Knarra i en mening
Gungstolen slutade knarra under henne.
Hon tyckte sig höra hans skor knarra.
Jag hörde golvbrädorna knarra i hennes rum.
Jag hörde det knarra i golvplankorna i mörkret bakom henne.
Han tyckte han hörde den lilla gummans steg ännu knarra i golvtiljorna.
Återigen går han planlöst av och an över golvet, hör plankorna knarra.
Ödestugan! Allas vägar tycktes till sist leda dit! Hon hörde dörren knarra.
Jag hörde fjädrarna i fåtöljen knarra när han satte sig till rätta för natten.
Trappan skulle knarra, hon skulle kunna snubbla i mörkret och hennes man komma utspringande.
Det började knarra i madrasserna i rummet intill och Patty förstod att Debby hoppade i sängen.
Utanför dörren kunde jag höra de gamla plankorna knarra i protest när Rafael tog sig uppför trappan.
Inga ekplankor ska någonsin knarra mer, inga spritångor ska någonsin mer få luften att glöda av ängslan.
Kölden fick snön att knarra under fötterna på dem som gick förbi den gamla sjukhusbyggnaden i norra delen av stan.
Jag studerade varje trappsteg noggrant innan jag trampade på det i hopp om att kunna identifiera dem som skulle knarra.
Vilka golvplankor som sviktar lite lätt när man kliver på dem och exakt hur man ska öppna garderobsdörrarna för att de inte ska knarra.
Jag öppnade fönstret – till min förvåning gled det upp tyst, utan att knarra, trots att jag inte öppnat det på hur många år som helst – och andades in den relativt torra luften.
Hon går fram till Benjamins dator och slår på den, hör hur det börjar knarra och susa från fläkten när hon skyndar tillbaka, och precis när hon slinker in i badrummet hörs välkomstmelodin från operativsystemet.
Stanna där du är, hjärtat! Stanna där du är! Ficklampsskenet kommer närmare och närmare, de där kängorna får snön att knarra och jag gråter, snyftar mot ärmen, skakar våldsamt tills jag nästan var beredd att resa mig upp, så att jag skulle få slut på alltsammans, och sedan svängde ljuskäglan från ficklampan helt enkelt bort och fotstegen gick bort från mig och jag var ensam, kvarlämnad att frysa ihjäl i mörkret.
Hur listig och ondskefull såg hon inte ut? Visste hon om hans och Adèles hemlighet? Satte hon inte näsan i vädret och snusade och luktade sig till den för att sedan kräkas ut den på landsvägen för allt folket? Och arrendatorn där borta vid dörren? Hade han icke om nätterna hört trappan knarra under Adèles steg, då hon smög sig tillbaka till sitt rum med hängande hårtestar och oordnade kläder? Överallt hade han vittnen.
Hon tyckte sig höra hans skor knarra.
Jag hörde golvbrädorna knarra i hennes rum.
Jag hörde det knarra i golvplankorna i mörkret bakom henne.
Han tyckte han hörde den lilla gummans steg ännu knarra i golvtiljorna.
Återigen går han planlöst av och an över golvet, hör plankorna knarra.
Ödestugan! Allas vägar tycktes till sist leda dit! Hon hörde dörren knarra.
Jag hörde fjädrarna i fåtöljen knarra när han satte sig till rätta för natten.
Trappan skulle knarra, hon skulle kunna snubbla i mörkret och hennes man komma utspringande.
Det började knarra i madrasserna i rummet intill och Patty förstod att Debby hoppade i sängen.
Utanför dörren kunde jag höra de gamla plankorna knarra i protest när Rafael tog sig uppför trappan.
Inga ekplankor ska någonsin knarra mer, inga spritångor ska någonsin mer få luften att glöda av ängslan.
Kölden fick snön att knarra under fötterna på dem som gick förbi den gamla sjukhusbyggnaden i norra delen av stan.
Jag studerade varje trappsteg noggrant innan jag trampade på det i hopp om att kunna identifiera dem som skulle knarra.
Vilka golvplankor som sviktar lite lätt när man kliver på dem och exakt hur man ska öppna garderobsdörrarna för att de inte ska knarra.
Jag öppnade fönstret – till min förvåning gled det upp tyst, utan att knarra, trots att jag inte öppnat det på hur många år som helst – och andades in den relativt torra luften.
Hon går fram till Benjamins dator och slår på den, hör hur det börjar knarra och susa från fläkten när hon skyndar tillbaka, och precis när hon slinker in i badrummet hörs välkomstmelodin från operativsystemet.
Stanna där du är, hjärtat! Stanna där du är! Ficklampsskenet kommer närmare och närmare, de där kängorna får snön att knarra och jag gråter, snyftar mot ärmen, skakar våldsamt tills jag nästan var beredd att resa mig upp, så att jag skulle få slut på alltsammans, och sedan svängde ljuskäglan från ficklampan helt enkelt bort och fotstegen gick bort från mig och jag var ensam, kvarlämnad att frysa ihjäl i mörkret.
Hur listig och ondskefull såg hon inte ut? Visste hon om hans och Adèles hemlighet? Satte hon inte näsan i vädret och snusade och luktade sig till den för att sedan kräkas ut den på landsvägen för allt folket? Och arrendatorn där borta vid dörren? Hade han icke om nätterna hört trappan knarra under Adèles steg, då hon smög sig tillbaka till sitt rum med hängande hårtestar och oordnade kläder? Överallt hade han vittnen.
Den knarrade svagt.
Det knarrade i sängen.
Verandan knarrade lätt.
De knarrade och knäppte.
De knarrade inte ett dugg.
Skärmdörren knarrade till.
Sängen knarrade och krängde.
Gruset i sandgången knarrade.
Parketten knarrade oregelbundet.
Sedan knarrade det till i trappan.
Golvplankorna knarrade när han kom.
Trägolvet knarrade under fötterna.
Soffan knarrade litet under hans tyngd.
Golvet knarrade svagt under deras tyngd.
Soffan knarrade till när Klas satte sig.
Plankorna knarrade när han lämnade boden.
Iskristallerna knarrade under hans kängor.
De murkna bräderna knarrade under hans steg.
En av dem så stor att golvplankorna knarrade.
En planka i golvet under hans fot knarrade till.
Golvet knarrade under honom när han rörde sig.
Golvet knarrade under hans svarta läderstövlar.
Då blir det så … Verandan knarrade som förut.
Det knarrade till från stolen på andra sidan bordet.
Stellan knarrade hjälplöst med sina blankskinnsskor.
Hon gungade av och an i sängen så resårerna knarrade.
Ställningen knarrade rytmiskt när han fick upp farten.
Greppet om den hårdnade så att det knarrade om plasten.
Det knarrade och knirkade i fjädringen när han satte sig.
Hon hörde ljudet av smygande steg och dörrar som knarrade.
Det knarrade i sängen.
Verandan knarrade lätt.
De knarrade och knäppte.
De knarrade inte ett dugg.
Skärmdörren knarrade till.
Sängen knarrade och krängde.
Gruset i sandgången knarrade.
Parketten knarrade oregelbundet.
Sedan knarrade det till i trappan.
Golvplankorna knarrade när han kom.
Trägolvet knarrade under fötterna.
Soffan knarrade litet under hans tyngd.
Golvet knarrade svagt under deras tyngd.
Soffan knarrade till när Klas satte sig.
Plankorna knarrade när han lämnade boden.
Iskristallerna knarrade under hans kängor.
De murkna bräderna knarrade under hans steg.
En av dem så stor att golvplankorna knarrade.
En planka i golvet under hans fot knarrade till.
Golvet knarrade under honom när han rörde sig.
Golvet knarrade under hans svarta läderstövlar.
Då blir det så … Verandan knarrade som förut.
Det knarrade till från stolen på andra sidan bordet.
Stellan knarrade hjälplöst med sina blankskinnsskor.
Hon gungade av och an i sängen så resårerna knarrade.
Ställningen knarrade rytmiskt när han fick upp farten.
Greppet om den hårdnade så att det knarrade om plasten.
Det knarrade och knirkade i fjädringen när han satte sig.
Hon hörde ljudet av smygande steg och dörrar som knarrade.
Bilderna av rummen hon nyss gått igenom, av golvet som knarrat svagt, av möblerna som … Och så, plötsligt, svartnade det för ögonen.
Domino satt lutad mot ena väggen i det nedslitna köket och önskade att det åtminstone hade knarrat när Remy otåligt vandrade av och an över golvet.
Så stängde han försiktigt dörren och gick långsamt nedför trappan som så ofta knarrat, då Adèle smugit sig utför den efter sina kärleksnätter med kolportören Josef Wahlbom.
Domino satt lutad mot ena väggen i det nedslitna köket och önskade att det åtminstone hade knarrat när Remy otåligt vandrade av och an över golvet.
Så stängde han försiktigt dörren och gick långsamt nedför trappan som så ofta knarrat, då Adèle smugit sig utför den efter sina kärleksnätter med kolportören Josef Wahlbom.
En säng knarrar.
Trägolv som knarrar.
Det knarrar från en stol.
– Gungstolen knarrar, sa han.
Ekgolvet knarrar under fötterna.
Nu knarrar det i arrendatorns dörr.
Dörren knarrar och knirrar av kylan.
Det knarrar torrt under hans stövlar.
Trägolvet knarrar under hans tyngd.
Det knarrar och vinden går över plåttaket.
Snön som täcker isen knarrar under deras kängor.
Det är kallt, så kallt att det knarrar under skorna.
Hon knarrar, men låter mig vara för den här gången.
De knastrar och knarrar, trots att ingen trampar på dem.
Golvbräderna som sviktar och knarrar under plastmattan ….
Han suckar och lutar sig bakåt, stolen knarrar protesterande.
Vajern dånar ovanför och hisskorgen knarrar när de åker ner.
Det knarrar någonstans – i golvet eller djupt inne i väggarna.
Men då knarrar det i dörren, mamma lyfter på huvudet och ser mig.
Bindningen knarrar högljutt när jag öppnar den med darrande händer.
Snön knarrar under skorna och Svea ser inte fram emot dagens första lektion.
Kylan har mildrats men fortfarande är det minus tio och snön knarrar under skorna.
Dörren knarrar till och rör sig ytterligare några centimeter för att sedan stanna igen.
Hissen knarrar och stannar på varenda våningsplan på vägen upp i huset på Bergsgatan.
Trots att han är så nära hör hon honom inte eftersom allt är av betong och ingenting knarrar.
Kikar in, knarrar runt på trägolv och stengolv, kvadratmeter efter kvadratmeter av oanvänd yta.
I min dröm finns det en uråldrig väderkvarn med trasiga ruttnande segel som knarrar runt i en storm.
Arbetsbåtens aluminiumskrov knarrar mot bryggan vid Fläsknäset på Blidö i Stockholms norra skärgård.
Hon försöker förflytta sig ljudlöst, men hör sin egen andhämtning och golvet som knarrar under hennes tyngd.
Hon flyttar sig fram en aning, och sträcker sig mot bladet för att sätta fast mikrofonen när soffan knarrar till.
BENJAMIN LIGGER PÅ golvet och lyssnar till hur gungstolens böjda medar knarrar klistrigt mot plastmattans glansiga yta.
Trägolv som knarrar.
Det knarrar från en stol.
– Gungstolen knarrar, sa han.
Ekgolvet knarrar under fötterna.
Nu knarrar det i arrendatorns dörr.
Dörren knarrar och knirrar av kylan.
Det knarrar torrt under hans stövlar.
Trägolvet knarrar under hans tyngd.
Det knarrar och vinden går över plåttaket.
Snön som täcker isen knarrar under deras kängor.
Det är kallt, så kallt att det knarrar under skorna.
Hon knarrar, men låter mig vara för den här gången.
De knastrar och knarrar, trots att ingen trampar på dem.
Golvbräderna som sviktar och knarrar under plastmattan ….
Han suckar och lutar sig bakåt, stolen knarrar protesterande.
Vajern dånar ovanför och hisskorgen knarrar när de åker ner.
Det knarrar någonstans – i golvet eller djupt inne i väggarna.
Men då knarrar det i dörren, mamma lyfter på huvudet och ser mig.
Bindningen knarrar högljutt när jag öppnar den med darrande händer.
Snön knarrar under skorna och Svea ser inte fram emot dagens första lektion.
Kylan har mildrats men fortfarande är det minus tio och snön knarrar under skorna.
Dörren knarrar till och rör sig ytterligare några centimeter för att sedan stanna igen.
Hissen knarrar och stannar på varenda våningsplan på vägen upp i huset på Bergsgatan.
Trots att han är så nära hör hon honom inte eftersom allt är av betong och ingenting knarrar.
Kikar in, knarrar runt på trägolv och stengolv, kvadratmeter efter kvadratmeter av oanvänd yta.
I min dröm finns det en uråldrig väderkvarn med trasiga ruttnande segel som knarrar runt i en storm.
Arbetsbåtens aluminiumskrov knarrar mot bryggan vid Fläsknäset på Blidö i Stockholms norra skärgård.
Hon försöker förflytta sig ljudlöst, men hör sin egen andhämtning och golvet som knarrar under hennes tyngd.
Hon flyttar sig fram en aning, och sträcker sig mot bladet för att sätta fast mikrofonen när soffan knarrar till.
BENJAMIN LIGGER PÅ golvet och lyssnar till hur gungstolens böjda medar knarrar klistrigt mot plastmattans glansiga yta.