Klätt i en mening

Vi hade klätt upp oss.

Jag hade klätt upp mig.

Vad? Du har ju klätt dig.

”Vem har klätt på honom?”.

Johansson hade klätt sig med omsorg.

En rustning hade klätt henne bättre.

Som han har klätt invändigt med plast.

De hade klätt granen när han kommit hem.

Han hade bara klätt av sig till hälften.

Jag ångrade att jag inte hade klätt upp mig.

Affe hade klätt ut sig i en knallgul kostym.

Några hade klätt sig snyggt, andra extra fult.

”Jag ser att du klätt av dig gipset”, sa han.

Han bar kostym, barnet var klätt i vit klänning.

Han har klätt sig i gåbortskorna och kostymen igen.

Bergman kunde gott ha klätt sig snyggare lite oftare.

Det var klätt med en vaxduk med röda och vita rutor.

Jag frågade om han hade klätt upp sig, dagen till ära.

Redan i trapphuset ångrade Sophia att hon klätt upp sig.

Han såg ut att ha klätt sig för en slädtur med tsaren.

Suzanne har klätt sig för att göra hackordningen tydlig.

Det var barnjungfrun, som klätt ut sig för att glädja dem.

Samma betonggolv klätt med samma plommonröda nålfiltmatta.

Han hade klätt sig och gått ut för att skotta ren infarten.

”Va… har du inte klätt av dig?” undrade han oförstående.

Det rymliga badrummet var klätt med gula och vita keramikplattor.

Finn och jag trängde in oss i ett smalt rum klätt med plåtskåp.

Altaret var klätt i rött och vitt, tärnorna i blått och skärt.

När Angela klätt på sig, gingo de ut från badhuset sida vid sida.

Sedan han klätt sig gjorde han en räd mot bokhyllan i vardagsrummet.

Darrande hade hon, i mörkret, klätt av sig och smugit ner i sängen.

Han ger upp först och klättar uppför trappstegen igen.

Tyvärr har vi ännu inga exempelmeningar för detta ordet.