Koketta i en mening
På sitt vanliga koketta sätt slingrade han sig nu fram till honom.
Han var en liten smärt man med ett mörkt ansikte och ett par små koketta mustascher.
Han avskydde rummet, de där tvetydiga unga männen, det koketta lampljuset, Bell von Wendens lurande blick nyss.
Och hur mycket jag än äcklas av mitt koketta sätt att göra små tavlor av mitt elände, så kan jag inte upphöra med det.
Han var starkt solbränd och hade ett par små, koketta, kolsvarta mustascher icke större än hans ögonbryn, på överläppen.
Hon såg plötsligt helt normal ut, som en hemmafru som får fint besök, och tog småleende emot paketet och öppnade det med små koketta sidoblickar på döttrarna.
Hur ofta hade han inte retat henne för hennes passion för starkt luktande blommor i sovrummet! Men han trivdes bättre i sin mors koketta boudoir än i Stannys spartanska rum.
Det mest ungdomliga inslaget var rödblommiga unga familjeflickor i koketta små muffar, som han föreställde sig vara på väg hem från skridskoturen på Stockholms stadion till pianolektioner i ”tysta och mörka våningar”.
2002 var det mesta av det han satt i gång på plats, och även om misstag gjorts föreföll dessa satsningar sammantaget ha varit framgångsrika, som det hette med en av de koketta standardformuleringarna i Kinneviks årsredovisningar.
Den magre lille herrn hade under hela tiden lett försynt och tegat inför de bägge damernas ordrika svada, liksom gömmande sig bakom den tredje damen, uppenbarligen hans fru, en liten tjock rulta, som verkade ungefär trettioåtta år, men förmodligen också kunde vara åtskilligt yngre och som kastade komiskt koketta och livliga blickar omkring sig ur ett par runda ögon.
I Stockholm, där han studerade konsthistoria vid högskolan, hade han råkat in i ett demimondänt sällskap av unga småfördärvade målare och koketta, i egen inbillning estetiska halvadelsmän, bland vilka en ton av smart, förvärvsbegiven perversitet blandad med sublim fräckhet och med en viss läspande och tillgjord naivitet då började bli på modet, och han hade mistat en hel del av sin ursprungliga friskhet.
Han var en liten smärt man med ett mörkt ansikte och ett par små koketta mustascher.
Han avskydde rummet, de där tvetydiga unga männen, det koketta lampljuset, Bell von Wendens lurande blick nyss.
Och hur mycket jag än äcklas av mitt koketta sätt att göra små tavlor av mitt elände, så kan jag inte upphöra med det.
Han var starkt solbränd och hade ett par små, koketta, kolsvarta mustascher icke större än hans ögonbryn, på överläppen.
Hon såg plötsligt helt normal ut, som en hemmafru som får fint besök, och tog småleende emot paketet och öppnade det med små koketta sidoblickar på döttrarna.
Hur ofta hade han inte retat henne för hennes passion för starkt luktande blommor i sovrummet! Men han trivdes bättre i sin mors koketta boudoir än i Stannys spartanska rum.
Det mest ungdomliga inslaget var rödblommiga unga familjeflickor i koketta små muffar, som han föreställde sig vara på väg hem från skridskoturen på Stockholms stadion till pianolektioner i ”tysta och mörka våningar”.
2002 var det mesta av det han satt i gång på plats, och även om misstag gjorts föreföll dessa satsningar sammantaget ha varit framgångsrika, som det hette med en av de koketta standardformuleringarna i Kinneviks årsredovisningar.
Den magre lille herrn hade under hela tiden lett försynt och tegat inför de bägge damernas ordrika svada, liksom gömmande sig bakom den tredje damen, uppenbarligen hans fru, en liten tjock rulta, som verkade ungefär trettioåtta år, men förmodligen också kunde vara åtskilligt yngre och som kastade komiskt koketta och livliga blickar omkring sig ur ett par runda ögon.
I Stockholm, där han studerade konsthistoria vid högskolan, hade han råkat in i ett demimondänt sällskap av unga småfördärvade målare och koketta, i egen inbillning estetiska halvadelsmän, bland vilka en ton av smart, förvärvsbegiven perversitet blandad med sublim fräckhet och med en viss läspande och tillgjord naivitet då började bli på modet, och han hade mistat en hel del av sin ursprungliga friskhet.
Tyvärr har vi ännu inga exempelmeningar för detta ordet.
Han smålog kokett.
Mamman var ungdomlig, smal och kokett.
Inte så lite kokett, som det väl heter.
Rebecca tittade upp på honom och log kokett.
Hon tryckte kokett handflatan mot bröstet.
– Försök att vara en smula kokett då, bad Angela.
– Tycker du? Han fnissade kokett av komplimangen.
Ler kokett mot mannen, trycker lätt på hans överarm.
Han beundrar den, svarade Alexandra med ett kokett skratt.
De ansvariga håller för näsan i kokett förfärade gester.
Han rörde sig mellan möblerna kokett och varsamt som en flicka.
Hon klädde på sig och gick ut ur badrummet med ett kokett leende.
En liten kokett sammetshatt med ägrett låg på hyllan ovanför den.
Hon var en klok och bussig liten flicka, kokett av bara den, men så oerhört okultiverad.
– Nu måste jag tvätta mig om händerna, sade Frideborg och sköt honom kokett ut genom dörren.
Med »en sån« tog hon helt och hållet avstånd från allt som var vackert, kokett och lustbetonat.
Filippa Bond skulle nog gladeligen åma sig på en björnskinnspäls med en hand lite kokett placerad över brösten.
Hon hade lånat en av Bettys grova tjocka kappor som var för stor åt henne, men på huvudet hade hon en kokett stadshatt.
Allt som var flickaktigt lätt, mjukt och kokett trådde han ju efter ända sedan han som liten klätt ut sig i Paulas kläder.
Där hon rörde sig i skenet från taklampan, som hade en kokett röd silkesskärm, liknade hon ett underligt främmande väsen.
– Ser jag så skandalös ut då? frågade Frideborg, och tårarna stodo henne genast i ögonen, på samma gång som de logo helt kokett.
”Men ser herr Persicke inte det! Alla säger att fotot är väldigt likt!” I kokett ton: ”Bara att jag ser tio år yngre ut i verkligheten.
När han talade eller gick, svängde han kokett på sig och flabbade ibland till på ett oförklarligt sätt, som om han funnit sig själv roligare än allt annat.
Så först kom jag i min skära klänning, kokett trippande i månljuset på den lugna, tysta gatan med sina muromgärdade, stora villor i parkliknande trädgårdar.
Hon hade sett honom som liten gosse och kanske redan varit förälskad i honom på den tiden då han på ett näpet och kokett vis dansat omkring i Paulas bästa klänning.
Erik fascinerades av hans yttre: det känsliga ansiktet, den eleganta klädseln, den ena handen som kokett låg utsträckt mot golvet och de långa, smala fingrarna som höll i en nackspegel.
Med tanke på hur väl – oanständigt väl skulle somliga säga – Sverige klarat sig undan andra världskriget kan naturligtvis undergångsstämningen tyckas affekterad, kanske nästan kokett.
Men innan lektionen var över hade de i alla fall fått en chans att hålla i var sin värja och inta den klassiska fäktningspositionen, med kroppen i sidled och vänster hand lite kokett upp i luften.
Och hon skakade litet kokett på huvudet för att Thomas skulle förstå att han själv måste bjuda till att göra något för att kunna vara säker om att bibehålla sig lika högt i gunst som hans son.
Men det finns något kokett över hans leende, som om skolpojken vet att uppsträckningen inte är särskilt allvarligt menad, och att han kommer att klara sig undan bestraffningen den här gången också.
Och blixtlikt tyckte sig Angela skymta bilden av denne Bernard sådan hon mött honom den gången i familjen Landborgs stockholmsvåning, smal, kokett, en spenslig dandy med lätt gång och svängande axlar.
Mamman var ungdomlig, smal och kokett.
Inte så lite kokett, som det väl heter.
Rebecca tittade upp på honom och log kokett.
Hon tryckte kokett handflatan mot bröstet.
– Försök att vara en smula kokett då, bad Angela.
– Tycker du? Han fnissade kokett av komplimangen.
Ler kokett mot mannen, trycker lätt på hans överarm.
Han beundrar den, svarade Alexandra med ett kokett skratt.
De ansvariga håller för näsan i kokett förfärade gester.
Han rörde sig mellan möblerna kokett och varsamt som en flicka.
Hon klädde på sig och gick ut ur badrummet med ett kokett leende.
En liten kokett sammetshatt med ägrett låg på hyllan ovanför den.
Hon var en klok och bussig liten flicka, kokett av bara den, men så oerhört okultiverad.
– Nu måste jag tvätta mig om händerna, sade Frideborg och sköt honom kokett ut genom dörren.
Med »en sån« tog hon helt och hållet avstånd från allt som var vackert, kokett och lustbetonat.
Filippa Bond skulle nog gladeligen åma sig på en björnskinnspäls med en hand lite kokett placerad över brösten.
Hon hade lånat en av Bettys grova tjocka kappor som var för stor åt henne, men på huvudet hade hon en kokett stadshatt.
Allt som var flickaktigt lätt, mjukt och kokett trådde han ju efter ända sedan han som liten klätt ut sig i Paulas kläder.
Där hon rörde sig i skenet från taklampan, som hade en kokett röd silkesskärm, liknade hon ett underligt främmande väsen.
– Ser jag så skandalös ut då? frågade Frideborg, och tårarna stodo henne genast i ögonen, på samma gång som de logo helt kokett.
”Men ser herr Persicke inte det! Alla säger att fotot är väldigt likt!” I kokett ton: ”Bara att jag ser tio år yngre ut i verkligheten.
När han talade eller gick, svängde han kokett på sig och flabbade ibland till på ett oförklarligt sätt, som om han funnit sig själv roligare än allt annat.
Så först kom jag i min skära klänning, kokett trippande i månljuset på den lugna, tysta gatan med sina muromgärdade, stora villor i parkliknande trädgårdar.
Hon hade sett honom som liten gosse och kanske redan varit förälskad i honom på den tiden då han på ett näpet och kokett vis dansat omkring i Paulas bästa klänning.
Erik fascinerades av hans yttre: det känsliga ansiktet, den eleganta klädseln, den ena handen som kokett låg utsträckt mot golvet och de långa, smala fingrarna som höll i en nackspegel.
Med tanke på hur väl – oanständigt väl skulle somliga säga – Sverige klarat sig undan andra världskriget kan naturligtvis undergångsstämningen tyckas affekterad, kanske nästan kokett.
Men innan lektionen var över hade de i alla fall fått en chans att hålla i var sin värja och inta den klassiska fäktningspositionen, med kroppen i sidled och vänster hand lite kokett upp i luften.
Och hon skakade litet kokett på huvudet för att Thomas skulle förstå att han själv måste bjuda till att göra något för att kunna vara säker om att bibehålla sig lika högt i gunst som hans son.
Men det finns något kokett över hans leende, som om skolpojken vet att uppsträckningen inte är särskilt allvarligt menad, och att han kommer att klara sig undan bestraffningen den här gången också.
Och blixtlikt tyckte sig Angela skymta bilden av denne Bernard sådan hon mött honom den gången i familjen Landborgs stockholmsvåning, smal, kokett, en spenslig dandy med lätt gång och svängande axlar.