Kobbar i en mening
Hon såg öar och kobbar och skär svischa förbi.
Jag och mina kamrater fiskade på helgerna med spö från kobbar och holmar.
Vi har ett hemman som är stort, mark, fiskevatten, 36 småöar, ett otal kobbar.
Wallander hade satt sig längst fram i fören och såg trädbevuxna öar och kala kobbar rusa förbi.
Tallarna och björkarna står i svajande givakt, en svag nattlig vind drar in från Östersjön och vidare in över skärgårdens kobbar och skär.
Så mycket kunde han förstå att det handlade om någon sorts souvenirer, plockade i den svenska skärgården av människor som inte borde ha befunnit sig bland öar och kobbar.
Jag och mina kamrater fiskade på helgerna med spö från kobbar och holmar.
Vi har ett hemman som är stort, mark, fiskevatten, 36 småöar, ett otal kobbar.
Wallander hade satt sig längst fram i fören och såg trädbevuxna öar och kala kobbar rusa förbi.
Tallarna och björkarna står i svajande givakt, en svag nattlig vind drar in från Östersjön och vidare in över skärgårdens kobbar och skär.
Så mycket kunde han förstå att det handlade om någon sorts souvenirer, plockade i den svenska skärgården av människor som inte borde ha befunnit sig bland öar och kobbar.
Härute kunde hennes morfar kobbarna och skären, labyrinten av hav och öar utantill, som ett oregelbundet verb.
Adam pekade ut olika platser alltemellanåt, berättade vad skären och kobbarna hette, vilka som hade bott där och vilken historia vissa av dem hade.
Hon såg havet genom fönstret, vägen därnere, postlådorna, husen, cykelvägen, bunkrarna, slotten, kobbarna och skären, bron över till den större ön, isen mellan öarna; det fanns inga spår kvar efter Winters jakt därute.
Adam pekade ut olika platser alltemellanåt, berättade vad skären och kobbarna hette, vilka som hade bott där och vilken historia vissa av dem hade.
Hon såg havet genom fönstret, vägen därnere, postlådorna, husen, cykelvägen, bunkrarna, slotten, kobbarna och skären, bron över till den större ön, isen mellan öarna; det fanns inga spår kvar efter Winters jakt därute.
Gå en runda runt kobben.
Han hade rott hem till kobben.
Han reste sig och började gå runt den lilla kobben.
Strax efter midnatt, med myggen vinande runt öronen, lämnade han kobben.
På den lilla kobben hade en tärna sitt revir och den började attackera oss.
Han hade rott hem till kobben.
Han reste sig och började gå runt den lilla kobben.
Strax efter midnatt, med myggen vinande runt öronen, lämnade han kobben.
På den lilla kobben hade en tärna sitt revir och den började attackera oss.
– Det är mest en kobbe.
Doften av salt hav lindade sig runt henne, sälar låg på en kobbe och kopplade av.
Jag minns att det första man såg vid ingången var en plansch med en tecknad karikatyr av Olof Palme sittandes på en kobbe.
Vi var tvungna att få fram den, så jag och Berngrim gick iland på en liten kobbe, medan övriga i plutonen väntade en bit ut.
Han ville inte sluta sitt liv i förtid som hans mor hade gjort, han ville minst av allt dö just nu, ensam på en kobbe i Östersjön.
Om han inte hade varit det hade jag idag inte suttit på en kobbe och stirrat ut mot havet och funderat över hans försvunna föräldrar.
Han fortsatte och hittade till sist ett skär, inte mycket större än en kobbe med några få träd, där han kunde ro in till stranden efter att ha fällt upp motorn.
Hon rör honom försiktigt, som om hon är rädd att han inte är på riktigt utan bara en liten kobbe i havet som man hittar till en enda gång och aldrig mer, som om han är vatten som förångas av hennes händers värme, som om han när som helst kan lösas upp och försvinna.
Doften av salt hav lindade sig runt henne, sälar låg på en kobbe och kopplade av.
Jag minns att det första man såg vid ingången var en plansch med en tecknad karikatyr av Olof Palme sittandes på en kobbe.
Vi var tvungna att få fram den, så jag och Berngrim gick iland på en liten kobbe, medan övriga i plutonen väntade en bit ut.
Han ville inte sluta sitt liv i förtid som hans mor hade gjort, han ville minst av allt dö just nu, ensam på en kobbe i Östersjön.
Om han inte hade varit det hade jag idag inte suttit på en kobbe och stirrat ut mot havet och funderat över hans försvunna föräldrar.
Han fortsatte och hittade till sist ett skär, inte mycket större än en kobbe med några få träd, där han kunde ro in till stranden efter att ha fällt upp motorn.
Hon rör honom försiktigt, som om hon är rädd att han inte är på riktigt utan bara en liten kobbe i havet som man hittar till en enda gång och aldrig mer, som om han är vatten som förångas av hennes händers värme, som om han när som helst kan lösas upp och försvinna.