Konstantinopel i en mening
Påven och patriarken av Konstantinopel bannlyste varandra.
När Konstantinopel grundades var Miltiades sedan länge död.
Tåget skulle börja rulla, till Kiruna, Konstantinopel, Krakow.
Korståg mot turkarna för att befria Konstantinopel var hans uttalade mål.
Patriarken i Konstantinopel blev en sorts kejserlig guvernör över Östroms kyrkor.
Snart återtog en av dessa Konstantinopel och återupprättade det bysantinska riket.
ÅGUST Det verkar som om hon behövt flyga till Konstantinopel för att hitta nåt vatten.
En bra lögn kan gå från Bagdad till Konstantinopel medan sanningen letar efter sina sandaler.
Men inte ens inom det lilla område kring Konstantinopel som kejsaren kontrollerade blev unionen bestående mer än några år.
I teorin bestod det romerska kejsardömet med den östromerske kejsaren i Konstantinopel som överhuvud över alla gamla provinser.
Konstantin återvände efter 313 aldrig till Rom och grundlade slutligen år 330 en alldeles ny huvudstad vid Bosporen, Konstantinopel.
Han reste till det heliga landet 1964, både den israeliska och då jordanska delen, samt mötte patriarken av Konstantinopel i Jerusalem.
Kejsar Leo III Isauriern hade slagit tillbaka araberna vid Konstantinopel och i Mindre Asien, men var samtidigt influerad av deras tänkande.
Även från Bysans kom delegater: den näst siste östromerske kejsaren Johannes VII Paleologos, patriarken av Konstantinopel och 28 ärkebiskopar.
Som diplomat uppträdde han odiplomatiskt i Japan under första världskriget och hamnade på en reträttpost i Konstantinopel, där han bara kunde göra begränsad skada.
Den nye påven hade knappt hunnit installeras förrän han började organisera ett korståg som skulle befria Konstantinopel från turkarna, som hade intagit staden i maj 1453.
Nu beslöt Leo Isauriern att följa deras exempel och förbjöd, med stöd av den lydige patriarken i Konstantinopel, bilddyrkan i alla under kejsaren lydande kyrkor, inklusive Roms.
Vid kejsar Theodosius död 395 delades riket slutgiltigt mellan dennes båda söner i en östlig del med Konstantinopel som huvudstad och en västlig del med Milano som kejsarresidens.
Betydligt mindre uppskattat i de kretsarna var Bljumkins möte i april 1929 med Trotskij, som vid den här tiden bodde i Konstantinopel och övertalade honom att gå med i kampen mot Stalin.
På det av kejsaren ledda och av Damasus framdrivna kyrkomötet i Konstantinopel 381 fastlades den ortodoxa trosbekännelsen varvid även den Helige Andes förhållande till Fadern och Sonen reglerades.
För att göra läget än värre utbröt år 726, på närmare håll, den dittills värsta kontroversen med den östromerske kejsaren i Konstantinopel, som ännu kontrollerade Sicilien, Syditalien och Ravenna.
De östromerska kejsarna i Konstantinopel styrde däremot kraftfullt över de fyra östpatriarkerna – i rivalitet med påven som ansåg sig ha rätt att styra över dem lika väl som över västerns biskopar.
När langobardinvasionen kom sändes han av påven Pelagius II som ambassadör till Konstantinopel för att söka hjälp av kejsaren men återvände tomhänt för att istället organisera den påvliga politiken utan kejserligt stöd.
Försonliga tongångar mot övriga kyrkor och andra religioner anslogs, och framför allt bilades helt konflikten med de grekisk-ortodoxa, och de tusenåriga bannlysningarna upphävdes samtidigt av påven och patriarken av Konstantinopel.
Från 1912 och framåt byggde Gurdjieff upp en egen rörelse i Ryssland men flyttade den sedan till Konstantinopel i Turkiet och vidare till Fontainebleau i Frankrike där han 1922 skapade Institutet för harmonisk utveckling av människan.
Med knapp nöd slog Bysans kejsare tillbaka arabernas anfall på Konstantinopel på 670-talet och lyckades behålla kontrollen över Mindre Asien och Balkanhalvön, där emellertid slaviska stammar trängt in och först efter hand kunde kristnas och inlemmas i riket.
Han ordnade på nytt påvestolens ekonomi och godsskötsel, kväste ärkebiskoparna och ingrep i kungafamiljernas äktenskapliga förhållanden men gjorde samtidigt schismen med den grekisk-ortodoxa kyrkan djupare genom sina försök att av- och tillsätta en patriark i Konstantinopel.
Den värste av dem, Pietro Riario, lyckades på en gång bli kardinal, titulärpatriark av Konstantinopel, ärkebiskop av Florens, biskop av ett halvdussin andra inkomstbringande stift från Balkan till Spanien samt abbot i ett antal kloster han aldrig besökte, innan han vid 28 års ålder dukade under för sina utsvävningar.
Om de bråkiga riddarna kunde förmås att istället vända sin energi och plundringslust åt öster skulle båda problemen vara lösta på en gång! Sedan samlivsfrågorna klarats av på konciliet, predikade han därför med retorikens alla medel om hur alla kristna krigare borde bege sig till Konstantinopel för att därifrån anfalla muslimerna, befria Österns kristna och till slut även Jerusalem och den heliga graven! Deus le volt! ropade åhörarna hänfört.
Vad säkerhetsorganen än letade efter är det uppenbart att de misstänkte att det fanns flera faktorer bakom självmordet än de rent privata – en uppfattning som delades av Lev Trotskij, som vägrade acceptera den officiella förklaringen, att självmordet var »helt utan samband med poetens offentliga och litterära verksamhet«: »Det är som att säga att Majakovskijs död inte hade något med hans revolutionära poetiska verk att göra«, kommenterade den förre krigskommissarien från sin exil i Konstantinopel: »Det är både osant och onödigt… och dumt! ›[Kärlekens] båt har krossats mot vardagens rev‹, skrev Majakovskij om sitt privatliv.
När Konstantinopel grundades var Miltiades sedan länge död.
Tåget skulle börja rulla, till Kiruna, Konstantinopel, Krakow.
Korståg mot turkarna för att befria Konstantinopel var hans uttalade mål.
Patriarken i Konstantinopel blev en sorts kejserlig guvernör över Östroms kyrkor.
Snart återtog en av dessa Konstantinopel och återupprättade det bysantinska riket.
ÅGUST Det verkar som om hon behövt flyga till Konstantinopel för att hitta nåt vatten.
En bra lögn kan gå från Bagdad till Konstantinopel medan sanningen letar efter sina sandaler.
Men inte ens inom det lilla område kring Konstantinopel som kejsaren kontrollerade blev unionen bestående mer än några år.
I teorin bestod det romerska kejsardömet med den östromerske kejsaren i Konstantinopel som överhuvud över alla gamla provinser.
Konstantin återvände efter 313 aldrig till Rom och grundlade slutligen år 330 en alldeles ny huvudstad vid Bosporen, Konstantinopel.
Han reste till det heliga landet 1964, både den israeliska och då jordanska delen, samt mötte patriarken av Konstantinopel i Jerusalem.
Kejsar Leo III Isauriern hade slagit tillbaka araberna vid Konstantinopel och i Mindre Asien, men var samtidigt influerad av deras tänkande.
Även från Bysans kom delegater: den näst siste östromerske kejsaren Johannes VII Paleologos, patriarken av Konstantinopel och 28 ärkebiskopar.
Som diplomat uppträdde han odiplomatiskt i Japan under första världskriget och hamnade på en reträttpost i Konstantinopel, där han bara kunde göra begränsad skada.
Den nye påven hade knappt hunnit installeras förrän han började organisera ett korståg som skulle befria Konstantinopel från turkarna, som hade intagit staden i maj 1453.
Nu beslöt Leo Isauriern att följa deras exempel och förbjöd, med stöd av den lydige patriarken i Konstantinopel, bilddyrkan i alla under kejsaren lydande kyrkor, inklusive Roms.
Vid kejsar Theodosius död 395 delades riket slutgiltigt mellan dennes båda söner i en östlig del med Konstantinopel som huvudstad och en västlig del med Milano som kejsarresidens.
Betydligt mindre uppskattat i de kretsarna var Bljumkins möte i april 1929 med Trotskij, som vid den här tiden bodde i Konstantinopel och övertalade honom att gå med i kampen mot Stalin.
På det av kejsaren ledda och av Damasus framdrivna kyrkomötet i Konstantinopel 381 fastlades den ortodoxa trosbekännelsen varvid även den Helige Andes förhållande till Fadern och Sonen reglerades.
För att göra läget än värre utbröt år 726, på närmare håll, den dittills värsta kontroversen med den östromerske kejsaren i Konstantinopel, som ännu kontrollerade Sicilien, Syditalien och Ravenna.
De östromerska kejsarna i Konstantinopel styrde däremot kraftfullt över de fyra östpatriarkerna – i rivalitet med påven som ansåg sig ha rätt att styra över dem lika väl som över västerns biskopar.
När langobardinvasionen kom sändes han av påven Pelagius II som ambassadör till Konstantinopel för att söka hjälp av kejsaren men återvände tomhänt för att istället organisera den påvliga politiken utan kejserligt stöd.
Försonliga tongångar mot övriga kyrkor och andra religioner anslogs, och framför allt bilades helt konflikten med de grekisk-ortodoxa, och de tusenåriga bannlysningarna upphävdes samtidigt av påven och patriarken av Konstantinopel.
Från 1912 och framåt byggde Gurdjieff upp en egen rörelse i Ryssland men flyttade den sedan till Konstantinopel i Turkiet och vidare till Fontainebleau i Frankrike där han 1922 skapade Institutet för harmonisk utveckling av människan.
Med knapp nöd slog Bysans kejsare tillbaka arabernas anfall på Konstantinopel på 670-talet och lyckades behålla kontrollen över Mindre Asien och Balkanhalvön, där emellertid slaviska stammar trängt in och först efter hand kunde kristnas och inlemmas i riket.
Han ordnade på nytt påvestolens ekonomi och godsskötsel, kväste ärkebiskoparna och ingrep i kungafamiljernas äktenskapliga förhållanden men gjorde samtidigt schismen med den grekisk-ortodoxa kyrkan djupare genom sina försök att av- och tillsätta en patriark i Konstantinopel.
Den värste av dem, Pietro Riario, lyckades på en gång bli kardinal, titulärpatriark av Konstantinopel, ärkebiskop av Florens, biskop av ett halvdussin andra inkomstbringande stift från Balkan till Spanien samt abbot i ett antal kloster han aldrig besökte, innan han vid 28 års ålder dukade under för sina utsvävningar.
Om de bråkiga riddarna kunde förmås att istället vända sin energi och plundringslust åt öster skulle båda problemen vara lösta på en gång! Sedan samlivsfrågorna klarats av på konciliet, predikade han därför med retorikens alla medel om hur alla kristna krigare borde bege sig till Konstantinopel för att därifrån anfalla muslimerna, befria Österns kristna och till slut även Jerusalem och den heliga graven! Deus le volt! ropade åhörarna hänfört.
Vad säkerhetsorganen än letade efter är det uppenbart att de misstänkte att det fanns flera faktorer bakom självmordet än de rent privata – en uppfattning som delades av Lev Trotskij, som vägrade acceptera den officiella förklaringen, att självmordet var »helt utan samband med poetens offentliga och litterära verksamhet«: »Det är som att säga att Majakovskijs död inte hade något med hans revolutionära poetiska verk att göra«, kommenterade den förre krigskommissarien från sin exil i Konstantinopel: »Det är både osant och onödigt… och dumt! ›[Kärlekens] båt har krossats mot vardagens rev‹, skrev Majakovskij om sitt privatliv.
Tyvärr har vi ännu inga exempelmeningar för detta ordet.