skulle även Solsalas krigshär infinna sig med kort varsel om larmet gick.
Det liknade mer angrepp av en utländsk armé än stråtrövarproblem, och Kungsjägarna var ingen krigshär.
När vintern närmade sig var alla slutligen nöjda med storleken på den krigshär vi hade lyckats samla ihop.
Vättarna kom för att belägra staden redan samma natt som vi anlände, och de gjorde det med en hel krigshär.
Jag mindes att jag tänkte samma sak när vi hade Sven Svartnackes vitländska krigshär framför oss utanför Jarhem.
Efter det började Tolke och Ossian genast gå igenom strategier tillsammans med Florin och Emir för att bygga upp en krigshär i det tysta.
Hela året flöt förbi utan att någon vitländsk krigshär närmade sig, vilket gav mig tid att göra verklighet av den idé som hade växt fram i mitt huvud.
Stigen norrut genom skogen var alldeles för liten för att en krigshär skulle kunna ta sig fram på den, så vi tog av västerut på mörkerleden i riktning mot Falkaborg.
Islandet hade drabbats hårdast – nästan hela deras krigshär, medräknat deras legendariske furste, hade utplånats när de red för att rädda de fria krigarna – men även andra furstendömen hade lidit svåra förluster.
Dels var vi så många att vi skulle ha svultit efter bara några dagar av belägring – Höglandet och Berglandet hade anslutit sig till oss nu vilket gjorde oss nästan jämbördiga med Svartnackens väldiga krigshär – och dessutom skulle vi inte få någon användning av rytteriet ifall vi stannade kvar och slogs på murarna.
Tyvärr har vi ännu inga exempelmeningar för detta ordet.